the Beatrice Letters
Du står i ett rum.
Knappast ett rum... Mer som en kammare. En tät, fyrkantig kammare, taket går inte ens att hinta däruppe i mörkret. Du anar endast att den finns där någonstans, för det verkar mest rimligt.
Du kan knappt sträcka ut armarna framför dig, om du står med ryggen mot den enda kanten, så trångt är det i kammaren. Och väggarna är täckta utav kakel, som om du stod i ett badrum..
Små kakelbitar, perfekt fyrkantiga i en något urtvättad, isblå färg. Nästan turkos, men antydan till att det egentligen hade varit en starkare färg finns där ändå.
Du inser dessutom ganska snart att du står i ankeldjupt, svart vatten. Men det är lugnt, så länge det fortfarande är låg vattenyta så bör det ju inte vara någon fara.
Tills du inser att vattenytan höjs, genom att någon fyller på den.
När du ser upp, mot taket som du anars finns där, så syns ett flertal ansikten längsmed väggarna. Som om det funnits små fönster, utkikshål i kaklet, så står nu människor där och ser ned på dig. Alla med varsin kärl i handen, tysta och orörliga såsom statyetter. De ser dig, du ser dem, men de talar inte.
Någonting annat du inser är att du känner dem. Vänner, familjer, släkt och bekanta.. Lärare, arbetsförmedlare, ja, de som för tillfället finns i din närhet.
Och plötsligt börjar en utav de att tippa kärlet framåt, och du inser att det var fyllt utav svart vatten.
Som nu, i en vacker båge, faller ner över dig.
Du klarar dig sånär, även om vatten sköljer ner över dig så fick du faktiskt ingenting över huvudet. Och även om vattenytan nog har höjts något, så är den fortfarande under kontroll.
Då börjar nästa person att hälla vatten.
Vattenytan går dig till knäskålarna och därefter till låren. Över de ärr du en gång skurit i ren frustration, över alla blåmärken som var självvållade i ett försök att greppa om verkligheten.
Ytan fortsätter att stiga, nu är den i maghöjd och du inser att du har börjat frysa. Händerna skakar av det kalla vattnet som nu täcker dina ben och mellangärde, men det går fortfarande att uthärda.
Du kan fortfarande andas.
Men vattenytan stiger fortfarande, över magen och bröstkorgen, du doppar ner armbågarna och underarmarna i det för att du börjar få mjölksyra i armarna vilket gör ont. Dessutom känns det inte som någon idé att försöka slösa någon energi nu, då du hackar tänder pågrund utav kylan.
Istället trycker du handflatorna mot kakelväggarna, ser åter upp mot personerna som fortsätter att hälla vatten över dig och undrar när de egentligen tycker att det är klart.
Du kan fortfarande andas.
Men så börjar det bli iskallt över bröstet, halsen.. Upp över strupen och axlarna och med ens inser du att vattnet står dig till hakan. Så du vänder upp anletet helt för att försöka få luft, ser upp mot alla de som fortsätter att se ner på dig.
Tomma blickar, något bedjande allihopa. Men inte mer, de slutar inte hälla vatten fastän du nu skriker av rädsla och trots att de ser vad som håller på att ske.
Fortfarande ser de tiggande på dig, som om du borde göra någonting du inte för ditt liv kan förstå.
Nu börjar det smutsiga, svarta, kalla vattnet beröra din underläpp och i ren panik skriker du. Ingenting utav värde, mest upprepningar utav samma fras.
"Snälla sluta, ser ni inte att jag drunknar?"
Men de bryr sig inte, ser endast tiggande, bedjande på dig medan de fortsätter att hälla vatten. Du ställer dig på tå, vilket hjälper dig för en liten stund, men snart har vattenytan kommit ikapp dig igen.
Långsamt börjar vattnet att strila in i din mun, du hostar och spottar och sluter läpparna då du väljer att sluta skrika och istället andas genom näsan.
(p.s.Jag hoppas bara att de slutar innan jag drunknar d.s.)
Knappast ett rum... Mer som en kammare. En tät, fyrkantig kammare, taket går inte ens att hinta däruppe i mörkret. Du anar endast att den finns där någonstans, för det verkar mest rimligt.
Du kan knappt sträcka ut armarna framför dig, om du står med ryggen mot den enda kanten, så trångt är det i kammaren. Och väggarna är täckta utav kakel, som om du stod i ett badrum..
Små kakelbitar, perfekt fyrkantiga i en något urtvättad, isblå färg. Nästan turkos, men antydan till att det egentligen hade varit en starkare färg finns där ändå.
Du inser dessutom ganska snart att du står i ankeldjupt, svart vatten. Men det är lugnt, så länge det fortfarande är låg vattenyta så bör det ju inte vara någon fara.
Tills du inser att vattenytan höjs, genom att någon fyller på den.
När du ser upp, mot taket som du anars finns där, så syns ett flertal ansikten längsmed väggarna. Som om det funnits små fönster, utkikshål i kaklet, så står nu människor där och ser ned på dig. Alla med varsin kärl i handen, tysta och orörliga såsom statyetter. De ser dig, du ser dem, men de talar inte.
Någonting annat du inser är att du känner dem. Vänner, familjer, släkt och bekanta.. Lärare, arbetsförmedlare, ja, de som för tillfället finns i din närhet.
Och plötsligt börjar en utav de att tippa kärlet framåt, och du inser att det var fyllt utav svart vatten.
Som nu, i en vacker båge, faller ner över dig.
Du klarar dig sånär, även om vatten sköljer ner över dig så fick du faktiskt ingenting över huvudet. Och även om vattenytan nog har höjts något, så är den fortfarande under kontroll.
Då börjar nästa person att hälla vatten.
Vattenytan går dig till knäskålarna och därefter till låren. Över de ärr du en gång skurit i ren frustration, över alla blåmärken som var självvållade i ett försök att greppa om verkligheten.
Ytan fortsätter att stiga, nu är den i maghöjd och du inser att du har börjat frysa. Händerna skakar av det kalla vattnet som nu täcker dina ben och mellangärde, men det går fortfarande att uthärda.
Du kan fortfarande andas.
Men vattenytan stiger fortfarande, över magen och bröstkorgen, du doppar ner armbågarna och underarmarna i det för att du börjar få mjölksyra i armarna vilket gör ont. Dessutom känns det inte som någon idé att försöka slösa någon energi nu, då du hackar tänder pågrund utav kylan.
Istället trycker du handflatorna mot kakelväggarna, ser åter upp mot personerna som fortsätter att hälla vatten över dig och undrar när de egentligen tycker att det är klart.
Du kan fortfarande andas.
Men så börjar det bli iskallt över bröstet, halsen.. Upp över strupen och axlarna och med ens inser du att vattnet står dig till hakan. Så du vänder upp anletet helt för att försöka få luft, ser upp mot alla de som fortsätter att se ner på dig.
Tomma blickar, något bedjande allihopa. Men inte mer, de slutar inte hälla vatten fastän du nu skriker av rädsla och trots att de ser vad som håller på att ske.
Fortfarande ser de tiggande på dig, som om du borde göra någonting du inte för ditt liv kan förstå.
Nu börjar det smutsiga, svarta, kalla vattnet beröra din underläpp och i ren panik skriker du. Ingenting utav värde, mest upprepningar utav samma fras.
"Snälla sluta, ser ni inte att jag drunknar?"
Men de bryr sig inte, ser endast tiggande, bedjande på dig medan de fortsätter att hälla vatten. Du ställer dig på tå, vilket hjälper dig för en liten stund, men snart har vattenytan kommit ikapp dig igen.
Långsamt börjar vattnet att strila in i din mun, du hostar och spottar och sluter läpparna då du väljer att sluta skrika och istället andas genom näsan.
(p.s.Jag hoppas bara att de slutar innan jag drunknar d.s.)
Kommentarer
Trackback
