Bitter

Då jag redan hade använt citatet, kunde jag inte använda det igen. Men det var tanken precis nu, så ni vet det i alla fall.
Bra att veta liksom.

I alla fall, helgen var helt okej, jag åt tårta, träffade folk och gosade med katter.
Det var under kattgosningen som jag dock drabbades av det värsta fall av åldersnojja. Den nästan patetiska sorten.
Nåväl, bara föreställ er det här.
Nina ligger i soffan. Eller kanske inte 'soffan' då det finns många soffor. Men EN soffa i alla fall. Ljusgul med blommor på samt en massa klomärken från katterna som nu huserar i lägenheten.
Dynorna är täckta utav ett vitt lakan, ett par kuddar, ett jättestort täcke, Nina självklart och en vit katt som fortfarande sover. Det är tydligt att hon har övernattat på platsen och trots att klockan närmar sig 16:00 så verkar hon inte ha några tankar på att klä på sig och städa undan. Istället ligger Nina med den sovande vita katten tätt intill magen, medan hon slötittar på tv. Det verkar inte finnas något specifikt hon tittar på, därför använder vi den mest normala termen i såna här fall, nämligen att hon "surfar".
Efter en stund beslutar Nina sig för en kanal, lägger ner tv-kontrollen och fortsätter klappa katten. Programet verkar vara American Idol och till Ninas heder ska det sägas att hon inte direkt såg ut att vara i extas. Men det var spanskinfluerande musik, sådant är ju alltid trevligt.
En utav de unga damerna som är med i programet blir lite hastigt intervjuad innan hon ska upp på scen och sjunga sin låt. De frågar om vilket tema hon skulle vilja använda och hon svarar snabbt "80-tals tema".
Frågan kommer därför om hon var född på 80-talet och hon svarar med någonting som fick Ninas ögon att spärras upp lite mer.
"I'm born in the very ending of the 80's, in 1989. AND in december, which makes it even worse!"

Hon var lika gammal som jag. Lika gammal som jag och i slutet utav en sådan otroligt stor tävling. Lika gammal som jag...

Det hela blev inte bättre när jag insåg att programmet var från förra året.


Jag tror inte att åldersnojja direkt går att förklara, likväl är det nog en sådan där sak som händer alla. Bara på olika sätt.
De som får panik över att de växer upp och måste ta mer ansvar...
De som får panik över att de inte växer upp snabbt nog.
De som är rädda för att dö.
De som är rädda för att bli gamla och fula.
De som tror att de inte har gjort någonting med sitt liv.

Jag tillhör den sista.

Jag avslutar därmed med citatet jag både använt i titeln och som jag ville använda i början. Nu passar det bättre.

"Don't you feel spectacular?"

The Klerks - She, she, she

Det som började som en väldigt enkel, trevlig hemmakväll förändrades ganska snart.
Jag borde veta bättre som litar på att min familj står på min sida, men jag gör oftast det. Alldeles för godtrogen och naiv ibland, någonting som borde ändras på.
Det började med att jag hittade gamla mp3or med Dia Psalma.. Då jag inte har lyssnat på gruppen sen typ högstadiet så var det lite småroligt, mest när man inser att man kan alla låtarna och man börjar ifrågesätta om man verkligen var så häftig på högstadiet som man trodde.

Mamma kommer därefter in i rummet och lämnar över hemtelefonen. Då jag aldrig (läs: ALDRIG) snackar i hemtelefonen längre så blev jag något förvånad, varningsklockorna borde ha klämtat högre men jag lyssnade bara inte på magkänslan.
Jag svarar och självklart är det hans röst som möter mig.
Trevligt. Nu är jag hembjuden på påskmiddag hos min pappas flickvän. Det blir ytterligare några syskon, en massa småbarn och pappa. För ett par år sen skulle jag nog ha tyckt att det var riktigt trevligt, då jag inte har några chanser att träffa småungar så är det alltid en liten utmaning att umgås med dessa.
Men nu är det ett par år senare och jag tycker inte att det är lika trevligt längre.

Det hela slutade med att jag väldigt stelt sa hejdå, sprang ut i köket och skällde ut henne genom ihopbitna tänder då de hade några vänner som var och hälsade på och satt i vardagsrummet tre meter därifrån.

Jag vet inte hur många som faktiskt förstår hur jag menar, då jag verkligen inte vill ha någon kontakt med min pappa. Många är säkert på min mammas sida och säger som min mormor "Du kommer ångra det när det är försent"
Vissa kanske förstår vilken otrolig ångest jag får av den mannen. Och alla minnen gång på gång spelas upp i mitt huvud då jag tänker på honom.
Alla ärr. Alla sår. Allt gråt och allt skrik. Bara på grund utav honom.

Det finns en anledning till varför jag gång på gång får panikångestattacker.

Nåväl. Ska fortsätta kvällen med trevliga människor och Mimikry.

Efter många (väldigt många) misslyckade försök till att liva upp den här förbannade bloggen, har jag äntligen gett upp. Det är faktiskt ganska skönt, trots att det är irriterande. Varför det inte fungerar fastän jag vet hur man ska göra, vet jag inte och snart känns det som om jag ska slå in tangentbordet i väggen.
Men det är faktiskt ingen nyhet, jag är sämst med datorer. Med program och scripts dvs. Helt värdelös verkligen, kan inte göra ett dugg med det. Vilket är hemskt irriterande då de flesta man känner och umgås med leker runt med sånt här som om det vore sandlådan medan man själv bara sitter och tänker "Ja, men det ser väl inte så svårt ut."
Tills man kommer hem. Och är ensam. Och inser.
Hur jävla frustrerande svårt det är.


Snart tar jag antagligen bort den här bloggen helt. För att därefter uppliva den.

Nåväl, bara för att få bort tankarna på vad jag är sämst på så ska vi ta hand om ett ämne som jag faktiskt tycker om.
Och fortfarande knappt vet ett skit om.

Jag var på mitt första skräcklajv nu i helgen (Huset som gud glömde, av Drakontia), tre dagar ute i en stuga i skogen. Det involverade blodiga händer på fönsterrutorna, en förbannat otrevlig docka, tre väldigt misära spöken och sex pers som satt livrädda i ett vardagsrum och skrek.
Jag måste säga att det var helt underbart.
Paniken och paranoian la sig aldrig, då jag var övertygad om att ljuset kom med räddningen så blev dagarna bara mer och mer otäcka när man insåg att det aldrig lugnade sig. Det skedde saker gång på gång, trots att det var sol ute och fåglarna kvittrade.

Varje morgon man vaknade (även om det bara var två) så hade någonting nytt skett, mer panik som la sig över den andra. Sedan var det bara att vänta på mörkret.. Och allting som det innebar.

Jag spelade Marlena Andreasson, en konststuderande bitter liten sak som inte litade på människor och som tillfälligt nog var gravid. Trots att jag många gånger failade på att hålla den något sura, deprimerade karaktären vid liv så var det fortfarande roligt och jag lyckades nog med att låta dryg för det mesta (kanske för att det ligger så nära min egen natur).
Men när man blir livrädd, så blir man livrädd och då fanns det inte tid att sitta i ett hörn och tycka att människor var pest. Man gjorde vad man kunde, använde tre lager med filtar som hjälp och sen bara satt och skrek in i någon annans arm eller bröstkorg, medan man klamrade sig fast vid personen i fråga.

När man väl var hemma och säker kom det dock krypandes. Tomheten, ensamheten.. Som om man var uttömd på egen personlighet, ville man bara tillbaka. Om än intet till skräcken, så till det livet. Hennes vänner.
Man saknar det trots allt, för även om man personligen bara hade träffat dom under tre dagar, så var de ju fortfarande gamla klasskamrater till ens karaktär. Och när lajvet väl var slut.. Så försvann vänskapen på ett vis, och det blev stelare. Som om vi var främlingar igen.

Likväl har jag bara blivit mer taggad nu, då jag fortsätter planera till lajvet i sommar samtidigt som jag väntar spänt på uppföljaren till Huset som Gud glömde.

Varför började jag inte med lajv tidigare..