~Bubbelbubbelbubbelbubbelbubbel~
Nu har jag precis kommit upp ur badet.
Jag hade sjukt mycket bubblor.
Och en N+tidning.
Det var det.
Tyvärr har jag ännu inte lyckats fånga det avslappnande med att bada, jag blir rastlös och uttråkad ganska snart trots att jag den här gången lyckades hålla mig kvar i vattnet i nästan (!) en timme. Men då tillhörde det att jag egentligen skulle ha gått upp tjugo minuter tidigare, men fastnade när jag insåg att mitt schampoo glänste i rosa och blev ett helt Förträffligt bubbel som gjorde att jag kunde resa mitt hur precis som jag ville.
Magiskt!
Dagarna flyter förbi, tröga och ganska händelselösa. Idag träffade jag Tobbe trots att han bor mil (!!) härifrån och jag har snällt blivit inbjuden till hans skola för att hälsa på och sova över. Förträffligt med andra ord.
Jag ska försöka locka över min storebror så att han kan hjälpa mig omformatera datorn (!!!) och hade tänkt baka någonting som man kan bjuda bakfulla människor och Min Andra Pojkvän (läs; Elinor) på. Jag är helt enkelt den perfekta flickvännen. Jag vet.
Dock är det någonting mer som saknas. Trots att jag alltid kan ringa folk när jag vill prata om lajv eller rollspel, så har större delen av min vänskapskrets försvunnit härifrån och det är nu det har börjat märkas mer och mer. De flesta är jag ändå vana vid att inte få träffa på en månad eller två, men en speciell gjorde att jag redan nästa dag satt med värkande hjärta.
Jag saknar att ha någon som är tillräckligt normal i min värld av frenetisk kreativitet, av konstnärliga ådror och av ren och skär galenskap. Jag saknar någon som fyller upp mina overklighetsbehov tillräckligt för att jag inte ska bli helt apatisk, men samtidigt håller mig tillbaka så jag inte helt dras med i det. Tro mig, det sker ganska ofta.
Jag saknar att ha någon att bjuda över för att äta någonting och att till maten bara se "någon film". Vilket betyder att man tio minuter senare sitter och storgrinar. Det är inte okay, men det är acceptabelt då vi är kvinnfolk som håller tyst om det - precis som en man.
Jag saknar till och med det onyttiga skvallret, då vi har så ofantligt Många att skvallra om och historier vi kan dra om och om igen utan att vi tröttnar - istället gör det oss bara mer frenetiska.
Men för att komma till punkt; Jag saknar Poems. Jag saknar min bästa vän. Jag saknar att inte ha henne nära, men att istället veta att någon annan får trivas med henne dag ut och dag in medan jag inte får någonting.
Rebecka
(jag saknar dig)
Nu ska jag dricka upp den extra feta mjölken vi har i kylen som går ut idag genom att göra jättestora muggar med varm oboy och vispad grädde on top, med bara lite kanel på. Samt bara försöka sluta tänka för en sekund eller två.
Yours truly
N
Jag hade sjukt mycket bubblor.
Och en N+tidning.
Det var det.
Tyvärr har jag ännu inte lyckats fånga det avslappnande med att bada, jag blir rastlös och uttråkad ganska snart trots att jag den här gången lyckades hålla mig kvar i vattnet i nästan (!) en timme. Men då tillhörde det att jag egentligen skulle ha gått upp tjugo minuter tidigare, men fastnade när jag insåg att mitt schampoo glänste i rosa och blev ett helt Förträffligt bubbel som gjorde att jag kunde resa mitt hur precis som jag ville.
Magiskt!
Dagarna flyter förbi, tröga och ganska händelselösa. Idag träffade jag Tobbe trots att han bor mil (!!) härifrån och jag har snällt blivit inbjuden till hans skola för att hälsa på och sova över. Förträffligt med andra ord.
Jag ska försöka locka över min storebror så att han kan hjälpa mig omformatera datorn (!!!) och hade tänkt baka någonting som man kan bjuda bakfulla människor och Min Andra Pojkvän (läs; Elinor) på. Jag är helt enkelt den perfekta flickvännen. Jag vet.
Dock är det någonting mer som saknas. Trots att jag alltid kan ringa folk när jag vill prata om lajv eller rollspel, så har större delen av min vänskapskrets försvunnit härifrån och det är nu det har börjat märkas mer och mer. De flesta är jag ändå vana vid att inte få träffa på en månad eller två, men en speciell gjorde att jag redan nästa dag satt med värkande hjärta.
Jag saknar att ha någon som är tillräckligt normal i min värld av frenetisk kreativitet, av konstnärliga ådror och av ren och skär galenskap. Jag saknar någon som fyller upp mina overklighetsbehov tillräckligt för att jag inte ska bli helt apatisk, men samtidigt håller mig tillbaka så jag inte helt dras med i det. Tro mig, det sker ganska ofta.
Jag saknar att ha någon att bjuda över för att äta någonting och att till maten bara se "någon film". Vilket betyder att man tio minuter senare sitter och storgrinar. Det är inte okay, men det är acceptabelt då vi är kvinnfolk som håller tyst om det - precis som en man.
Jag saknar till och med det onyttiga skvallret, då vi har så ofantligt Många att skvallra om och historier vi kan dra om och om igen utan att vi tröttnar - istället gör det oss bara mer frenetiska.
Men för att komma till punkt; Jag saknar Poems. Jag saknar min bästa vän. Jag saknar att inte ha henne nära, men att istället veta att någon annan får trivas med henne dag ut och dag in medan jag inte får någonting.
Rebecka
(jag saknar dig)
Nu ska jag dricka upp den extra feta mjölken vi har i kylen som går ut idag genom att göra jättestora muggar med varm oboy och vispad grädde on top, med bara lite kanel på. Samt bara försöka sluta tänka för en sekund eller två.
Yours truly
N
They're everywhere
Världen är kanske bara lite mer magisk än vad vi tror.
L'amour
"The city wasa, wasa, wasa, wossname. Thing. Woman. Thass what it was.
Woman.
Roaring, ancient, centuries old. Strung you along, let you fall in thingy, love, with her, then kicked you inna, inna, thingy. Thingy, in your mouth. Tounge, Tonsils, Teeth. That's what it, she, did. She wasa... thing, you know, lady dog. Puppy. Hen. Bitch.
And then you hated you and, and just when you thought you'd got her, it, out of your, your, whatever, then she opened her great booming rotten heart to you, caught you off bal, bal, bal, thing. Ance. Yeah. Thassit. Never knew where where you stood. Lay.
Only thing you were sure of, you couldn't let her go. Because, because she was yours, all you had, even in her gutters..."
Jag tror att ovanstående text är introt till en Pratchett-bok, även om jag inte är riktigt säker på att jag vet just Vilken just nu. I vilket fall så slår alltid just det här stycket mig så jag trillar baklänges - Varje gång jag läser det.
Är det bara jag som blir helt förstummad över hur Sjukt vackert det faktiskt är?
Poetiskt på sitt otroligt råa sätt och bara.. Så träffande?
Okay, det kanske inte är så -vackert- just. Men... Ja, det slår mig i magen varje gång jag läser det.
Jag hittade ovanstående text i en liten låda jag en gång fick av en vän att behålla värdesaker i. Idag öppnade jag den och fann många roliga saker från tre år tillbaka. Ett telefonnummer tll min dåvarande, och nuvarande, pojkvän; tågbiljetter för platser och tider som betytt någonting viktigt; små brev från diverse vänner och vykort från min syster.
Och så ett utrivet blad med just den texten.
Och precis som för tre år sen, så läser jag den och bara trillar baklänges.
Woman.
Roaring, ancient, centuries old. Strung you along, let you fall in thingy, love, with her, then kicked you inna, inna, thingy. Thingy, in your mouth. Tounge, Tonsils, Teeth. That's what it, she, did. She wasa... thing, you know, lady dog. Puppy. Hen. Bitch.
And then you hated you and, and just when you thought you'd got her, it, out of your, your, whatever, then she opened her great booming rotten heart to you, caught you off bal, bal, bal, thing. Ance. Yeah. Thassit. Never knew where where you stood. Lay.
Only thing you were sure of, you couldn't let her go. Because, because she was yours, all you had, even in her gutters..."
Jag tror att ovanstående text är introt till en Pratchett-bok, även om jag inte är riktigt säker på att jag vet just Vilken just nu. I vilket fall så slår alltid just det här stycket mig så jag trillar baklänges - Varje gång jag läser det.
Är det bara jag som blir helt förstummad över hur Sjukt vackert det faktiskt är?
Poetiskt på sitt otroligt råa sätt och bara.. Så träffande?
Okay, det kanske inte är så -vackert- just. Men... Ja, det slår mig i magen varje gång jag läser det.
Jag hittade ovanstående text i en liten låda jag en gång fick av en vän att behålla värdesaker i. Idag öppnade jag den och fann många roliga saker från tre år tillbaka. Ett telefonnummer tll min dåvarande, och nuvarande, pojkvän; tågbiljetter för platser och tider som betytt någonting viktigt; små brev från diverse vänner och vykort från min syster.
Och så ett utrivet blad med just den texten.
Och precis som för tre år sen, så läser jag den och bara trillar baklänges.
Puls 1.0
Tror aldrig att jag har varit med om den här känslan på samma sätt någonsin tidigare.
Allting går i takt med mina hjärtslag, jag kan helt plötsligt inte se någonting fint i världen längre - allt jag vill är att krossa min egen spegelbild.
Jag kan inte slappna av för att alla mina muskler är på helspänd, jag kan inte le för att jag känner mig illamående.
Jag växlar från att bara känna mig frustrerad till att känna mig uppgiven - någonting som starkt går tillbaka till frustrerad igen.
Händerna skakar när jag skriver att ingenting är fel, när tangetbordet kvittrar trots att tänderna gnisslar.
Jag får som vanligt ont i magen, men snart har jag kommit upp så i varv att jag inte ens känner det.
Jag har ingenting att erbjuda.
Därför är ni mina största fiender.
Vem som helst av er kan ta vem som helst ifrån mig. Och jag kan inte göra ett dyft för att säga emot.
Ni är orginal.
Jag är medioker.
Ni är glitter.
Jag är sand.
Ni är illusionister.
Jag är publiken.
Det enda jag har är en kravlös kärlek.
Men räcker det verkligen för att hålla er kvar?
Vad är ett pumpande hjärta i en hög med damm och sot
När ni lika gärna kan få den insvept i sammet,
presenterad med juveler,
medan någon bjuder er på nektar.
Aldrig har svartsjuka gjort fysiskt ont.
Men nu börjar någon spänna på bältet igen.
Gör det svårare att andas.
För varje dag.
Allting går i takt med mina hjärtslag, jag kan helt plötsligt inte se någonting fint i världen längre - allt jag vill är att krossa min egen spegelbild.
Jag kan inte slappna av för att alla mina muskler är på helspänd, jag kan inte le för att jag känner mig illamående.
Jag växlar från att bara känna mig frustrerad till att känna mig uppgiven - någonting som starkt går tillbaka till frustrerad igen.
Händerna skakar när jag skriver att ingenting är fel, när tangetbordet kvittrar trots att tänderna gnisslar.
Jag får som vanligt ont i magen, men snart har jag kommit upp så i varv att jag inte ens känner det.
Jag har ingenting att erbjuda.
Därför är ni mina största fiender.
Vem som helst av er kan ta vem som helst ifrån mig. Och jag kan inte göra ett dyft för att säga emot.
Ni är orginal.
Jag är medioker.
Ni är glitter.
Jag är sand.
Ni är illusionister.
Jag är publiken.
Det enda jag har är en kravlös kärlek.
Men räcker det verkligen för att hålla er kvar?
Vad är ett pumpande hjärta i en hög med damm och sot
När ni lika gärna kan få den insvept i sammet,
presenterad med juveler,
medan någon bjuder er på nektar.
Aldrig har svartsjuka gjort fysiskt ont.
Men nu börjar någon spänna på bältet igen.
Gör det svårare att andas.
För varje dag.
There is a light that never goes out 4.57
För många år sedan så sydde de ihop min mun.
Det började med en dagbok vi fick från skolan när jag fortfarande gick på lågstadiet. I dagboken skulle vi skriva vad som skedde hemma, antagligen för att lära oss att formulera och skriva bättre.
I boken skrev jag någonting som jag inte fick skriva. Därför blev jag och mina båda föräldrar indragna till ett kvartsamtal och efter en timme av försäkring från mina föräldrar om att ingenting var fel så skickade de hem oss igen.
Det var den kvällen de tog fram nålen och började göra hålen i mina läppar.
Under följande nästan tio år skulle de långsamt men säkert sys ihop, med en tjock och grov tråd. För varje gång jag sa att någonting var fel och de inte höll med så sydde de ännu ett stygn.
Jag var en lögnare och överdramatisk.
Jag hade en livlig fantasi och ville ha uppmärksamhet.
Och jag var inte värd den.
I tio år så lät jag stygnen sitta kvar för att jag ändå inte såg någon anledning till att ta bort dem. Allt jag sa var väl egentligen överdramatiskt, om någon annan såg problemet skulle de inte se samma sak som jag och om jag verkligen tänkte på det så var det väl ändå inte så illa.
Och om jag ändå envisades med att situationen inte var bra så skulle jag orättvist anklaga personen jag sa det till.
Nej, det var inte värt det.
Det var mer värt att hålla tyst.
Dessutom skavde det att röra läpparna när stygnen var så hårda.
Det har inte varit förrän nu som jag har insett att det är viktigt att de tas bort. Att de har suttit alldeles för länge, att allting som jag reagerar på inte blir större i mitt huvud för att jag vill ha uppmärksamhet och är dramatisk.
Det var du som gav mig saxen.
Och det var så stygnen började klippas upp.
Det började med en dagbok vi fick från skolan när jag fortfarande gick på lågstadiet. I dagboken skulle vi skriva vad som skedde hemma, antagligen för att lära oss att formulera och skriva bättre.
I boken skrev jag någonting som jag inte fick skriva. Därför blev jag och mina båda föräldrar indragna till ett kvartsamtal och efter en timme av försäkring från mina föräldrar om att ingenting var fel så skickade de hem oss igen.
Det var den kvällen de tog fram nålen och började göra hålen i mina läppar.
Under följande nästan tio år skulle de långsamt men säkert sys ihop, med en tjock och grov tråd. För varje gång jag sa att någonting var fel och de inte höll med så sydde de ännu ett stygn.
Jag var en lögnare och överdramatisk.
Jag hade en livlig fantasi och ville ha uppmärksamhet.
Och jag var inte värd den.
I tio år så lät jag stygnen sitta kvar för att jag ändå inte såg någon anledning till att ta bort dem. Allt jag sa var väl egentligen överdramatiskt, om någon annan såg problemet skulle de inte se samma sak som jag och om jag verkligen tänkte på det så var det väl ändå inte så illa.
Och om jag ändå envisades med att situationen inte var bra så skulle jag orättvist anklaga personen jag sa det till.
Nej, det var inte värt det.
Det var mer värt att hålla tyst.
Dessutom skavde det att röra läpparna när stygnen var så hårda.
Det har inte varit förrän nu som jag har insett att det är viktigt att de tas bort. Att de har suttit alldeles för länge, att allting som jag reagerar på inte blir större i mitt huvud för att jag vill ha uppmärksamhet och är dramatisk.
Det var du som gav mig saxen.
Och det var så stygnen började klippas upp.
Nattångest 5.6
Vad gör man när någon försöker leva ens liv åt en?
När allt man gör ändå svaras med att någon sätter en i sitsen som osäker, naiv, blåögd, oerfaren och dum fjortonåring?
Och när man vet att personen egentligen gör det av ren kärlek, men att det går åt helt fel håll och bara skadar istället för att beskyddar?
Vad skulle du göra?
När allt man gör ändå svaras med att någon sätter en i sitsen som osäker, naiv, blåögd, oerfaren och dum fjortonåring?
Och när man vet att personen egentligen gör det av ren kärlek, men att det går åt helt fel håll och bara skadar istället för att beskyddar?
Vad skulle du göra?
Kärlek 2.0
Det var i fredags det hände.
När jag anlände till Stockholm centralen så hade jag redan stängt av mobilen för att spara på batteriet. Ingen som kunde ringa då i vilket fall och jag skulle ändå inte ha hört för att svara. Men eftersom varken jag eller han hade sagt vart vi skulle träffas, så behövde jag få igång den så att vi kunde bestämma plats.
Och jag gör det dummaste av misstag; Skriver in fel pinkod. Inte en gång, utan tre och vips så var mobilen låst.
Jag kan inte hans mobilnummer, jag har ingen aning om vart jag ska, tåget stannar på en perrong som jag inte är van vid och jag börjar långsamt känna skräcken komma krypandes.
Går av från tåget, allt känns ändå rätt lugnt. Han står inte där. Fine.
Bara att gå till...
... Ja, vart? Vart i helvete ska jag gå?
Så jag följer strömmen med människor, försöker halvt desperat att se mig omkring för att se om han är någonstans. Men av de säkerligen 500 pers jag gick förbi så fanns han absolut ingenstans.
Paniken börjar bli påträngande och jag börjar få svårt att andas, en vanlig reaktion hos mig när jag blir stressad och rädd. Resultatet blir självklart att jag börjar hyperventilera för att försöka få någon luft överhuvudtaget.
Jag fortsätter gå runt, fram och tillbaka, över Stockholm Central men har fortfarande inte en aning om hur jag ska göra.
Vid ett tillfälle var jag tvungen att sätta mig ner för att jag grät för våldsamt, fick ingen luft och kunde knappt stå på de darriga benen. Det kom fram en person då, som frågade om hon kunde hjälpa men hur mycket vi spånade så kom vi fram till att det inte fanns någonting hon kunde göra. Hon skickar mig vidare till SJs informationsdisk och jag gick dit.
När jag har bett dem om hjälp så ber de mig sätta mig ner för att försöka hämta andan, men jag vägrar och ställer mig istället utanför för att i alla fall försöka hitta honom.
Någonstans inser jag att de ropar ut hans namn, men jag har helt tappat hopp för att det skulle kunna fungera.
Och så.
Ur ingenstans.
Så kommer han bara gåendes, till synes ganska lugn och lite fundersam.
Det var här någonstans som det kändes som om jag var med i en dålig high school-film och att allt gick i slow motion.
För jag började springa ur alla famnar som försökte trösta mig, sprang rakt igenom folkvimlet och fullkomligt kastade mig runt halsen på honom.
Efter tio minuter av rent hysteriskt gråtande mot hans axel så försöker jag förklara vad som har hänt och lyckas väl någonstans få ur mig det innan han tar mig därifrån och fortsätter försöka lugna ner mig.
Då hade jag gått runt i panikattackens kölvatten i 45 minuter.
Det var då och genom hela helgen som jag insåg
att fan, jag älskar nog honom ändå...
När jag anlände till Stockholm centralen så hade jag redan stängt av mobilen för att spara på batteriet. Ingen som kunde ringa då i vilket fall och jag skulle ändå inte ha hört för att svara. Men eftersom varken jag eller han hade sagt vart vi skulle träffas, så behövde jag få igång den så att vi kunde bestämma plats.
Och jag gör det dummaste av misstag; Skriver in fel pinkod. Inte en gång, utan tre och vips så var mobilen låst.
Jag kan inte hans mobilnummer, jag har ingen aning om vart jag ska, tåget stannar på en perrong som jag inte är van vid och jag börjar långsamt känna skräcken komma krypandes.
Går av från tåget, allt känns ändå rätt lugnt. Han står inte där. Fine.
Bara att gå till...
... Ja, vart? Vart i helvete ska jag gå?
Så jag följer strömmen med människor, försöker halvt desperat att se mig omkring för att se om han är någonstans. Men av de säkerligen 500 pers jag gick förbi så fanns han absolut ingenstans.
Paniken börjar bli påträngande och jag börjar få svårt att andas, en vanlig reaktion hos mig när jag blir stressad och rädd. Resultatet blir självklart att jag börjar hyperventilera för att försöka få någon luft överhuvudtaget.
Jag fortsätter gå runt, fram och tillbaka, över Stockholm Central men har fortfarande inte en aning om hur jag ska göra.
Vid ett tillfälle var jag tvungen att sätta mig ner för att jag grät för våldsamt, fick ingen luft och kunde knappt stå på de darriga benen. Det kom fram en person då, som frågade om hon kunde hjälpa men hur mycket vi spånade så kom vi fram till att det inte fanns någonting hon kunde göra. Hon skickar mig vidare till SJs informationsdisk och jag gick dit.
När jag har bett dem om hjälp så ber de mig sätta mig ner för att försöka hämta andan, men jag vägrar och ställer mig istället utanför för att i alla fall försöka hitta honom.
Någonstans inser jag att de ropar ut hans namn, men jag har helt tappat hopp för att det skulle kunna fungera.
Och så.
Ur ingenstans.
Så kommer han bara gåendes, till synes ganska lugn och lite fundersam.
Det var här någonstans som det kändes som om jag var med i en dålig high school-film och att allt gick i slow motion.
För jag började springa ur alla famnar som försökte trösta mig, sprang rakt igenom folkvimlet och fullkomligt kastade mig runt halsen på honom.
Efter tio minuter av rent hysteriskt gråtande mot hans axel så försöker jag förklara vad som har hänt och lyckas väl någonstans få ur mig det innan han tar mig därifrån och fortsätter försöka lugna ner mig.
Då hade jag gått runt i panikattackens kölvatten i 45 minuter.
Det var då och genom hela helgen som jag insåg
att fan, jag älskar nog honom ändå...
Grebbesta 2009
And so I am off.
Återkommer igen på tisdag.
Återkommer igen på tisdag.
Overklighet
Nu har många gånger klagat över min oförmåga att fantisera trots att jag gärna vill och jag tror att ni börjar tröttna.
Det här är inte ett sånt inlägg.
Det här är ett tips-inlägg á la Tomb.
Och jag antar att mer än hälften inte kommer ge ett blankt öre (roligt uttryck) i den här låten senare, men lyssna på den en gång så gör ni en gammal kvinna glad. Den är 04:21 min lång och den är sanslöst värt det.
Åtminstone om ni är som jag.
För varje gång jag lyssnar på den så domnar världen bort lite.
Det är som om jag får lock för öronen fast för hela hjärnan. Jag borde höra tankar, men allt jag känner är min puls.
Jag hittade den en gång för mer än ett år sedan, kanske till och med två, när Tobbe skickade en youtubelänk och skrev typ "Fixa" vilket betydde att han ville att jag skulle leta rätt på låten.
Tja, jag är rätt awesome med att hitta saker på internet.
Så jag börjar rota runt, lyssnar under tiden på vad det är för något och helt plötsligt bara stannar upp.
Jag tror att jag lyssnade på den ungefär fyra gånger innan jag igen började leta.
För varje gång satt jag bara som förstenad och helt lamslagen.
Har ni känt så förut?
Globus - Take me away
Det här är inte ett sånt inlägg.
Det här är ett tips-inlägg á la Tomb.
Och jag antar att mer än hälften inte kommer ge ett blankt öre (roligt uttryck) i den här låten senare, men lyssna på den en gång så gör ni en gammal kvinna glad. Den är 04:21 min lång och den är sanslöst värt det.
Åtminstone om ni är som jag.
För varje gång jag lyssnar på den så domnar världen bort lite.
Det är som om jag får lock för öronen fast för hela hjärnan. Jag borde höra tankar, men allt jag känner är min puls.
Jag hittade den en gång för mer än ett år sedan, kanske till och med två, när Tobbe skickade en youtubelänk och skrev typ "Fixa" vilket betydde att han ville att jag skulle leta rätt på låten.
Tja, jag är rätt awesome med att hitta saker på internet.
Så jag börjar rota runt, lyssnar under tiden på vad det är för något och helt plötsligt bara stannar upp.
Jag tror att jag lyssnade på den ungefär fyra gånger innan jag igen började leta.
För varje gång satt jag bara som förstenad och helt lamslagen.
Har ni känt så förut?
Globus - Take me away
Min Pappa
Idag var jag tillbaka i teatern.
Jag fick gå över scenen, som jag gjort tusentals gånger.
Jag fick gå runt i rekvisitakällaren, som jag gjort tusentals gånger.
Jag har petat på gamla böcker, tittat på gamla skyltar, klappat bortglömda gosedjur och sen hundratals saker som blivit staplade sedan teatern startade.
Jag fick ett par skor..
Ett par små, små skor i storlek 30 med små färgstänk på.
För att jag inte skulle få målarfärg på mina vanliga skor när jag var liten så fick jag dem.
Idag hittade jag tillbaka hem.
Jag fick gå över scenen, som jag gjort tusentals gånger.
Jag fick gå runt i rekvisitakällaren, som jag gjort tusentals gånger.
Jag har petat på gamla böcker, tittat på gamla skyltar, klappat bortglömda gosedjur och sen hundratals saker som blivit staplade sedan teatern startade.
Jag fick ett par skor..
Ett par små, små skor i storlek 30 med små färgstänk på.
För att jag inte skulle få målarfärg på mina vanliga skor när jag var liten så fick jag dem.
Idag hittade jag tillbaka hem.
Spelglädje och väl dolda alteregon
(19:28:26) Memento Sont: *Hon var likt en spinnande katt med sitt byte, som hon gång på gång fiskar upp mellan sina särade läppar - för att därefter släppa ner med ett äcklande klafs'ande ljud ner i hennes munhåla igen. Gång på gång, liksom retade sig själv med smaken och känslan av en annans tunga som hon helt och rent hade stulit ur käften på denna. De annars bleka, nariga läpparna var täckta utav blodsplatter - liksom hennes ansikte var något prickat utav det. Hon fiskar upp den uppslitna tungroten där hon fortfarande ligger på rygg och när hon igen har fört den ur svalget för att höja den över sig, så sträcker hon ut sin egen tunga och berör dess tungspets. Allt ackompanjerat utav ett lågmält kuttrande skratt, som allt avbryts utav en dörrgnissling. Med läpparna om tungspetsen i ett lätt sugande så såg hon upp i taket, såg inte mot personen därborta även om hon visste Precis vem han var. Nherith, Azer, inte ens Sanfindell var ett hot - de var Vänner. Men Atta... Volpes... Att hon ens hade VÅGAT ge honom ett utav deras namn! Med en snärt från handleden så slänger hon fram den vedervärdiga tungan så att den slår i golvet i närheten utav honom, samtidigt som hon glider om på mage och ser tillbaka mot honom med vit blick.*"Fångat dig en hare, räv?"
(19:40:20) Atta Frost: *Skärrat hoppade han åt sidan, och steppade runt som om han inte kunde hålla fötterna i styr. Händerna flög upp som för att skydda bröstkorgen.* "Mori!" *Skrek han, trots att han redan insåg att något var å färde. Rösten var den samma och någon helt annan. Utseendet var detsamma och något helt annat. Läpparna skälvde om orden:* "Mori, vad gör du?! Varför... varför ligger du på... Vad är det som har hänt?!" *Uppspärrade ögon följde blodspåren, stänken, ränderna. De stirrade vantroget på de vita irisarna, medan han osäkert började skaka på huvudet. Det var inte såhär hon var. Räven inom honom skällde genom hans mun:* "Mori! Sluta! Du skrämmer mig!" *Det sista steg till ett gällt pip - ett hundaktigt, kuvat läte - medan han tassade frammåt, som om golvet varit bräckligaste is. Tårna var spettsade, sulorna bara. Bara ljudet av hans andning överrötade dem. Hes och förvirrad, allt trängre för varje steg han närmade sig. Det tog emot i axlarna när han böjde sig ned över henne och bredde ut händerna för att lyfte henne på benen.* "Är du skadad?" *Han kunde inte möta de vita ögonen. Blicken rusade över kläderna. Blodet. Blodet.*
Jag älskar att spela galen. Av någon anledning så betyder det att jag får släppa allt som egentligen vill förhindra mina ageranden från den verkliga världen och vem visste att så många roliga tankar kunde rinna ur om man lossade flaskens kork?
Det handlar inte om att spela otäck. Inte att göra de mest extraordinära och orginella sakerna.
Det har någon redan gjort.
Men att bara släppa alla hämningar.
Och ge sig in för att tänka som en galning.
Varför har jag så lätt för det..?
Och framförallt...
Varför gör jag det så Otroligt Gärna?
(20:47:05) Atta Frost: "Aaah!" *Atta tjöt till, och försökte slita sig loss, men hon var mycket starkare och han var rädd för att göra henne illa. Färfärat sköt han intill henne över golvet, grep med andra handen och försökte vrida sig loss.* "Släpp", *bad han skrämt.* "Du gör mig illa! Mori!" *Det är inte Mori! Skrek räven. Det är inte Mori! Fly! Fly medan du kan! Ett ynkligt skall undslapp honom, medan han grävde efter hennes fingrar - men det var inte förrän hon bet honom som det slog slint. Ögonen blev klotrunda och munnen häpet öppen. Det gjorde ont - mycket ondare än han varit beredd på - men insikten om vad hon höll på med gjorde honom stel och paralyserad.* "Mori..." *mumlade han medan han slutade kämpa för att komma loss.* "Varför...? Jag vill ju inte... Jag försöker ju hjälpa dig." *Det är inte Mori! Skrek räven igen. Se på henne! Se vad hon gör! Men Atta kunde inte tro det. Där var samma näsa. Samma vackara läppar. Samma tjocka ögonfransar. Den fria handen landade i hennes lockar. Strök dem medan tänderna gnagde sig så djupt att de snart skulle finna ben. Ansiktet ryckte till lite medan han kämpade för att inte ge några ljud ifrån sig, kämpade för att inte slita armen till sig.* "Det är... ingen fara...", *Tröstade han och lutade sig så nära att han kunde svepa den fria armen om hennes hals.* "Jag bryr mig inte om du slår mig... Jag tänker inte lämna dig sådan här. Du är så kall..." *Ansiktet sjönk ned i hennes hårsvall.*
(20:52:39) Memento Sont: *Hon njöt utav hans skräckslagna skrik, men då dessa förrändrats och därefter Försvann så kände hon ingenting annat än plötslig och häftig frustration. Med ögonen, om det hade kunnat, strålandes utav ilska och irritation så biter hon hårdare, känner strömmen utav hans blod samlas i hennes mun och hon sväljer vant. Hon stelnar. Stannar då han faktiskt börjar smeka henne. Klappa henne. Hon var så utom sig av ilska att hon blev alldeles still, känner bara hans mumlande ord och lätta omfamning. Men där fick det också vara nog. Hon släpper häftigt hans arm med sitt köttigt tydligare bitmärke. Blodet låg om hennes läppar och likt en mjölkmustasch även över och under dem. En hand lägger sig med samma hastighet som tidigare mot hans hals och hon gör det i en enkel rörelse - slår ner hela hans huvud mot golvet med en likadan styrka som Mirine en gång tidigare fått smaka på. Samtidigt som ett vrål tjöt ur henne.*"TRÅKIG! VI ÄR INTE MORI! KORKADE, DUMMA, TRÅKIG, TRIST!"*Skrek hon som ett barn, samtidigt som hon reste sig upp under komplett tystnad och tog ett kliv över hans huvud. Han var en utnyttjad leksak nu. Och med tanke på smällen torde han kanske vara medvetslös. Hon fiskar upp den slappa, äckliga tungan från golvet - bekymrar sig inte ens med att borsta grus, smuts och hårstrån ifrån denna - utan låter den bara glida ner mellan läpparna igen.*
Memento Sont - Yours truly
Atta Frost - Malin/Shi
(19:40:20) Atta Frost: *Skärrat hoppade han åt sidan, och steppade runt som om han inte kunde hålla fötterna i styr. Händerna flög upp som för att skydda bröstkorgen.* "Mori!" *Skrek han, trots att han redan insåg att något var å färde. Rösten var den samma och någon helt annan. Utseendet var detsamma och något helt annat. Läpparna skälvde om orden:* "Mori, vad gör du?! Varför... varför ligger du på... Vad är det som har hänt?!" *Uppspärrade ögon följde blodspåren, stänken, ränderna. De stirrade vantroget på de vita irisarna, medan han osäkert började skaka på huvudet. Det var inte såhär hon var. Räven inom honom skällde genom hans mun:* "Mori! Sluta! Du skrämmer mig!" *Det sista steg till ett gällt pip - ett hundaktigt, kuvat läte - medan han tassade frammåt, som om golvet varit bräckligaste is. Tårna var spettsade, sulorna bara. Bara ljudet av hans andning överrötade dem. Hes och förvirrad, allt trängre för varje steg han närmade sig. Det tog emot i axlarna när han böjde sig ned över henne och bredde ut händerna för att lyfte henne på benen.* "Är du skadad?" *Han kunde inte möta de vita ögonen. Blicken rusade över kläderna. Blodet. Blodet.*
Jag älskar att spela galen. Av någon anledning så betyder det att jag får släppa allt som egentligen vill förhindra mina ageranden från den verkliga världen och vem visste att så många roliga tankar kunde rinna ur om man lossade flaskens kork?
Det handlar inte om att spela otäck. Inte att göra de mest extraordinära och orginella sakerna.
Det har någon redan gjort.
Men att bara släppa alla hämningar.
Och ge sig in för att tänka som en galning.
Varför har jag så lätt för det..?
Och framförallt...
Varför gör jag det så Otroligt Gärna?
(20:47:05) Atta Frost: "Aaah!" *Atta tjöt till, och försökte slita sig loss, men hon var mycket starkare och han var rädd för att göra henne illa. Färfärat sköt han intill henne över golvet, grep med andra handen och försökte vrida sig loss.* "Släpp", *bad han skrämt.* "Du gör mig illa! Mori!" *Det är inte Mori! Skrek räven. Det är inte Mori! Fly! Fly medan du kan! Ett ynkligt skall undslapp honom, medan han grävde efter hennes fingrar - men det var inte förrän hon bet honom som det slog slint. Ögonen blev klotrunda och munnen häpet öppen. Det gjorde ont - mycket ondare än han varit beredd på - men insikten om vad hon höll på med gjorde honom stel och paralyserad.* "Mori..." *mumlade han medan han slutade kämpa för att komma loss.* "Varför...? Jag vill ju inte... Jag försöker ju hjälpa dig." *Det är inte Mori! Skrek räven igen. Se på henne! Se vad hon gör! Men Atta kunde inte tro det. Där var samma näsa. Samma vackara läppar. Samma tjocka ögonfransar. Den fria handen landade i hennes lockar. Strök dem medan tänderna gnagde sig så djupt att de snart skulle finna ben. Ansiktet ryckte till lite medan han kämpade för att inte ge några ljud ifrån sig, kämpade för att inte slita armen till sig.* "Det är... ingen fara...", *Tröstade han och lutade sig så nära att han kunde svepa den fria armen om hennes hals.* "Jag bryr mig inte om du slår mig... Jag tänker inte lämna dig sådan här. Du är så kall..." *Ansiktet sjönk ned i hennes hårsvall.*
(20:52:39) Memento Sont: *Hon njöt utav hans skräckslagna skrik, men då dessa förrändrats och därefter Försvann så kände hon ingenting annat än plötslig och häftig frustration. Med ögonen, om det hade kunnat, strålandes utav ilska och irritation så biter hon hårdare, känner strömmen utav hans blod samlas i hennes mun och hon sväljer vant. Hon stelnar. Stannar då han faktiskt börjar smeka henne. Klappa henne. Hon var så utom sig av ilska att hon blev alldeles still, känner bara hans mumlande ord och lätta omfamning. Men där fick det också vara nog. Hon släpper häftigt hans arm med sitt köttigt tydligare bitmärke. Blodet låg om hennes läppar och likt en mjölkmustasch även över och under dem. En hand lägger sig med samma hastighet som tidigare mot hans hals och hon gör det i en enkel rörelse - slår ner hela hans huvud mot golvet med en likadan styrka som Mirine en gång tidigare fått smaka på. Samtidigt som ett vrål tjöt ur henne.*"TRÅKIG! VI ÄR INTE MORI! KORKADE, DUMMA, TRÅKIG, TRIST!"*Skrek hon som ett barn, samtidigt som hon reste sig upp under komplett tystnad och tog ett kliv över hans huvud. Han var en utnyttjad leksak nu. Och med tanke på smällen torde han kanske vara medvetslös. Hon fiskar upp den slappa, äckliga tungan från golvet - bekymrar sig inte ens med att borsta grus, smuts och hårstrån ifrån denna - utan låter den bara glida ner mellan läpparna igen.*
Memento Sont - Yours truly
Atta Frost - Malin/Shi
Ett slag för Overklighet
Någonting jag har insett väldigt tydligt på senare tid är min otroliga ointresse för allt vad skolgång heter.
Kanske för att jag för första gången på väldigt länge går någonting så otroligt Normalt som samhällsprogram.
Uppenbarligen fungerar det inte, för jag går alltmer sällan till skolan och stannar hellre hemma.
Planen nu är att försöka söka till en folkhögskola utanför Örebro, vart och vilken har jag ännu ingen aning om. Bara att jag antagligen kommer att gå teater.
Av någon anledning är teater ett utav mina främsta intressen, men ändå någonting jag aldrig har gått. Vi fick prova på en termin på gymnasiet och jag kom ut med ett strålande MVG, med den enkla kommentaren "Försök att inte spela så negativa roller så ska det nog lösa sig."
Och i ärlighetens namn så behöver jag inte stå på scen. Men en helt oförklarig känsla av Frid infinner alltid i mig när jag kommer in i en teater.
Jag bryr mig inte om Vad jag gör, sålänge jag får göra Någonting därinne. Klippa biljetter, fixa rekvisita, spela in musikmaterialet; Bara Någonting.
Om det här kan få Verklighetens stryptag om mig att lätta Lite mer, så är det fan värt det. För på sista tiden har jag bara känt hur Han börjar dra åt strypkopplet ännu lite mer och hur otroligt vant det börjar bli att Han kallar mig för sin lilla slyna.
Jag vill inte vara Verklighetens lilla slyna. Det smakar illa.
Så jag gör ett slag för Overklighet, blir en rebell och sliter lite i mitt koppel. Det kanske inte gör att jag blir fri, men Fan ta mig om jag börjar ge upp och ge in för de där viskningarna.
Idag struntar jag i skolan. Och går hem till Elenor och spelar Fable 2.
Kanske för att jag för första gången på väldigt länge går någonting så otroligt Normalt som samhällsprogram.
Uppenbarligen fungerar det inte, för jag går alltmer sällan till skolan och stannar hellre hemma.
Planen nu är att försöka söka till en folkhögskola utanför Örebro, vart och vilken har jag ännu ingen aning om. Bara att jag antagligen kommer att gå teater.
Av någon anledning är teater ett utav mina främsta intressen, men ändå någonting jag aldrig har gått. Vi fick prova på en termin på gymnasiet och jag kom ut med ett strålande MVG, med den enkla kommentaren "Försök att inte spela så negativa roller så ska det nog lösa sig."
Och i ärlighetens namn så behöver jag inte stå på scen. Men en helt oförklarig känsla av Frid infinner alltid i mig när jag kommer in i en teater.
Jag bryr mig inte om Vad jag gör, sålänge jag får göra Någonting därinne. Klippa biljetter, fixa rekvisita, spela in musikmaterialet; Bara Någonting.
Om det här kan få Verklighetens stryptag om mig att lätta Lite mer, så är det fan värt det. För på sista tiden har jag bara känt hur Han börjar dra åt strypkopplet ännu lite mer och hur otroligt vant det börjar bli att Han kallar mig för sin lilla slyna.
Jag vill inte vara Verklighetens lilla slyna. Det smakar illa.
Så jag gör ett slag för Overklighet, blir en rebell och sliter lite i mitt koppel. Det kanske inte gör att jag blir fri, men Fan ta mig om jag börjar ge upp och ge in för de där viskningarna.
Idag struntar jag i skolan. Och går hem till Elenor och spelar Fable 2.
Spiral
Helvete, helvete, helvete!
Jag trodde helt och fullt att jag hade kommit ur den här jävla historien, men nu upprepas bara allt igen! Vadfan?!
Bråkar jag med folk så är det "ciao ~" och vi hörs inte mer igen. Så varför blir det inte så den här gången?
Helvete, helvete, helvete...
Jag trodde seriöst att jag hade tagit mig ur spiralen, nu virar jag bara in mig själv igen.
Vad i helvete ska jag göra?
-------
Edit;
Den här världen kan dra åt helvete.
Jag förstår inte hur väl och illa man ska behöva antyda saker, men tydligen så går ingenting av vad jag säger in.
Så jag spottar på vad allt förhållanden står för och återgår till att allt ska lekas platoniskt.
Bättre?
Nej, jag trodde inte det heller.
Jag trodde helt och fullt att jag hade kommit ur den här jävla historien, men nu upprepas bara allt igen! Vadfan?!
Bråkar jag med folk så är det "ciao ~" och vi hörs inte mer igen. Så varför blir det inte så den här gången?
Helvete, helvete, helvete...
Jag trodde seriöst att jag hade tagit mig ur spiralen, nu virar jag bara in mig själv igen.
Vad i helvete ska jag göra?
-------
Edit;
Den här världen kan dra åt helvete.
Jag förstår inte hur väl och illa man ska behöva antyda saker, men tydligen så går ingenting av vad jag säger in.
Så jag spottar på vad allt förhållanden står för och återgår till att allt ska lekas platoniskt.
Bättre?
Nej, jag trodde inte det heller.
Yor's World! He's The Man! ~
Det här är inte ett inlägg som hyllar filmen Yor - The hunter from the future*.
Även om det Borde vara det.
För den filmen verkar gråtdrypande awesome.
Men nej, jag svor att dela med mig om en händelse som hände idag.
När Rebeckas bh åkte upp.
Så om ni kände att hjärtat stod still där en stund vid ungefär 18:20 idag, den 25:e februari, så vet ni nu anledningen.
Men hon rättade till den.
Ack, dumma flickor som inte vet bättre...
*http://www.spoonyexperiment.com/2008/07/06/yor-hunter-from-the-future-movie-review/
p.s.; det får stå under kategori Rollspel, lajv och trevligheter för att jag anser att både information om Poems bh och om filmen Yor står under "trevligheter" d.s.
Även om det Borde vara det.
För den filmen verkar gråtdrypande awesome.
Men nej, jag svor att dela med mig om en händelse som hände idag.
När Rebeckas bh åkte upp.
Så om ni kände att hjärtat stod still där en stund vid ungefär 18:20 idag, den 25:e februari, så vet ni nu anledningen.
Men hon rättade till den.
Ack, dumma flickor som inte vet bättre...
*http://www.spoonyexperiment.com/2008/07/06/yor-hunter-from-the-future-movie-review/
p.s.; det får stå under kategori Rollspel, lajv och trevligheter för att jag anser att både information om Poems bh och om filmen Yor står under "trevligheter" d.s.
Välkommen till mitt sjuka liv ~
Tja, vad ska man säga. Alla vet att min naturkunskapslärare är alkoholist och inte blir det bättre av att han har hängt ganska länge med min pappa, vilket han vitt och brett har berättat om.
Nu bor jag inte längre med min pappa, men likväl med mamma och hennes sambo. En sambo som också är en utav krogstammisarna häromkring.
Så vad händer en lördagseftermiddag när Nina, ovetande om vad som händer därute i resten av lägenheten, sitter och ritar?
Jo, att mamma kommer in, berättar att naturkunskapsläraren själv sitter i mitt vardagsrum och att "han är lite väl onykter". Någonting som vänligt förklaras som att han är totalt, jävla dyngrak.
Kontaktade två stycken i min klass för att dela med mig om hur sjukt det var - båda två svarade med samma sak.
"LÅS IN DIG!"
Nu bor jag inte längre med min pappa, men likväl med mamma och hennes sambo. En sambo som också är en utav krogstammisarna häromkring.
Så vad händer en lördagseftermiddag när Nina, ovetande om vad som händer därute i resten av lägenheten, sitter och ritar?
Jo, att mamma kommer in, berättar att naturkunskapsläraren själv sitter i mitt vardagsrum och att "han är lite väl onykter". Någonting som vänligt förklaras som att han är totalt, jävla dyngrak.
Kontaktade två stycken i min klass för att dela med mig om hur sjukt det var - båda två svarade med samma sak.
"LÅS IN DIG!"
