Vi har ingenting gemensamt.
Så... En schyst paus på ett par månader. Precis vad som behövdes med den här bloggen.
Åtminstone för att det ska få andra personer att peta på mig på msn och säga att jag borde uppdatera den lite oftare. Liten boost för egot och sånt räcker nog för mig.
Så, vad har hänt.. Varför har jag varit tyst så pass länge. För att jag tappade lusten att skriva överhuvudtaget? För att jag har glömt bort mig? Eller haft ett mer spännande liv?
Njae. Inte direkt.
Eller jo. Kanske.
Jag kan säga såhär.
För att vara en som tar åt sig Allt inom två mils radie och som ligger och grämer sig över det i ett par veckor så har livet varit lite Extra tufft mot mig de senaste månaderna.
Först och främst så gjorde pojkvännen slut. Yeah, ska nog iiiinte dra ut mer fakta ur den meningen, dessutom är det nog inte speciellt spännande. Men det kom plötsligt, det tog lång tid (ca fem timmar) och jag grät hela tiden.
Ungefär som att plocka varje hår på kroppen med en pincett. Yay, referens!
Jag grät och sulkade och svimmade och sov inte på ungefär en vecka. Sen blev jag svagsint och försökte prata med honom.
Då blev jag glad att det var slut, log brett när han blev blockad och levde på moln efter det.
Så. Pojkvän avslutad. [Insert your own Yay's]
Jag började bo mer och mer hemma hos Elenor för att jag inte pallade av att sitta här hemma. Jag såg första och andra säsongen utav Skins (typ världens bästa serie) och började spela mer och mer Oblivion. Jag knarkade Whose line is it anyway och Thatguywiththeglasses.com och började skriva på ytterligare en berättelse i mängden.
Jag började slåss med boffervapen och började sticka. Började dricka mer te och åt för första gången en glöggboll (chokladbollar fast med glögg istället - svingott)
Jag spenderade halloween genom att gå ut två kvällar i rad, bli hånglad på av killkompis och dricka tequila i ren protest.
Jag har fått korta, men intensiva, panikattacker och ett flertal gånger fått svårt att andas genom att halsen blir tjock - detta både när jag sitter inomhus eller när jag har varit ute med systers hund. (Det senare skulle ha varit värre om vi inte var helt ensamma i Karslund och att jag fem minuter senare fick prata om hästarna jag nyss klappat.)
Jag har börjat bli less på att må dåligt, för att även om jag helt har kommit över Sebastian och den helvetetsupplösningen så är det minnesflashbacks från honom som jag får i huvudet när jag gråter.
Jag har börjat somna nio på kvällen och vakna kallsvettig vid fyra-tiden. Jag har börjat äta gröt med hemmagjord äppelmos och, eftersom jag vaknar så tidigt, även börjat med två frukostar (yay, hobbit!).
Jag fick mitt hjärta krossat av arbetsförmedlingen för första gången genom att de tog bort min chans att få praktik och jag har skamset gått till försörjningsstöd och velat ha pengar av dem.
Jag har börjat leka tease med killar för att sedan bara gå och lägga mig med dem och sova och när vi väl är nerbäddade så är det bara exet jag kan tänka på. Om, om och bara om igen. (Nej, jag saknar honom inte, jag vill inte ha honom, men känslan av hur någon andas en i nacken är väl helt enkelt märkt av honom eftersom han var den första jag skedade med.)
Jag spenderar timmar med att bara stirra ut genom fönstret och har förlorat min förmåga att tänka och fantisera.
Jag har istället börjat längta.
Längta efter den där stunden då allting blir bra, den jag har trott ska komma När Som Helst i ungefär tio år. När jag kommer bort från allting, bort från den här staden och bort från alla de saker jag egentligen skulle vilja säga till folk men inte vågar.
Jag vill ha någonting äkta.
Så jag inte behöver ha någon anledning att tvivla.
Och vara lugn. Och trygg.
Men det kommer snart.
När som helst.
Åtminstone för att det ska få andra personer att peta på mig på msn och säga att jag borde uppdatera den lite oftare. Liten boost för egot och sånt räcker nog för mig.
Så, vad har hänt.. Varför har jag varit tyst så pass länge. För att jag tappade lusten att skriva överhuvudtaget? För att jag har glömt bort mig? Eller haft ett mer spännande liv?
Njae. Inte direkt.
Eller jo. Kanske.
Jag kan säga såhär.
För att vara en som tar åt sig Allt inom två mils radie och som ligger och grämer sig över det i ett par veckor så har livet varit lite Extra tufft mot mig de senaste månaderna.
Först och främst så gjorde pojkvännen slut. Yeah, ska nog iiiinte dra ut mer fakta ur den meningen, dessutom är det nog inte speciellt spännande. Men det kom plötsligt, det tog lång tid (ca fem timmar) och jag grät hela tiden.
Ungefär som att plocka varje hår på kroppen med en pincett. Yay, referens!
Jag grät och sulkade och svimmade och sov inte på ungefär en vecka. Sen blev jag svagsint och försökte prata med honom.
Då blev jag glad att det var slut, log brett när han blev blockad och levde på moln efter det.
Så. Pojkvän avslutad. [Insert your own Yay's]
Jag började bo mer och mer hemma hos Elenor för att jag inte pallade av att sitta här hemma. Jag såg första och andra säsongen utav Skins (typ världens bästa serie) och började spela mer och mer Oblivion. Jag knarkade Whose line is it anyway och Thatguywiththeglasses.com och började skriva på ytterligare en berättelse i mängden.
Jag började slåss med boffervapen och började sticka. Började dricka mer te och åt för första gången en glöggboll (chokladbollar fast med glögg istället - svingott)
Jag spenderade halloween genom att gå ut två kvällar i rad, bli hånglad på av killkompis och dricka tequila i ren protest.
Jag har fått korta, men intensiva, panikattacker och ett flertal gånger fått svårt att andas genom att halsen blir tjock - detta både när jag sitter inomhus eller när jag har varit ute med systers hund. (Det senare skulle ha varit värre om vi inte var helt ensamma i Karslund och att jag fem minuter senare fick prata om hästarna jag nyss klappat.)
Jag har börjat bli less på att må dåligt, för att även om jag helt har kommit över Sebastian och den helvetetsupplösningen så är det minnesflashbacks från honom som jag får i huvudet när jag gråter.
Jag har börjat somna nio på kvällen och vakna kallsvettig vid fyra-tiden. Jag har börjat äta gröt med hemmagjord äppelmos och, eftersom jag vaknar så tidigt, även börjat med två frukostar (yay, hobbit!).
Jag fick mitt hjärta krossat av arbetsförmedlingen för första gången genom att de tog bort min chans att få praktik och jag har skamset gått till försörjningsstöd och velat ha pengar av dem.
Jag har börjat leka tease med killar för att sedan bara gå och lägga mig med dem och sova och när vi väl är nerbäddade så är det bara exet jag kan tänka på. Om, om och bara om igen. (Nej, jag saknar honom inte, jag vill inte ha honom, men känslan av hur någon andas en i nacken är väl helt enkelt märkt av honom eftersom han var den första jag skedade med.)
Jag spenderar timmar med att bara stirra ut genom fönstret och har förlorat min förmåga att tänka och fantisera.
Jag har istället börjat längta.
Längta efter den där stunden då allting blir bra, den jag har trott ska komma När Som Helst i ungefär tio år. När jag kommer bort från allting, bort från den här staden och bort från alla de saker jag egentligen skulle vilja säga till folk men inte vågar.
Jag vill ha någonting äkta.
Så jag inte behöver ha någon anledning att tvivla.
Och vara lugn. Och trygg.
Men det kommer snart.
När som helst.
Puls 1.0
Tror aldrig att jag har varit med om den här känslan på samma sätt någonsin tidigare.
Allting går i takt med mina hjärtslag, jag kan helt plötsligt inte se någonting fint i världen längre - allt jag vill är att krossa min egen spegelbild.
Jag kan inte slappna av för att alla mina muskler är på helspänd, jag kan inte le för att jag känner mig illamående.
Jag växlar från att bara känna mig frustrerad till att känna mig uppgiven - någonting som starkt går tillbaka till frustrerad igen.
Händerna skakar när jag skriver att ingenting är fel, när tangetbordet kvittrar trots att tänderna gnisslar.
Jag får som vanligt ont i magen, men snart har jag kommit upp så i varv att jag inte ens känner det.
Jag har ingenting att erbjuda.
Därför är ni mina största fiender.
Vem som helst av er kan ta vem som helst ifrån mig. Och jag kan inte göra ett dyft för att säga emot.
Ni är orginal.
Jag är medioker.
Ni är glitter.
Jag är sand.
Ni är illusionister.
Jag är publiken.
Det enda jag har är en kravlös kärlek.
Men räcker det verkligen för att hålla er kvar?
Vad är ett pumpande hjärta i en hög med damm och sot
När ni lika gärna kan få den insvept i sammet,
presenterad med juveler,
medan någon bjuder er på nektar.
Aldrig har svartsjuka gjort fysiskt ont.
Men nu börjar någon spänna på bältet igen.
Gör det svårare att andas.
För varje dag.
Allting går i takt med mina hjärtslag, jag kan helt plötsligt inte se någonting fint i världen längre - allt jag vill är att krossa min egen spegelbild.
Jag kan inte slappna av för att alla mina muskler är på helspänd, jag kan inte le för att jag känner mig illamående.
Jag växlar från att bara känna mig frustrerad till att känna mig uppgiven - någonting som starkt går tillbaka till frustrerad igen.
Händerna skakar när jag skriver att ingenting är fel, när tangetbordet kvittrar trots att tänderna gnisslar.
Jag får som vanligt ont i magen, men snart har jag kommit upp så i varv att jag inte ens känner det.
Jag har ingenting att erbjuda.
Därför är ni mina största fiender.
Vem som helst av er kan ta vem som helst ifrån mig. Och jag kan inte göra ett dyft för att säga emot.
Ni är orginal.
Jag är medioker.
Ni är glitter.
Jag är sand.
Ni är illusionister.
Jag är publiken.
Det enda jag har är en kravlös kärlek.
Men räcker det verkligen för att hålla er kvar?
Vad är ett pumpande hjärta i en hög med damm och sot
När ni lika gärna kan få den insvept i sammet,
presenterad med juveler,
medan någon bjuder er på nektar.
Aldrig har svartsjuka gjort fysiskt ont.
Men nu börjar någon spänna på bältet igen.
Gör det svårare att andas.
För varje dag.
There is a light that never goes out 4.57
För många år sedan så sydde de ihop min mun.
Det började med en dagbok vi fick från skolan när jag fortfarande gick på lågstadiet. I dagboken skulle vi skriva vad som skedde hemma, antagligen för att lära oss att formulera och skriva bättre.
I boken skrev jag någonting som jag inte fick skriva. Därför blev jag och mina båda föräldrar indragna till ett kvartsamtal och efter en timme av försäkring från mina föräldrar om att ingenting var fel så skickade de hem oss igen.
Det var den kvällen de tog fram nålen och började göra hålen i mina läppar.
Under följande nästan tio år skulle de långsamt men säkert sys ihop, med en tjock och grov tråd. För varje gång jag sa att någonting var fel och de inte höll med så sydde de ännu ett stygn.
Jag var en lögnare och överdramatisk.
Jag hade en livlig fantasi och ville ha uppmärksamhet.
Och jag var inte värd den.
I tio år så lät jag stygnen sitta kvar för att jag ändå inte såg någon anledning till att ta bort dem. Allt jag sa var väl egentligen överdramatiskt, om någon annan såg problemet skulle de inte se samma sak som jag och om jag verkligen tänkte på det så var det väl ändå inte så illa.
Och om jag ändå envisades med att situationen inte var bra så skulle jag orättvist anklaga personen jag sa det till.
Nej, det var inte värt det.
Det var mer värt att hålla tyst.
Dessutom skavde det att röra läpparna när stygnen var så hårda.
Det har inte varit förrän nu som jag har insett att det är viktigt att de tas bort. Att de har suttit alldeles för länge, att allting som jag reagerar på inte blir större i mitt huvud för att jag vill ha uppmärksamhet och är dramatisk.
Det var du som gav mig saxen.
Och det var så stygnen började klippas upp.
Det började med en dagbok vi fick från skolan när jag fortfarande gick på lågstadiet. I dagboken skulle vi skriva vad som skedde hemma, antagligen för att lära oss att formulera och skriva bättre.
I boken skrev jag någonting som jag inte fick skriva. Därför blev jag och mina båda föräldrar indragna till ett kvartsamtal och efter en timme av försäkring från mina föräldrar om att ingenting var fel så skickade de hem oss igen.
Det var den kvällen de tog fram nålen och började göra hålen i mina läppar.
Under följande nästan tio år skulle de långsamt men säkert sys ihop, med en tjock och grov tråd. För varje gång jag sa att någonting var fel och de inte höll med så sydde de ännu ett stygn.
Jag var en lögnare och överdramatisk.
Jag hade en livlig fantasi och ville ha uppmärksamhet.
Och jag var inte värd den.
I tio år så lät jag stygnen sitta kvar för att jag ändå inte såg någon anledning till att ta bort dem. Allt jag sa var väl egentligen överdramatiskt, om någon annan såg problemet skulle de inte se samma sak som jag och om jag verkligen tänkte på det så var det väl ändå inte så illa.
Och om jag ändå envisades med att situationen inte var bra så skulle jag orättvist anklaga personen jag sa det till.
Nej, det var inte värt det.
Det var mer värt att hålla tyst.
Dessutom skavde det att röra läpparna när stygnen var så hårda.
Det har inte varit förrän nu som jag har insett att det är viktigt att de tas bort. Att de har suttit alldeles för länge, att allting som jag reagerar på inte blir större i mitt huvud för att jag vill ha uppmärksamhet och är dramatisk.
Det var du som gav mig saxen.
Och det var så stygnen började klippas upp.
Nattångest 5.6
Vad gör man när någon försöker leva ens liv åt en?
När allt man gör ändå svaras med att någon sätter en i sitsen som osäker, naiv, blåögd, oerfaren och dum fjortonåring?
Och när man vet att personen egentligen gör det av ren kärlek, men att det går åt helt fel håll och bara skadar istället för att beskyddar?
Vad skulle du göra?
När allt man gör ändå svaras med att någon sätter en i sitsen som osäker, naiv, blåögd, oerfaren och dum fjortonåring?
Och när man vet att personen egentligen gör det av ren kärlek, men att det går åt helt fel håll och bara skadar istället för att beskyddar?
Vad skulle du göra?
When reality attacks
Oh-hoh-hoh-hoh
väldigt intensiv ångestattack
gick över på en halvtimme ungefär
orkar inte skriva orsaker
tror inte ni orkar höra
börjar bli lugn
och lite hungrig
älskar enter-knappen
den borde få mer uppmärksamhet
försöker desperat bli glad igen
glad är mysigt
godkväll
väldigt intensiv ångestattack
gick över på en halvtimme ungefär
orkar inte skriva orsaker
tror inte ni orkar höra
börjar bli lugn
och lite hungrig
älskar enter-knappen
den borde få mer uppmärksamhet
försöker desperat bli glad igen
glad är mysigt
godkväll
the Loss of Escapism
{Escapism is mental diversion by means of entertainment or recreation, as an "escape" from the perceived unpleasant aspects of daily stress. It can also be used as a term to define the actions people take to try to help relieve feelings of depression or general sadness.}
Hej
Jag heter Nina
Jag försöker att ge mig på verklighetsflykt,
något som enligt mig är det vackraste som finns.
Så vad defineras då som verklighetsflykt, ni kanske frågar?
Enligt mig handlar det om att fly ifrån den här världen till någonting annat. Sitt sinne till någon annan, sin kropp till någon annan. Att förflytta sig, att försvinna och att få en viss själslig svalka.
Att ge sig på någon annans tankar och känslor är någonting som jag tror utvecklar en som människa. Man lär sig att se vad som sker bakom masken, vad som egentligen pysslas med bakom kulisserna och lär sig att inte vara så fördömande.
Jag har alltid varit ett väldigt fantasifullt barn.
På ett kanske ovanligt vis, men inte speciellt extraordinärt.
Jag var en av mitt slag, men inte orginell.
Istället försökte jag på mitt eget vis, att fly från vad som störde och gnagde på barnasjäl.
Jag hade en väldigt orolig uppväxt och jag var ganska vuxen trots att jag var barn. Jag var väldigt rädd för vissa saker, mestadels andra människor. Mestadels deras känslor. Mestadels deras ilska.
Jag vill härmed inte säga att barn inte blir rädda när vuxna blir arga - men detta var en onyttig rädsla som hindrade mig från att fungera i vissa anseenden.
Jag vågade inte riktigt säga vad som var fel och jag skämdes.
Skämdes så mycket trots att jag bara var ett barn och inte torde veta vad som var pinsamt och skamset och inte.
Jag blev dessutom hemsökt som barn.
Av föräldrar, då mestadels min far,
men även av äldre barn,
av spöken
och av egna tankar.
Tankar som tillslut blev mer eller mindre destruktiva och som vid ett tillfälle försökte ta livet av mig.
Jag var då nio år gammal.
Och på grund utav allt detta så gav jag mig ganska tidigt in för att leva ut en verklighetsflykt.
Verklighetsflykten med stort V.
Jag gjorde allt som stod i min makt.
Dikterade upp historier,
världar,
djur
som inte fanns och aldrig skulle finnas heller.
Jag bad till Gud,
jag lekte med min låtsasvän
och jag försökte hämta in en värld i mitt sovrum.
Ingenting fungerade dock.
Jag förstod att det inte fanns en Gud,
gick faktiskt aldrig med på det från början trots att jag i många år försökte.
Jag såg aldrig min låtsasvän,
trots att jag så länge försökte se honom.
Jag hade ingen värld i mitt sovrum,
inte ens i garderoben.
Jag fann inte mitt Narnia, trots att jag letade med karta och kompass.
Kunde bara inte tro på det.
Jag ville så gärna, så otroligt gärna tro att det fanns någonting därute.
Men lyckades aldrig.
Mitt logiska sinne kom först och förhindrade mina tankar från att leva, mitt hjärta från att pulsera och hela min barnakropp att sukta.
Detta faktum följer mig än i dag, trots att jag försöker hårdare.
Jag läser böcker andra har skrivit, där deras fantasi har blivit uttryckt i ord.
Jag målar, jag rollspelar, jag lajvar och jag försöker.
Jag försöker så otroligt hårt att tro att det finns någonting annat.
Att där finns en portal till ett annat land
Att där finns en garderob.
Om än bara EN.
Så just denna.
Som någon gång skulle kunna ta mig härifrån, ta mig ur min sköna, bitterljuva misär och sätta mig i Narnia.
Jag behöver bara en del, bara en liten bit utav landet.
Jag kan bo i ruiner,
jag kan bo vid havet,
jag kan bo i en koja bredvid Jadis slott - jag bryr mig inte.
Ge mig bara någonting annat.
Jag vaknade imorse med tårar i ögonen.
Det är få gånger jag vaknar utav att jag gråter och det här skulle inte bli annorlunda.
Men det var tydligt att jag hade gråtit och smärtan i bröstkorgen berättade att det var någonting ohyggligt.
Jag hade nuddat älvornas värme med fingertopparna men blivit tillbakadragen i sista sekunden.
Verkligheten håller ett för hårt grepp om mig, har hållit strypkoppel på mig sen jag var barn, sen jag föddes och Han verkar inte vilja släppa taget.
Vill inte ge mig tillräckligt med luft för att jag till fullo ska leva och tillåter inte att jag ens nuddar vid tanken
På att det skulle kunna finnas någonting annat.
Jag har tiggt om hjälp i alla dessa år, men jag får ingen.
Det är omöjligt, eftersom Verkligheten håller för hårt.
Jag sökte vara Hans moståndare, vara med i Overklighetens armé, men jag inser nu
Att jag är Verklighetens lilla slyna.
Och jag blir inte fri
Hur hårt jag än sliter
Hej
Jag heter Nina
Jag försöker att ge mig på verklighetsflykt,
något som enligt mig är det vackraste som finns.
Så vad defineras då som verklighetsflykt, ni kanske frågar?
Enligt mig handlar det om att fly ifrån den här världen till någonting annat. Sitt sinne till någon annan, sin kropp till någon annan. Att förflytta sig, att försvinna och att få en viss själslig svalka.
Att ge sig på någon annans tankar och känslor är någonting som jag tror utvecklar en som människa. Man lär sig att se vad som sker bakom masken, vad som egentligen pysslas med bakom kulisserna och lär sig att inte vara så fördömande.
Jag har alltid varit ett väldigt fantasifullt barn.
På ett kanske ovanligt vis, men inte speciellt extraordinärt.
Jag var en av mitt slag, men inte orginell.
Istället försökte jag på mitt eget vis, att fly från vad som störde och gnagde på barnasjäl.
Jag hade en väldigt orolig uppväxt och jag var ganska vuxen trots att jag var barn. Jag var väldigt rädd för vissa saker, mestadels andra människor. Mestadels deras känslor. Mestadels deras ilska.
Jag vill härmed inte säga att barn inte blir rädda när vuxna blir arga - men detta var en onyttig rädsla som hindrade mig från att fungera i vissa anseenden.
Jag vågade inte riktigt säga vad som var fel och jag skämdes.
Skämdes så mycket trots att jag bara var ett barn och inte torde veta vad som var pinsamt och skamset och inte.
Jag blev dessutom hemsökt som barn.
Av föräldrar, då mestadels min far,
men även av äldre barn,
av spöken
och av egna tankar.
Tankar som tillslut blev mer eller mindre destruktiva och som vid ett tillfälle försökte ta livet av mig.
Jag var då nio år gammal.
Och på grund utav allt detta så gav jag mig ganska tidigt in för att leva ut en verklighetsflykt.
Verklighetsflykten med stort V.
Jag gjorde allt som stod i min makt.
Dikterade upp historier,
världar,
djur
som inte fanns och aldrig skulle finnas heller.
Jag bad till Gud,
jag lekte med min låtsasvän
och jag försökte hämta in en värld i mitt sovrum.
Ingenting fungerade dock.
Jag förstod att det inte fanns en Gud,
gick faktiskt aldrig med på det från början trots att jag i många år försökte.
Jag såg aldrig min låtsasvän,
trots att jag så länge försökte se honom.
Jag hade ingen värld i mitt sovrum,
inte ens i garderoben.
Jag fann inte mitt Narnia, trots att jag letade med karta och kompass.
Kunde bara inte tro på det.
Jag ville så gärna, så otroligt gärna tro att det fanns någonting därute.
Men lyckades aldrig.
Mitt logiska sinne kom först och förhindrade mina tankar från att leva, mitt hjärta från att pulsera och hela min barnakropp att sukta.
Detta faktum följer mig än i dag, trots att jag försöker hårdare.
Jag läser böcker andra har skrivit, där deras fantasi har blivit uttryckt i ord.
Jag målar, jag rollspelar, jag lajvar och jag försöker.
Jag försöker så otroligt hårt att tro att det finns någonting annat.
Att där finns en portal till ett annat land
Att där finns en garderob.
Om än bara EN.
Så just denna.
Som någon gång skulle kunna ta mig härifrån, ta mig ur min sköna, bitterljuva misär och sätta mig i Narnia.
Jag behöver bara en del, bara en liten bit utav landet.
Jag kan bo i ruiner,
jag kan bo vid havet,
jag kan bo i en koja bredvid Jadis slott - jag bryr mig inte.
Ge mig bara någonting annat.
Jag vaknade imorse med tårar i ögonen.
Det är få gånger jag vaknar utav att jag gråter och det här skulle inte bli annorlunda.
Men det var tydligt att jag hade gråtit och smärtan i bröstkorgen berättade att det var någonting ohyggligt.
Jag hade nuddat älvornas värme med fingertopparna men blivit tillbakadragen i sista sekunden.
Verkligheten håller ett för hårt grepp om mig, har hållit strypkoppel på mig sen jag var barn, sen jag föddes och Han verkar inte vilja släppa taget.
Vill inte ge mig tillräckligt med luft för att jag till fullo ska leva och tillåter inte att jag ens nuddar vid tanken
På att det skulle kunna finnas någonting annat.
Jag har tiggt om hjälp i alla dessa år, men jag får ingen.
Det är omöjligt, eftersom Verkligheten håller för hårt.
Jag sökte vara Hans moståndare, vara med i Overklighetens armé, men jag inser nu
Att jag är Verklighetens lilla slyna.
Och jag blir inte fri
Hur hårt jag än sliter
Jag flydde som en fågel, över gatorna inatt
Jag vill skriva någonting världsomvändande. Egentligen vill jag väl det.
Skriva någonting som får folk att vakna till.
Få dem att ruskas om.
Börja leva.
Men jag kommer inte på någonting.
Jag kommer inte på någonting alls när jag är insatt i mig själv.
Och allt jag hör
Är allt detta jävla gnäll.
Och jag vill inte gnälla av mig.
Jag vill bara påpeka känslan.
Ni vet; När allting går helt åt helvete.
När domedagsprofeterna kacklar av skratt.
När man inte hittar utvägen trots att den finns där.
När Gud suckar och vänder en ryggen.
Och alla blommor slokar.
Och när du har sprungit
Tills du inte kan andas mer
Och smärtan slår högre i ditt bröst än någonting annat
Och allt du kan höra är pulsen
Och du ändå kan ta dig ann världen
Vända dig om
Och skrika
Att det inte är någon idé
Vad de än gör
Vad de än försöker med
Så är du starkare än dem
Och hur hårt du än faller
Så ska du resa dig ändå
Vacklandes
Blodig
Men likt förbannat
Så står du upp
Och ber om en ny snyting
Har ni känt av det?
Har verkligheten slagit er så hårt?
Nej
Jag vill skriva något som får upp folks ögon
Och får dem att leva
Men jag vet inte vad mer jag ska skriva
Jag ville egentligen bara säga hej
[Men snälla lev]
Skriva någonting som får folk att vakna till.
Få dem att ruskas om.
Börja leva.
Men jag kommer inte på någonting.
Jag kommer inte på någonting alls när jag är insatt i mig själv.
Och allt jag hör
Är allt detta jävla gnäll.
Och jag vill inte gnälla av mig.
Jag vill bara påpeka känslan.
Ni vet; När allting går helt åt helvete.
När domedagsprofeterna kacklar av skratt.
När man inte hittar utvägen trots att den finns där.
När Gud suckar och vänder en ryggen.
Och alla blommor slokar.
Och när du har sprungit
Tills du inte kan andas mer
Och smärtan slår högre i ditt bröst än någonting annat
Och allt du kan höra är pulsen
Och du ändå kan ta dig ann världen
Vända dig om
Och skrika
Att det inte är någon idé
Vad de än gör
Vad de än försöker med
Så är du starkare än dem
Och hur hårt du än faller
Så ska du resa dig ändå
Vacklandes
Blodig
Men likt förbannat
Så står du upp
Och ber om en ny snyting
Har ni känt av det?
Har verkligheten slagit er så hårt?
Nej
Jag vill skriva något som får upp folks ögon
Och får dem att leva
Men jag vet inte vad mer jag ska skriva
Jag ville egentligen bara säga hej
[Men snälla lev]
Reality Breakdown
Nog med det här
Jag orkar inte sitta och vältra mig i ledsenheter.
Nu drar jag till Arvika och arbetar i en vecka
Vi hörs på måndag nästa vecka
Åker ni dit och känner mig, ring så ses vi någonstans ~
the Beatrice Letters
Du står i ett rum.
Knappast ett rum... Mer som en kammare. En tät, fyrkantig kammare, taket går inte ens att hinta däruppe i mörkret. Du anar endast att den finns där någonstans, för det verkar mest rimligt.
Du kan knappt sträcka ut armarna framför dig, om du står med ryggen mot den enda kanten, så trångt är det i kammaren. Och väggarna är täckta utav kakel, som om du stod i ett badrum..
Små kakelbitar, perfekt fyrkantiga i en något urtvättad, isblå färg. Nästan turkos, men antydan till att det egentligen hade varit en starkare färg finns där ändå.
Du inser dessutom ganska snart att du står i ankeldjupt, svart vatten. Men det är lugnt, så länge det fortfarande är låg vattenyta så bör det ju inte vara någon fara.
Tills du inser att vattenytan höjs, genom att någon fyller på den.
När du ser upp, mot taket som du anars finns där, så syns ett flertal ansikten längsmed väggarna. Som om det funnits små fönster, utkikshål i kaklet, så står nu människor där och ser ned på dig. Alla med varsin kärl i handen, tysta och orörliga såsom statyetter. De ser dig, du ser dem, men de talar inte.
Någonting annat du inser är att du känner dem. Vänner, familjer, släkt och bekanta.. Lärare, arbetsförmedlare, ja, de som för tillfället finns i din närhet.
Och plötsligt börjar en utav de att tippa kärlet framåt, och du inser att det var fyllt utav svart vatten.
Som nu, i en vacker båge, faller ner över dig.
Du klarar dig sånär, även om vatten sköljer ner över dig så fick du faktiskt ingenting över huvudet. Och även om vattenytan nog har höjts något, så är den fortfarande under kontroll.
Då börjar nästa person att hälla vatten.
Vattenytan går dig till knäskålarna och därefter till låren. Över de ärr du en gång skurit i ren frustration, över alla blåmärken som var självvållade i ett försök att greppa om verkligheten.
Ytan fortsätter att stiga, nu är den i maghöjd och du inser att du har börjat frysa. Händerna skakar av det kalla vattnet som nu täcker dina ben och mellangärde, men det går fortfarande att uthärda.
Du kan fortfarande andas.
Men vattenytan stiger fortfarande, över magen och bröstkorgen, du doppar ner armbågarna och underarmarna i det för att du börjar få mjölksyra i armarna vilket gör ont. Dessutom känns det inte som någon idé att försöka slösa någon energi nu, då du hackar tänder pågrund utav kylan.
Istället trycker du handflatorna mot kakelväggarna, ser åter upp mot personerna som fortsätter att hälla vatten över dig och undrar när de egentligen tycker att det är klart.
Du kan fortfarande andas.
Men så börjar det bli iskallt över bröstet, halsen.. Upp över strupen och axlarna och med ens inser du att vattnet står dig till hakan. Så du vänder upp anletet helt för att försöka få luft, ser upp mot alla de som fortsätter att se ner på dig.
Tomma blickar, något bedjande allihopa. Men inte mer, de slutar inte hälla vatten fastän du nu skriker av rädsla och trots att de ser vad som håller på att ske.
Fortfarande ser de tiggande på dig, som om du borde göra någonting du inte för ditt liv kan förstå.
Nu börjar det smutsiga, svarta, kalla vattnet beröra din underläpp och i ren panik skriker du. Ingenting utav värde, mest upprepningar utav samma fras.
"Snälla sluta, ser ni inte att jag drunknar?"
Men de bryr sig inte, ser endast tiggande, bedjande på dig medan de fortsätter att hälla vatten. Du ställer dig på tå, vilket hjälper dig för en liten stund, men snart har vattenytan kommit ikapp dig igen.
Långsamt börjar vattnet att strila in i din mun, du hostar och spottar och sluter läpparna då du väljer att sluta skrika och istället andas genom näsan.
(p.s.Jag hoppas bara att de slutar innan jag drunknar d.s.)
Knappast ett rum... Mer som en kammare. En tät, fyrkantig kammare, taket går inte ens att hinta däruppe i mörkret. Du anar endast att den finns där någonstans, för det verkar mest rimligt.
Du kan knappt sträcka ut armarna framför dig, om du står med ryggen mot den enda kanten, så trångt är det i kammaren. Och väggarna är täckta utav kakel, som om du stod i ett badrum..
Små kakelbitar, perfekt fyrkantiga i en något urtvättad, isblå färg. Nästan turkos, men antydan till att det egentligen hade varit en starkare färg finns där ändå.
Du inser dessutom ganska snart att du står i ankeldjupt, svart vatten. Men det är lugnt, så länge det fortfarande är låg vattenyta så bör det ju inte vara någon fara.
Tills du inser att vattenytan höjs, genom att någon fyller på den.
När du ser upp, mot taket som du anars finns där, så syns ett flertal ansikten längsmed väggarna. Som om det funnits små fönster, utkikshål i kaklet, så står nu människor där och ser ned på dig. Alla med varsin kärl i handen, tysta och orörliga såsom statyetter. De ser dig, du ser dem, men de talar inte.
Någonting annat du inser är att du känner dem. Vänner, familjer, släkt och bekanta.. Lärare, arbetsförmedlare, ja, de som för tillfället finns i din närhet.
Och plötsligt börjar en utav de att tippa kärlet framåt, och du inser att det var fyllt utav svart vatten.
Som nu, i en vacker båge, faller ner över dig.
Du klarar dig sånär, även om vatten sköljer ner över dig så fick du faktiskt ingenting över huvudet. Och även om vattenytan nog har höjts något, så är den fortfarande under kontroll.
Då börjar nästa person att hälla vatten.
Vattenytan går dig till knäskålarna och därefter till låren. Över de ärr du en gång skurit i ren frustration, över alla blåmärken som var självvållade i ett försök att greppa om verkligheten.
Ytan fortsätter att stiga, nu är den i maghöjd och du inser att du har börjat frysa. Händerna skakar av det kalla vattnet som nu täcker dina ben och mellangärde, men det går fortfarande att uthärda.
Du kan fortfarande andas.
Men vattenytan stiger fortfarande, över magen och bröstkorgen, du doppar ner armbågarna och underarmarna i det för att du börjar få mjölksyra i armarna vilket gör ont. Dessutom känns det inte som någon idé att försöka slösa någon energi nu, då du hackar tänder pågrund utav kylan.
Istället trycker du handflatorna mot kakelväggarna, ser åter upp mot personerna som fortsätter att hälla vatten över dig och undrar när de egentligen tycker att det är klart.
Du kan fortfarande andas.
Men så börjar det bli iskallt över bröstet, halsen.. Upp över strupen och axlarna och med ens inser du att vattnet står dig till hakan. Så du vänder upp anletet helt för att försöka få luft, ser upp mot alla de som fortsätter att se ner på dig.
Tomma blickar, något bedjande allihopa. Men inte mer, de slutar inte hälla vatten fastän du nu skriker av rädsla och trots att de ser vad som håller på att ske.
Fortfarande ser de tiggande på dig, som om du borde göra någonting du inte för ditt liv kan förstå.
Nu börjar det smutsiga, svarta, kalla vattnet beröra din underläpp och i ren panik skriker du. Ingenting utav värde, mest upprepningar utav samma fras.
"Snälla sluta, ser ni inte att jag drunknar?"
Men de bryr sig inte, ser endast tiggande, bedjande på dig medan de fortsätter att hälla vatten. Du ställer dig på tå, vilket hjälper dig för en liten stund, men snart har vattenytan kommit ikapp dig igen.
Långsamt börjar vattnet att strila in i din mun, du hostar och spottar och sluter läpparna då du väljer att sluta skrika och istället andas genom näsan.
(p.s.Jag hoppas bara att de slutar innan jag drunknar d.s.)
Ljudet utav puls
För det första vill jag gärna tacka vem som nu skänkte en kommentar till det senaste inlägget (förutom Sara, som självklart är jättesöt som vanligt). Även om det inte verkar som om det ska göra någon skillnad, så är just det här ett område som jag har känt mig otroligt dryg att vara drottning över.. Och det är skönt att jag faktiskt har andra kungligheter att dela tronen med.
Även om jag inte vet vem just du är. Men det är inte viktigt.
Jag minns inte riktigt vart jag var någonstans när jag slutade... Men jag antar att det var i ren upphetsning av vad som hade skett just den kvällen. Vad det nu var, är nu oviktigt.
Som det alltid är. Rädslor verkar alltid så fånigt en vecka senare.
Även om de alltid bränner så otäckt när de är över en.
*tar ett djupt andetag*
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja nu... Så jag tänkte bifoga en text som jag skrev för flera månader sedan.
Jag tänker inte kalla det för dikt, då jag inte anser att jag är värdig nog skrivkonsten att faktiskt tillåta orden få ett samlingsnamn. Istället anger jag namnet "text".
God morgon världen.
Du har knappt vaknat själv och jag hatar dig redan.
För jag vet att du redan hatar mig.
Och att hela dagen Kommer att gå åt till att vi ska försöka ta kål på varandra.
Och vi vet att det är lönlöst och att alla tycker att vi är idioter.
Idioter för att vi hatar varandra så mycket.
Men du ger mig ingenting som jag kan ge tillbaka
Ingenting som gör dagarna lite lättare att passera.
God morgon världen. Jag orkar inte gå upp ur sängen, men jag vet
Jag vet att du hatar mig redan.
Och jag vet
Gud, jag vet
Att allting är lönlöst.
För du är så mycket större än vad jag är.
God morgon världen.
Idag gör jag dig en tjänst.
En enda tjänst.
Det finns inga hakar, jag kommer inte att försöka använda det emot dig.
Jag lovar.
Jag svär.
Jag kan skriva kontrakt på det om det så är tvunget.
Idag gör jag dig en tjänst, du kan ta dagen ledigt.
För idag
Just nu
Tar jag livet av mig.
Även om jag inte vet vem just du är. Men det är inte viktigt.
Jag minns inte riktigt vart jag var någonstans när jag slutade... Men jag antar att det var i ren upphetsning av vad som hade skett just den kvällen. Vad det nu var, är nu oviktigt.
Som det alltid är. Rädslor verkar alltid så fånigt en vecka senare.
Även om de alltid bränner så otäckt när de är över en.
*tar ett djupt andetag*
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja nu... Så jag tänkte bifoga en text som jag skrev för flera månader sedan.
Jag tänker inte kalla det för dikt, då jag inte anser att jag är värdig nog skrivkonsten att faktiskt tillåta orden få ett samlingsnamn. Istället anger jag namnet "text".
God morgon världen.
Du har knappt vaknat själv och jag hatar dig redan.
För jag vet att du redan hatar mig.
Och att hela dagen Kommer att gå åt till att vi ska försöka ta kål på varandra.
Och vi vet att det är lönlöst och att alla tycker att vi är idioter.
Idioter för att vi hatar varandra så mycket.
Men du ger mig ingenting som jag kan ge tillbaka
Ingenting som gör dagarna lite lättare att passera.
God morgon världen. Jag orkar inte gå upp ur sängen, men jag vet
Jag vet att du hatar mig redan.
Och jag vet
Gud, jag vet
Att allting är lönlöst.
För du är så mycket större än vad jag är.
God morgon världen.
Idag gör jag dig en tjänst.
En enda tjänst.
Det finns inga hakar, jag kommer inte att försöka använda det emot dig.
Jag lovar.
Jag svär.
Jag kan skriva kontrakt på det om det så är tvunget.
Idag gör jag dig en tjänst, du kan ta dagen ledigt.
För idag
Just nu
Tar jag livet av mig.
Smaken utav äpplen och kvällsångest
Topp, mitt första renrasiga spelkonvent gick till ända. Aldrig mer små skitiga animekonvent efter det här, det kan jag lova. Fann verkligen my coup of tea med det här, om det var för konventet, sällskapet eller båda är svårt att säga.
Dock är jag fortfarande en livrädd person. Jag är verkligen asrädd. För många saker, men speciellt för att bli lämnad ensam.
Det är väl alla.
Jo, det är nog alla, men jag tar det till nya nivåer. Nivåer av illamåenden, kräkningar, många vakna nätter och panikattacker. Och ändå är det nog inte helt själva ensamheten jag är rädd för.
Men att bli utbytt.
Jag vet inte hur det är med er, men jag har haft ett jättestort problem med mig själv. Även om andra accepterar mig, så kan inte jag vara det, så är det bara.
Sjöng inte Pink om det någongång i någon gammal låt?
I'm my own worst enemy, eller något liknande.
Jäkligt rätt i alla fall, bra sjunget Pink.
I alla fall. Bara för att jag är så pass självkritisk, så finns det en gömd tanke, en väldigt tyst röst i mitt huvud som meddelar mig om att andra också är det. De accepterar, men bara för stunden. Gör jag ett jävla felsteg.. Så trillar jag av. Och blir utesluten.
Så jag har panik om den tanken, vad är det som jag gör som kommer bli mitt snesteg. Att jag är för känslig, att jag inte är det, att jag är för osocial eller att jag är det?
Eller, det värsta av allt. Att jag helt enkelt inte duger längre. Att jag inte underhåller. Jag är inte rolig längre, jag har tappat all min charm och blivit
Ingen alls.
En gammal bekant, någon man vinkar till på stan.
Ingen alls.
Den här paniken slår alltid till vid värsta möjliga tillfällen. Det är därför jag är lätt att uppfattas som en attention whore. För att jag kräver uppmärksamhet för att må bra. Fast jag söker den inte, för då känns det inte äkta.. Den ska bara finnas där.
Mina krav är som de är, så hetsa inte upp er på att jag låter dryg. Det handlar inte om dryghet eller att jag tycker att jag är bättre, bara att det är så det är. Jag blir väldigt lätt sårad och inser jag att någon annan får mer uppmärksamhet än jag, så slår det bara slint.
Och jag går in i skyddsläge.
Skyddsläge innebär ungefär att jag kopplar ifrån allt. Lyssnar inte, svarar inte, tittar inte ens. Många gånger har jag bara gått därifrån, med en vag förhoppning oma tt någon kanske vill följa efter. Händer det inte, då är jag beredd att hoppa ifrån en bro.
Detta kan ske på fem minuter eller fem timmar. Lika snabbt kan nämligen skyddsläget kopplas ifrån och jag blir öppen igen.
[Lämnar paus så att ni kan spotta och fräsa om hur otroligt dryg jag låter. Attention whore är bara ett par ord i jämförelse, det här verkar ju som tankarna hos en töntig fjortisemo.]
Är ni klara? Slitit av lite tyg från klobrädan? Kay, då tänkte jag fortsätta.
Av någon anledning så är tjejer min andra största fiende. Oftast i alla fall, jag har väldigt svårt för att umgås med andra tjejer i stora grupper. En och en går hur bra som helst, verkligen, då är de som vem som helst. Men i grupp, då är de alla fiender.
Varför?
Jag har ingen som helst aning.
Jag är inte förälskad i någon utav mina killkompisar. Jag har pojkvän och är sjukt förälskad i den pojken, så det har ingenting med saken att göra. I och för sig, skulle jag nog se rött ifall han och jag var i en stor grupp med andra tjejer, men det tar vi en annan dag.
Men vad är det då? Ren svartsjuka?
Kanske. Jag vet inte.
Försvar? Att jag beskyddar det jag anser vara mitt revir?
Kanske. Jag vet inte.
Jag gissar dock på ett hemligt alternativ, nämligen att en gammal tanke poppar upp.
Nämligen att jag kan bli utbytt. Mot en sötare, roligare, charmigare, smartare osv.
Nåväl. Tror att jag har spytt ur mig mer ord än vad ni orkar läsa, även om det nog har fått er puls att slå snabbare.
Jag kommer tillbaka med fortsättning om varför just detta drogs upp ikväll och vad som blir efterföljderna utav denna fobi.
Och ger er en chans att tänka över.
Ni kanske inser att jag inte är så förfärlig tillslut i alla fall.
Dock är jag fortfarande en livrädd person. Jag är verkligen asrädd. För många saker, men speciellt för att bli lämnad ensam.
Det är väl alla.
Jo, det är nog alla, men jag tar det till nya nivåer. Nivåer av illamåenden, kräkningar, många vakna nätter och panikattacker. Och ändå är det nog inte helt själva ensamheten jag är rädd för.
Men att bli utbytt.
Jag vet inte hur det är med er, men jag har haft ett jättestort problem med mig själv. Även om andra accepterar mig, så kan inte jag vara det, så är det bara.
Sjöng inte Pink om det någongång i någon gammal låt?
I'm my own worst enemy, eller något liknande.
Jäkligt rätt i alla fall, bra sjunget Pink.
I alla fall. Bara för att jag är så pass självkritisk, så finns det en gömd tanke, en väldigt tyst röst i mitt huvud som meddelar mig om att andra också är det. De accepterar, men bara för stunden. Gör jag ett jävla felsteg.. Så trillar jag av. Och blir utesluten.
Så jag har panik om den tanken, vad är det som jag gör som kommer bli mitt snesteg. Att jag är för känslig, att jag inte är det, att jag är för osocial eller att jag är det?
Eller, det värsta av allt. Att jag helt enkelt inte duger längre. Att jag inte underhåller. Jag är inte rolig längre, jag har tappat all min charm och blivit
Ingen alls.
En gammal bekant, någon man vinkar till på stan.
Ingen alls.
Den här paniken slår alltid till vid värsta möjliga tillfällen. Det är därför jag är lätt att uppfattas som en attention whore. För att jag kräver uppmärksamhet för att må bra. Fast jag söker den inte, för då känns det inte äkta.. Den ska bara finnas där.
Mina krav är som de är, så hetsa inte upp er på att jag låter dryg. Det handlar inte om dryghet eller att jag tycker att jag är bättre, bara att det är så det är. Jag blir väldigt lätt sårad och inser jag att någon annan får mer uppmärksamhet än jag, så slår det bara slint.
Och jag går in i skyddsläge.
Skyddsläge innebär ungefär att jag kopplar ifrån allt. Lyssnar inte, svarar inte, tittar inte ens. Många gånger har jag bara gått därifrån, med en vag förhoppning oma tt någon kanske vill följa efter. Händer det inte, då är jag beredd att hoppa ifrån en bro.
Detta kan ske på fem minuter eller fem timmar. Lika snabbt kan nämligen skyddsläget kopplas ifrån och jag blir öppen igen.
[Lämnar paus så att ni kan spotta och fräsa om hur otroligt dryg jag låter. Attention whore är bara ett par ord i jämförelse, det här verkar ju som tankarna hos en töntig fjortisemo.]
Är ni klara? Slitit av lite tyg från klobrädan? Kay, då tänkte jag fortsätta.
Av någon anledning så är tjejer min andra största fiende. Oftast i alla fall, jag har väldigt svårt för att umgås med andra tjejer i stora grupper. En och en går hur bra som helst, verkligen, då är de som vem som helst. Men i grupp, då är de alla fiender.
Varför?
Jag har ingen som helst aning.
Jag är inte förälskad i någon utav mina killkompisar. Jag har pojkvän och är sjukt förälskad i den pojken, så det har ingenting med saken att göra. I och för sig, skulle jag nog se rött ifall han och jag var i en stor grupp med andra tjejer, men det tar vi en annan dag.
Men vad är det då? Ren svartsjuka?
Kanske. Jag vet inte.
Försvar? Att jag beskyddar det jag anser vara mitt revir?
Kanske. Jag vet inte.
Jag gissar dock på ett hemligt alternativ, nämligen att en gammal tanke poppar upp.
Nämligen att jag kan bli utbytt. Mot en sötare, roligare, charmigare, smartare osv.
Nåväl. Tror att jag har spytt ur mig mer ord än vad ni orkar läsa, även om det nog har fått er puls att slå snabbare.
Jag kommer tillbaka med fortsättning om varför just detta drogs upp ikväll och vad som blir efterföljderna utav denna fobi.
Och ger er en chans att tänka över.
Ni kanske inser att jag inte är så förfärlig tillslut i alla fall.
"Don't you feel spectacular?" och åldersnojja
Då jag redan hade använt citatet, kunde jag inte använda det igen. Men det var tanken precis nu, så ni vet det i alla fall.
Bra att veta liksom.
I alla fall, helgen var helt okej, jag åt tårta, träffade folk och gosade med katter.
Det var under kattgosningen som jag dock drabbades av det värsta fall av åldersnojja. Den nästan patetiska sorten.
Nåväl, bara föreställ er det här.
Nina ligger i soffan. Eller kanske inte 'soffan' då det finns många soffor. Men EN soffa i alla fall. Ljusgul med blommor på samt en massa klomärken från katterna som nu huserar i lägenheten.
Dynorna är täckta utav ett vitt lakan, ett par kuddar, ett jättestort täcke, Nina självklart och en vit katt som fortfarande sover. Det är tydligt att hon har övernattat på platsen och trots att klockan närmar sig 16:00 så verkar hon inte ha några tankar på att klä på sig och städa undan. Istället ligger Nina med den sovande vita katten tätt intill magen, medan hon slötittar på tv. Det verkar inte finnas något specifikt hon tittar på, därför använder vi den mest normala termen i såna här fall, nämligen att hon "surfar".
Efter en stund beslutar Nina sig för en kanal, lägger ner tv-kontrollen och fortsätter klappa katten. Programet verkar vara American Idol och till Ninas heder ska det sägas att hon inte direkt såg ut att vara i extas. Men det var spanskinfluerande musik, sådant är ju alltid trevligt.
En utav de unga damerna som är med i programet blir lite hastigt intervjuad innan hon ska upp på scen och sjunga sin låt. De frågar om vilket tema hon skulle vilja använda och hon svarar snabbt "80-tals tema".
Frågan kommer därför om hon var född på 80-talet och hon svarar med någonting som fick Ninas ögon att spärras upp lite mer.
"I'm born in the very ending of the 80's, in 1989. AND in december, which makes it even worse!"
Hon var lika gammal som jag. Lika gammal som jag och i slutet utav en sådan otroligt stor tävling. Lika gammal som jag...
Det hela blev inte bättre när jag insåg att programmet var från förra året.
Jag tror inte att åldersnojja direkt går att förklara, likväl är det nog en sådan där sak som händer alla. Bara på olika sätt.
De som får panik över att de växer upp och måste ta mer ansvar...
De som får panik över att de inte växer upp snabbt nog.
De som är rädda för att dö.
De som är rädda för att bli gamla och fula.
De som tror att de inte har gjort någonting med sitt liv.
Jag tillhör den sista.
Jag avslutar därmed med citatet jag både använt i titeln och som jag ville använda i början. Nu passar det bättre.
"Don't you feel spectacular?"
The Klerks - She, she, she
Bra att veta liksom.
I alla fall, helgen var helt okej, jag åt tårta, träffade folk och gosade med katter.
Det var under kattgosningen som jag dock drabbades av det värsta fall av åldersnojja. Den nästan patetiska sorten.
Nåväl, bara föreställ er det här.
Nina ligger i soffan. Eller kanske inte 'soffan' då det finns många soffor. Men EN soffa i alla fall. Ljusgul med blommor på samt en massa klomärken från katterna som nu huserar i lägenheten.
Dynorna är täckta utav ett vitt lakan, ett par kuddar, ett jättestort täcke, Nina självklart och en vit katt som fortfarande sover. Det är tydligt att hon har övernattat på platsen och trots att klockan närmar sig 16:00 så verkar hon inte ha några tankar på att klä på sig och städa undan. Istället ligger Nina med den sovande vita katten tätt intill magen, medan hon slötittar på tv. Det verkar inte finnas något specifikt hon tittar på, därför använder vi den mest normala termen i såna här fall, nämligen att hon "surfar".
Efter en stund beslutar Nina sig för en kanal, lägger ner tv-kontrollen och fortsätter klappa katten. Programet verkar vara American Idol och till Ninas heder ska det sägas att hon inte direkt såg ut att vara i extas. Men det var spanskinfluerande musik, sådant är ju alltid trevligt.
En utav de unga damerna som är med i programet blir lite hastigt intervjuad innan hon ska upp på scen och sjunga sin låt. De frågar om vilket tema hon skulle vilja använda och hon svarar snabbt "80-tals tema".
Frågan kommer därför om hon var född på 80-talet och hon svarar med någonting som fick Ninas ögon att spärras upp lite mer.
"I'm born in the very ending of the 80's, in 1989. AND in december, which makes it even worse!"
Hon var lika gammal som jag. Lika gammal som jag och i slutet utav en sådan otroligt stor tävling. Lika gammal som jag...
Det hela blev inte bättre när jag insåg att programmet var från förra året.
Jag tror inte att åldersnojja direkt går att förklara, likväl är det nog en sådan där sak som händer alla. Bara på olika sätt.
De som får panik över att de växer upp och måste ta mer ansvar...
De som får panik över att de inte växer upp snabbt nog.
De som är rädda för att dö.
De som är rädda för att bli gamla och fula.
De som tror att de inte har gjort någonting med sitt liv.
Jag tillhör den sista.
Jag avslutar därmed med citatet jag både använt i titeln och som jag ville använda i början. Nu passar det bättre.
"Don't you feel spectacular?"
The Klerks - She, she, she
Sol över oss. Nostalgi och Panik.
Det som började som en väldigt enkel, trevlig hemmakväll förändrades ganska snart.
Jag borde veta bättre som litar på att min familj står på min sida, men jag gör oftast det. Alldeles för godtrogen och naiv ibland, någonting som borde ändras på.
Det började med att jag hittade gamla mp3or med Dia Psalma.. Då jag inte har lyssnat på gruppen sen typ högstadiet så var det lite småroligt, mest när man inser att man kan alla låtarna och man börjar ifrågesätta om man verkligen var så häftig på högstadiet som man trodde.
Mamma kommer därefter in i rummet och lämnar över hemtelefonen. Då jag aldrig (läs: ALDRIG) snackar i hemtelefonen längre så blev jag något förvånad, varningsklockorna borde ha klämtat högre men jag lyssnade bara inte på magkänslan.
Jag svarar och självklart är det hans röst som möter mig.
Trevligt. Nu är jag hembjuden på påskmiddag hos min pappas flickvän. Det blir ytterligare några syskon, en massa småbarn och pappa. För ett par år sen skulle jag nog ha tyckt att det var riktigt trevligt, då jag inte har några chanser att träffa småungar så är det alltid en liten utmaning att umgås med dessa.
Men nu är det ett par år senare och jag tycker inte att det är lika trevligt längre.
Det hela slutade med att jag väldigt stelt sa hejdå, sprang ut i köket och skällde ut henne genom ihopbitna tänder då de hade några vänner som var och hälsade på och satt i vardagsrummet tre meter därifrån.
Jag vet inte hur många som faktiskt förstår hur jag menar, då jag verkligen inte vill ha någon kontakt med min pappa. Många är säkert på min mammas sida och säger som min mormor "Du kommer ångra det när det är försent"
Vissa kanske förstår vilken otrolig ångest jag får av den mannen. Och alla minnen gång på gång spelas upp i mitt huvud då jag tänker på honom.
Alla ärr. Alla sår. Allt gråt och allt skrik. Bara på grund utav honom.
Det finns en anledning till varför jag gång på gång får panikångestattacker.
Nåväl. Ska fortsätta kvällen med trevliga människor och Mimikry.
Jag borde veta bättre som litar på att min familj står på min sida, men jag gör oftast det. Alldeles för godtrogen och naiv ibland, någonting som borde ändras på.
Det började med att jag hittade gamla mp3or med Dia Psalma.. Då jag inte har lyssnat på gruppen sen typ högstadiet så var det lite småroligt, mest när man inser att man kan alla låtarna och man börjar ifrågesätta om man verkligen var så häftig på högstadiet som man trodde.
Mamma kommer därefter in i rummet och lämnar över hemtelefonen. Då jag aldrig (läs: ALDRIG) snackar i hemtelefonen längre så blev jag något förvånad, varningsklockorna borde ha klämtat högre men jag lyssnade bara inte på magkänslan.
Jag svarar och självklart är det hans röst som möter mig.
Trevligt. Nu är jag hembjuden på påskmiddag hos min pappas flickvän. Det blir ytterligare några syskon, en massa småbarn och pappa. För ett par år sen skulle jag nog ha tyckt att det var riktigt trevligt, då jag inte har några chanser att träffa småungar så är det alltid en liten utmaning att umgås med dessa.
Men nu är det ett par år senare och jag tycker inte att det är lika trevligt längre.
Det hela slutade med att jag väldigt stelt sa hejdå, sprang ut i köket och skällde ut henne genom ihopbitna tänder då de hade några vänner som var och hälsade på och satt i vardagsrummet tre meter därifrån.
Jag vet inte hur många som faktiskt förstår hur jag menar, då jag verkligen inte vill ha någon kontakt med min pappa. Många är säkert på min mammas sida och säger som min mormor "Du kommer ångra det när det är försent"
Vissa kanske förstår vilken otrolig ångest jag får av den mannen. Och alla minnen gång på gång spelas upp i mitt huvud då jag tänker på honom.
Alla ärr. Alla sår. Allt gråt och allt skrik. Bara på grund utav honom.
Det finns en anledning till varför jag gång på gång får panikångestattacker.
Nåväl. Ska fortsätta kvällen med trevliga människor och Mimikry.
