Bitter

Det som började som en väldigt enkel, trevlig hemmakväll förändrades ganska snart.
Jag borde veta bättre som litar på att min familj står på min sida, men jag gör oftast det. Alldeles för godtrogen och naiv ibland, någonting som borde ändras på.
Det började med att jag hittade gamla mp3or med Dia Psalma.. Då jag inte har lyssnat på gruppen sen typ högstadiet så var det lite småroligt, mest när man inser att man kan alla låtarna och man börjar ifrågesätta om man verkligen var så häftig på högstadiet som man trodde.

Mamma kommer därefter in i rummet och lämnar över hemtelefonen. Då jag aldrig (läs: ALDRIG) snackar i hemtelefonen längre så blev jag något förvånad, varningsklockorna borde ha klämtat högre men jag lyssnade bara inte på magkänslan.
Jag svarar och självklart är det hans röst som möter mig.
Trevligt. Nu är jag hembjuden på påskmiddag hos min pappas flickvän. Det blir ytterligare några syskon, en massa småbarn och pappa. För ett par år sen skulle jag nog ha tyckt att det var riktigt trevligt, då jag inte har några chanser att träffa småungar så är det alltid en liten utmaning att umgås med dessa.
Men nu är det ett par år senare och jag tycker inte att det är lika trevligt längre.

Det hela slutade med att jag väldigt stelt sa hejdå, sprang ut i köket och skällde ut henne genom ihopbitna tänder då de hade några vänner som var och hälsade på och satt i vardagsrummet tre meter därifrån.

Jag vet inte hur många som faktiskt förstår hur jag menar, då jag verkligen inte vill ha någon kontakt med min pappa. Många är säkert på min mammas sida och säger som min mormor "Du kommer ångra det när det är försent"
Vissa kanske förstår vilken otrolig ångest jag får av den mannen. Och alla minnen gång på gång spelas upp i mitt huvud då jag tänker på honom.
Alla ärr. Alla sår. Allt gråt och allt skrik. Bara på grund utav honom.

Det finns en anledning till varför jag gång på gång får panikångestattacker.

Nåväl. Ska fortsätta kvällen med trevliga människor och Mimikry.