Bitter

För många år sedan så sydde de ihop min mun.

Det började med en dagbok vi fick från skolan när jag fortfarande gick på lågstadiet. I dagboken skulle vi skriva vad som skedde hemma, antagligen för att lära oss att formulera och skriva bättre.
I boken skrev jag någonting som jag inte fick skriva. Därför blev jag och mina båda föräldrar indragna till ett kvartsamtal och efter en timme av försäkring från mina föräldrar om att ingenting var fel så skickade de hem oss igen.
Det var den kvällen de tog fram nålen och började göra hålen i mina läppar.

Under följande nästan tio år skulle de långsamt men säkert sys ihop, med en tjock och grov tråd. För varje gång jag sa att någonting var fel och de inte höll med så sydde de ännu ett stygn.
Jag var en lögnare och överdramatisk.
Jag hade en livlig fantasi och ville ha uppmärksamhet.
Och jag var inte värd den.

I tio år så lät jag stygnen sitta kvar för att jag ändå inte såg någon anledning till att ta bort dem. Allt jag sa var väl egentligen överdramatiskt, om någon annan såg problemet skulle de inte se samma sak som jag och om jag verkligen tänkte på det så var det väl ändå inte så illa.
Och om jag ändå envisades med att situationen inte var bra så skulle jag orättvist anklaga personen jag sa det till.
Nej, det var inte värt det.
Det var mer värt att hålla tyst.

Dessutom skavde det att röra läpparna när stygnen var så hårda.

Det har inte varit förrän nu som jag har insett att det är viktigt att de tas bort. Att de har suttit alldeles för länge, att allting som jag reagerar på inte blir större i mitt huvud för att jag vill ha uppmärksamhet och är dramatisk.

Det var du som gav mig saxen.

Och det var så stygnen började klippas upp.