Bitter

Så... En schyst paus på ett par månader. Precis vad som behövdes med den här bloggen.
Åtminstone för att det ska få andra personer att peta på mig på msn och säga att jag borde uppdatera den lite oftare. Liten boost för egot och sånt räcker nog för mig.

Så, vad har hänt.. Varför har jag varit tyst så pass länge. För att jag tappade lusten att skriva överhuvudtaget? För att jag har glömt bort mig? Eller haft ett mer spännande liv?
Njae. Inte direkt.
Eller jo. Kanske.

Jag kan säga såhär.

För att vara en som tar åt sig Allt inom två mils radie och som ligger och grämer sig över det i ett par veckor så har livet varit lite Extra tufft mot mig de senaste månaderna.

Först och främst så gjorde pojkvännen slut. Yeah, ska nog iiiinte dra ut mer fakta ur den meningen, dessutom är det nog inte speciellt spännande. Men det kom plötsligt, det tog lång tid (ca fem timmar) och jag grät hela tiden.
Ungefär som att plocka varje hår på kroppen med en pincett. Yay, referens!

Jag grät och sulkade och svimmade och sov inte på ungefär en vecka. Sen blev jag svagsint och försökte prata med honom.
Då blev jag glad att det var slut, log brett när han blev blockad och levde på moln efter det.

Så. Pojkvän avslutad. [Insert your own Yay's]

Jag började bo mer och mer hemma hos Elenor för att jag inte pallade av att sitta här hemma. Jag såg första och andra säsongen utav Skins (typ världens bästa serie) och började spela mer och mer Oblivion. Jag knarkade Whose line is it anyway och Thatguywiththeglasses.com och började skriva på ytterligare en berättelse i mängden.
Jag började slåss med boffervapen och började sticka. Började dricka mer te och åt för första gången en glöggboll (chokladbollar fast med glögg istället - svingott)

Jag spenderade halloween genom att gå ut två kvällar i rad, bli hånglad på av killkompis och dricka tequila i ren protest.

Jag har fått korta, men intensiva, panikattacker och ett flertal gånger fått svårt att andas genom att halsen blir tjock - detta både när jag sitter inomhus eller när jag har varit ute med systers hund. (Det senare skulle ha varit värre om vi inte var helt ensamma i Karslund och att jag fem minuter senare fick prata om hästarna jag nyss klappat.)

Jag har börjat bli less på att må dåligt, för att även om jag helt har kommit över Sebastian och den helvetetsupplösningen så är det minnesflashbacks från honom som jag får i huvudet när jag gråter.

Jag har börjat somna nio på kvällen och vakna kallsvettig vid fyra-tiden. Jag har börjat äta gröt med hemmagjord äppelmos och, eftersom jag vaknar så tidigt, även börjat med två frukostar (yay, hobbit!).

Jag fick mitt hjärta krossat av arbetsförmedlingen för första gången genom att de tog bort min chans att få praktik och jag har skamset gått till försörjningsstöd och velat ha pengar av dem.

Jag har börjat leka tease med killar för att sedan bara gå och lägga mig med dem och sova och när vi väl är nerbäddade så är det bara exet jag kan tänka på. Om, om och bara om igen. (Nej, jag saknar honom inte, jag vill inte ha honom, men känslan av hur någon andas en i nacken är väl helt enkelt märkt av honom eftersom han var den första jag skedade med.)

Jag spenderar timmar med att bara stirra ut genom fönstret och har förlorat min förmåga att tänka och fantisera.

Jag har istället börjat längta.

Längta efter den där stunden då allting blir bra, den jag har trott ska komma När Som Helst i ungefär tio år. När jag kommer bort från allting, bort från den här staden och bort från alla de saker jag egentligen skulle vilja säga till folk men inte vågar.

Jag vill ha någonting äkta.
Så jag inte behöver ha någon anledning att tvivla.
Och vara lugn. Och trygg.


Men det kommer snart.
När som helst.