Bitter

And she fights for her life as she puts on her coat.
Nobody knows.

Så... Hur skriver man sånt här nu för tiden. När jag var mindre var det jätteenkelt, man hade liksom vissa ämnen man alltid kunde skriva om. Som när man gör en rollspelskaraktär! Namn, ålder, favoritgodis, favoritfärg, hemliga kärleken, bästa kompisen. Hade jag haft en sådan "Mina Vänner" bok här så hade jag kunnat dra dem, men jag har inte det, tyvärr.
Men jag kan försöka göra det så långt jag kan och minns?

Namn: Nina Joelsson
Ålder: 20
Födelsedag: 14 December 1989
Bor: Tjörn

Resultat efter flera år i terapi: Ingenting. Jag är frisk som en nötkärna trots varningar för paranoia, ångest och insomnia.
Godast maträtten: Någonting med kyckling skulle jag tro.
Favoritfärg: Rött eller turkos.
Vill bli när hon blir stor: Odödlig.
Intressen: Rollspel, lajv, musik, bild, teater, textil, handarbete, böcker, språk och att vara med om allt.

Jag har många gånger försökt att pinna ner exakt vem jag är. Jag tror att det gör det enklare för mig att förklara mina svagheter för andar, jag tror att det får mig att förstå mig själv bättre. Men det gör det aldrig.
Jag kan dock säga att jag har ett fruktansvärt dåligt tålamod. Jag vill lära mig saker på en gång, kan jag det inte så blir jag frustrerad och uttråkad. Jag orkar inte med människor som stör mig under en längre period och har många gånger brutit upp kontakten med folk för att jag inte orkar med deras dåliga attityd.
Samtidigt är jag fruktansvärt rädd.
Jag skulle inte säga att jag är fobisk. Det finns ingenting som jag Absolut inte kan göra, inte någonting som ger mig dödsångest. Jag Kan låta spindlar gå omkring på mig, jag Kan gå in i ett mörkt rum, jag Kan göra det. Men allting är obehagligt. Allt från insekter till att bli vuxen. Allt från att se på en skräckfilm till att lära känna nya människor.
Inte för att nya människor skrämmer mig, men för att de är osäkra i min kontaktskrets. Man måste etablera sig Länge för att jag ska börja lita på att de stannar.
Jag testar oftast mina vänner. Jag beter mig skitdåligt, jag fräser åt dem utan anledning, jag knuffar bort dem. Bara för att se om de kämpar emot, försöker ta sig tillbaka, vill ha mig trots allt.
Får jag en komplimang så är det bara för att den som säger den vill ha någonting. Däremot om jag får en pik så var det antagligen berättigad och jag ligger vaken i flera nätter och ältar.
Jag är fruktansvärt nervös och orolig, är rädd för att folk ska bli arga på mig. Jag är rädd för att få skäll, rädd för konflikter, rädd för att bli satt som ansvarig för någonting som har gått åt helvete.
Trots detta är jag slapp i skolan, jag tog på mig ansvaret som ordförande för en stor förening och jag vill gärna vara någon form av ledare när vi gör uppgifter.

Jag är osäker och skrämd. Jag är upprorisk i det tysta, jag är en hemlig rebell, en skräckslagen terrorist.
Ge mig en hand och jag biter av den,
ge mig den andra och jag ber på mina bara knän om att bli smekt.

Jag har länge fått höra att jag är överdramatisk, att ingenting jag säger har någon mening, att man inte borde lyssna på mig.

Kanske är det därför jag avundas, drömmer och beter mig. Därför jag behöver gå iväg från verkligheten ibland, därför jag behöver ett par minuter för att andas, därför jag får attacker när förhoppningarna blir för höga. Därför jag flyttade långt hemifrån där jag kan göra val utan att någon sticker hål på mina tankar.

Kanske är det därför jag blir tyst och istället skriver blogginlägg om det. Här kan ni inte ignorera mig.

Fick lite inspiration från Yvonnes blogg om att följa en lista om saker att skriva om, personliga grejer. Eftersom jag har börjat få tillbaka lusten att skriva kände jag att även det här kunde vara någonting som ger mig en kick i arslet - någonting jag alltför ofta behöver.


Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

 

Och så fortsätter allt att rulla. Letar lokal för föreningen (drakontia.se) och knåpar ihop lajvkläder. Funderar på framtida karaktärer och folkhögskolor och söker tillfälliga praktikarbeten.

Igår var jag på Universitetet för att bli undersökt angående mina sömnproblem. Och med de klichéartade tre timmarna sömn i bagaget så tror jag att jag förstår varför han smålog varje gång som jag började gäspa. Men det var inte så mycket mer spännande än att jag fick fylla i lite blanketter och därefter förklara mina svar. Vi kom in på drömmar och vad som gör att de återupprepas för mig, vi diskuterade möjligheten att jag hade potentiella drag att vara paranoid och vi kom snart, efter en lång reva, tillbaka till att jag inte sov och att ingen riktigt kunde få det att bli bättre. Inte ens jag själv, fick jag snällt förklara, då jag kunde dra ner mitt sömnbehov till ett par-tre timmar om natten för att ändå inte kunna somna nästa natt igen.

Jag fick en bok och två lotter. Tyvärr vann jag ingenting, men jag tyckte att det var en väldigt rolig tanke.

"Ok, du kan inte sova, men då får du chansen att vinna en miljon!"

 

Sweethearts.

 

När jag steg ut från Universitetet så fick jag ett samtal av Elenor som skickade mig vidare till en arbetsgivare. Ungefär trettiosju sekunder senare hade jag fått mig ett sommarjobb i Västkusten och därför har det blivit fastlagt att jag drar dit över sommaren. Behöver få leka lite Ronja Rövardotter och dricka billig alkohol på en klipphäll, tror jag.

 

Nå, det var väl i alla fall en statusuppdatering från min sida.

Tillsammans med lite fina bilder.

 

När jag växte upp hade jag två katter, en vattensalamander, en groda, två krabbor, en hamster och därefter ett marsvin. Min syster hade tamråttor, en st Bernard-hund som fick tio valpar som alla överlevde och jag fick ibland rida och gosa med hästar.

Vi kanske inte hade speciellt mycket djur i min familj, men bannemig om vi inte hade Nog för att jag skulle vara omgiven av dem konstant. Jag har alltid beskrivit mig själv som en kattmänniska som älskar hundar, för även om hundar är fantastiska så tror jag inte att jag någonsin skulle palla att faktiskt ha någon. Det där med disciplin, att gå ut med dem i ur och skur och allt annat roligt som hör till är helt enkelt inte min kopp med te. Men jag älskar dem fortfarande.

Sen har vi hästar. Hästar är för mig någonting jag starkt förknippar med min barndom och på så vis också som någonting lite halvmagiskt och oskuldsfullt sagolikt. Jag träffade inte hästar Så ofta som barn och därför blev det någonting min syster kunde göra för mig på min födelsedag och liknande - ta med mig ut så jag fick rida. Det var helt enkelt det bästa jag visste och än idag så blir jag alldeles lugn i hjärtat av att komma i närheten utav en hästhaga - till trots att jag antagligen inte skulle klara av att ta hand om en sån heller.

Poängen är i vilket fall att jag älskar djur, för de gör mig avslappnad och på något vis fridfull. Någonting man behöver i en stressad, galen värld. Försök inte att säga emot.

Men så hade jag och Elenor den diskussionen häromdagen. Att det egentligen är konstigt att människor betryggar sina hem med små pälsbollar. Vi ansåg dock båda att det är hela flockdjursprincipen som börjar spöka och att det alltid är trevligt att gosa.

"Men andra djur då? Fiskar och så?"
"Ja, men de är väl mer estetiska att titta på. Och kanske fascinerande."
"Ah.. Som en vandrande pinne?"
"Jag antar det."

Men inte ens där gick poängen helt fram. Jag förstår att man kan ha fiskar som prydnad, för många jag känner verkar bry sig föga om att deras fisk har dött.

Som tidigare dock nämnt så hade jag som barn en vattensalamander och en groda. De lever än, trots att de båda två är över 30 år gamla. Och när jag kom på dem så kom jag att tänka på det första jag sa när min mamma berättade att de hade fått en rumskompis, en mal som numera heter Hedda.

"... Han sa att den skulle vara tio centimeter, men hon är fanimig säkert över trettiofem!"
"... Om den fisken ens börjar nibbla på Sune (grodan) eller Bertil (salamandern) så sliter jag upp den ur akvariumet och slår henne i väggen."
"Hon är en mal. De suger på rutan."
"Oh."

I vilket fall så menade jag varje ord jag sa. Ifall de två stackars snubbarna gick och dog så skulle jag fortfarande bli jätteledsen. Och det till trots att jag faktiskt aldrig har Kelat med dem och trots att, så vitt jag vet, så har de ingen personlighet. Och jag tror ärligt talat att de skiter totalt i vem jag är (Förutom Bertil, för han tittar på mig genom glaset och blinkar lite förföriskt).

Så vad är det som gör det?
Varför älskar man sitt husdjur?
Jag har ingen aning.
Men nyss hoppade Ting, Elenors ena katt, upp i soffan
Och la sig tillrätta mot mina fötter
Och jag är glad att hon är här
Som för att trösta mig
När jag tittar på den sorgligaste scenen i hela världen.


http://www.youtube.com/watch?v=y688upqmRXo

[Insert lame excuse]

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Hade ett riktigt och relativt seriöst förhållande. Gick på systembolaget. Bara viktiga och vuxna saker, hör jag det.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag lovar ingenting, det är ingen idé.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inte vad jag vet. :]

4. Dog någon som stod dig nära?
Värsta är att jag verkligen fick tänka till här. Nej, det tror jag inte i alla fall.

5. Vilka länder besökte du?
Sverige är ju ett underskattat land! ( ... *ledsen suck* )

6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?
Säger som Rebecka; Ordning och motivation.

7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Haha, jag och datum... Jag har händelser,  men inte specifika dagar, nej.

8. Vad var din största framgång 2009?
Absolut ingenting.

9. Största misstaget?
Att jag slösade bort tid och pengar på dumma saker. Att jag lade ner så mycket engagemang på en uppenbar idiot. Att jag inte tog mig i kragen tidigare.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Sjuk, förvisso, men inte direkt allvarliga skador. Ett blåmärke hit, ett skrubbsår dit.

11. Bästa köpet?
Mitt X-Box 360. *Luveluv*

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Tågbiljetter, anar jag.

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att höra någon säga att han är "Nina-addictive" samtidigt som man överdröses utav pussar var inte helt fel.

16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
Styles & Breeze - You're Shining (HTID Timed Remix)
Dirty D - Walking Around
Kanye West - Good morning
Spin Doctors - Two Princes

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Har varit så over-the-top-lycklig på ett sätt jag aldrig varit tidigare. Har också varit så ledsen att jag inte ville vara med längre. Men jag tror att jag tänker ta den där sommaren av pure lycka över deppandet.

18. Vad önskar du att du gjort mer?
Tänkt lite. Tyvärr är jag romantiker, by heart.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?
Latat mig.

20. Hur tillbringade du julen?
Med familjen.

22. Blev du kär i år?
Så ofantligt.

23. Hur många one night stands?
... Inga :D

24. Favoritprogram på TV?
SKINS!!!
Blev också ganska intriged av True Blood, BSG och the Big Bang Theory. Och Pushing Daisies. Men mest och framförallt Skins. Världens bästa serie. Se den!

25. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Arbetsförmedlingen.

26. Bästa boken du läste i år?
Parfymen eller The Once and Future King.

27. Största musikaliska upptäckten?
Lady GaGa, the Wombats, Gossip, Moby, Florence Valentin, Melody Gardot och en hel del Happy Hardcore.

28. Något du önskade dig och fick?
En pyjamas!

29. Något du önskade dig men inte fick?
En laptop.

30. Årets bästa film?
Oj, svår, svår... Inglorious Basterds, Star Trek, the Man from Earth (som jag förvisso inte minns När jag såg..) kanske.  Men först och främst the Fall.

31. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Handlade kläder och satt hemma.

32. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Tja, den där timlånga sessionen när mitt förhållande brast och min största kärlek plötsligt bytte sida hade jag ju kunnat vara utan.

33. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Mer och mer färger!

34. Vad fick dig att må bra?
Elenor.

35. Vilken kändis var du mest sugen på?
Lee Pace... *lycklig suck* Och Hugh Jackman.

36. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
*skrattar* Krut på syskonskapet?

37. Vem saknade du?
Rebecka. Kom hem :(

38. De bästa nya människorna du träffade?
Massa astrevliga flickvänner till killkompisar.

39. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Shame on me if you fool me twice - I guess.

40. Citera en sångtext som summerar ditt år:

Your eyes may behold
but the story I'm told
is your heart is as black as night

Your lips may be sweet
such that I can't compete
but your heart is as black as night

I don't know why you came along at such a perfect time
But if I let you hang around I'm bound to lose my mind

Cause your hands may be strong
but the feelings all wrong
Your heart is as black as night

(Melody Gardot - Your heart is as black as night)

Så... En schyst paus på ett par månader. Precis vad som behövdes med den här bloggen.
Åtminstone för att det ska få andra personer att peta på mig på msn och säga att jag borde uppdatera den lite oftare. Liten boost för egot och sånt räcker nog för mig.

Så, vad har hänt.. Varför har jag varit tyst så pass länge. För att jag tappade lusten att skriva överhuvudtaget? För att jag har glömt bort mig? Eller haft ett mer spännande liv?
Njae. Inte direkt.
Eller jo. Kanske.

Jag kan säga såhär.

För att vara en som tar åt sig Allt inom två mils radie och som ligger och grämer sig över det i ett par veckor så har livet varit lite Extra tufft mot mig de senaste månaderna.

Först och främst så gjorde pojkvännen slut. Yeah, ska nog iiiinte dra ut mer fakta ur den meningen, dessutom är det nog inte speciellt spännande. Men det kom plötsligt, det tog lång tid (ca fem timmar) och jag grät hela tiden.
Ungefär som att plocka varje hår på kroppen med en pincett. Yay, referens!

Jag grät och sulkade och svimmade och sov inte på ungefär en vecka. Sen blev jag svagsint och försökte prata med honom.
Då blev jag glad att det var slut, log brett när han blev blockad och levde på moln efter det.

Så. Pojkvän avslutad. [Insert your own Yay's]

Jag började bo mer och mer hemma hos Elenor för att jag inte pallade av att sitta här hemma. Jag såg första och andra säsongen utav Skins (typ världens bästa serie) och började spela mer och mer Oblivion. Jag knarkade Whose line is it anyway och Thatguywiththeglasses.com och började skriva på ytterligare en berättelse i mängden.
Jag började slåss med boffervapen och började sticka. Började dricka mer te och åt för första gången en glöggboll (chokladbollar fast med glögg istället - svingott)

Jag spenderade halloween genom att gå ut två kvällar i rad, bli hånglad på av killkompis och dricka tequila i ren protest.

Jag har fått korta, men intensiva, panikattacker och ett flertal gånger fått svårt att andas genom att halsen blir tjock - detta både när jag sitter inomhus eller när jag har varit ute med systers hund. (Det senare skulle ha varit värre om vi inte var helt ensamma i Karslund och att jag fem minuter senare fick prata om hästarna jag nyss klappat.)

Jag har börjat bli less på att må dåligt, för att även om jag helt har kommit över Sebastian och den helvetetsupplösningen så är det minnesflashbacks från honom som jag får i huvudet när jag gråter.

Jag har börjat somna nio på kvällen och vakna kallsvettig vid fyra-tiden. Jag har börjat äta gröt med hemmagjord äppelmos och, eftersom jag vaknar så tidigt, även börjat med två frukostar (yay, hobbit!).

Jag fick mitt hjärta krossat av arbetsförmedlingen för första gången genom att de tog bort min chans att få praktik och jag har skamset gått till försörjningsstöd och velat ha pengar av dem.

Jag har börjat leka tease med killar för att sedan bara gå och lägga mig med dem och sova och när vi väl är nerbäddade så är det bara exet jag kan tänka på. Om, om och bara om igen. (Nej, jag saknar honom inte, jag vill inte ha honom, men känslan av hur någon andas en i nacken är väl helt enkelt märkt av honom eftersom han var den första jag skedade med.)

Jag spenderar timmar med att bara stirra ut genom fönstret och har förlorat min förmåga att tänka och fantisera.

Jag har istället börjat längta.

Längta efter den där stunden då allting blir bra, den jag har trott ska komma När Som Helst i ungefär tio år. När jag kommer bort från allting, bort från den här staden och bort från alla de saker jag egentligen skulle vilja säga till folk men inte vågar.

Jag vill ha någonting äkta.
Så jag inte behöver ha någon anledning att tvivla.
Och vara lugn. Och trygg.


Men det kommer snart.
När som helst.

Nu har jag precis kommit upp ur badet.
Jag hade sjukt mycket bubblor.
Och en N+tidning.

Det var det.
Tyvärr har jag ännu inte lyckats fånga det avslappnande med att bada, jag blir rastlös och uttråkad ganska snart trots att jag den här gången lyckades hålla mig kvar i vattnet i nästan (!) en timme. Men då tillhörde det att jag egentligen skulle ha gått upp tjugo minuter tidigare, men fastnade när jag insåg att mitt schampoo glänste i rosa och blev ett helt Förträffligt bubbel som gjorde att jag kunde resa mitt hur precis som jag ville.
Magiskt!

Dagarna flyter förbi, tröga och ganska händelselösa. Idag träffade jag Tobbe trots att han bor mil (!!) härifrån och jag har snällt blivit inbjuden till hans skola för att hälsa på och sova över. Förträffligt med andra ord.
Jag ska försöka locka över min storebror så att han kan hjälpa mig omformatera datorn (!!!) och hade tänkt baka någonting som man kan bjuda bakfulla människor och Min Andra Pojkvän (läs; Elinor) på. Jag är helt enkelt den perfekta flickvännen. Jag vet.

Dock är det någonting mer som saknas. Trots att jag alltid kan ringa folk när jag vill prata om lajv eller rollspel, så har större delen av min vänskapskrets försvunnit härifrån och det är nu det har börjat märkas mer och mer. De flesta är jag ändå vana vid att inte få träffa på en månad eller två, men en speciell gjorde att jag redan nästa dag satt med värkande hjärta.

Jag saknar att ha någon som är tillräckligt normal i min värld av frenetisk kreativitet, av konstnärliga ådror och av ren och skär galenskap. Jag saknar någon som fyller upp mina overklighetsbehov tillräckligt för att jag inte ska bli helt apatisk, men samtidigt håller mig tillbaka så jag inte helt dras med i det. Tro mig, det sker ganska ofta.

Jag saknar att ha någon att bjuda över för att äta någonting och att till maten bara se "någon film". Vilket betyder att man tio minuter senare sitter och storgrinar. Det är inte okay, men det är acceptabelt då vi är kvinnfolk som håller tyst om det - precis som en man.

Jag saknar till och med det onyttiga skvallret, då vi har så ofantligt Många att skvallra om och historier vi kan dra om och om igen utan att vi tröttnar - istället gör det oss bara mer frenetiska.



Men för att komma till punkt; Jag saknar Poems. Jag saknar min bästa vän. Jag saknar att inte ha henne nära, men att istället veta att någon annan får trivas med henne dag ut och dag in medan jag inte får någonting.

Rebecka

(jag saknar dig)



Nu ska jag dricka upp den extra feta mjölken vi har i kylen som går ut idag genom att göra jättestora muggar med varm oboy och vispad grädde on top, med bara lite kanel på. Samt bara försöka sluta tänka för en sekund eller två.


Yours truly

N

"The city wasa, wasa, wasa, wossname. Thing. Woman. Thass what it was.
Woman.
Roaring, ancient, centuries old. Strung you along, let you fall in thingy, love, with her, then kicked you inna, inna, thingy. Thingy, in your mouth. Tounge, Tonsils, Teeth. That's what it, she, did. She wasa... thing, you know, lady dog. Puppy. Hen. Bitch.
And then you hated you and, and just when you thought you'd got her, it, out of your, your, whatever, then she opened her great booming rotten heart to you, caught you off bal, bal, bal, thing. Ance. Yeah. Thassit. Never knew where where you stood. Lay.
Only thing you were sure of, you couldn't let her go. Because, because she was yours, all you had, even in her gutters..."

Jag tror att ovanstående text är introt till en Pratchett-bok, även om jag inte är riktigt säker på att jag vet just Vilken just nu. I vilket fall så slår alltid just det här stycket mig så jag trillar baklänges - Varje gång jag läser det.
Är det bara jag som blir helt förstummad över hur Sjukt vackert det faktiskt är?
Poetiskt på sitt otroligt råa sätt och bara.. Så träffande?

Okay, det kanske inte är så -vackert- just. Men... Ja, det slår mig i magen varje gång jag läser det.

Jag hittade ovanstående text i en liten låda jag en gång fick av en vän att behålla värdesaker i. Idag öppnade jag den och fann många roliga saker från tre år tillbaka. Ett telefonnummer tll min dåvarande, och nuvarande, pojkvän; tågbiljetter för platser och tider som betytt någonting viktigt; små brev från diverse vänner och vykort från min syster.
Och så ett utrivet blad med just den texten.

Och precis som för tre år sen, så läser jag den och bara trillar baklänges.

Tror aldrig att jag har varit med om den här känslan på samma sätt någonsin tidigare.

Allting går i takt med mina hjärtslag, jag kan helt plötsligt inte se någonting fint i världen längre - allt jag vill är att krossa min egen spegelbild.

Jag kan inte slappna av för att alla mina muskler är på helspänd, jag kan inte le för att jag känner mig illamående.
Jag växlar från att bara känna mig frustrerad till att känna mig uppgiven - någonting som starkt går tillbaka till frustrerad igen.

Händerna skakar när jag skriver att ingenting är fel, när tangetbordet kvittrar trots att tänderna gnisslar.
Jag får som vanligt ont i magen, men snart har jag kommit upp så i varv att jag inte ens känner det.

Jag har ingenting att erbjuda.
Därför är ni mina största fiender.

Vem som helst av er kan ta vem som helst ifrån mig. Och jag kan inte göra ett dyft för att säga emot.

Ni är orginal.
Jag är medioker.

Ni är glitter.
Jag är sand.

Ni är illusionister.
Jag är publiken.


Det enda jag har är en kravlös kärlek.
Men räcker det verkligen för att hålla er kvar?

Vad är ett pumpande hjärta i en hög med damm och sot
När ni lika gärna kan få den insvept i sammet,
presenterad med juveler,
medan någon bjuder er på nektar.

Aldrig har svartsjuka gjort fysiskt ont.
Men nu börjar någon spänna på bältet igen.
Gör det svårare att andas.
För varje dag. 

För många år sedan så sydde de ihop min mun.

Det började med en dagbok vi fick från skolan när jag fortfarande gick på lågstadiet. I dagboken skulle vi skriva vad som skedde hemma, antagligen för att lära oss att formulera och skriva bättre.
I boken skrev jag någonting som jag inte fick skriva. Därför blev jag och mina båda föräldrar indragna till ett kvartsamtal och efter en timme av försäkring från mina föräldrar om att ingenting var fel så skickade de hem oss igen.
Det var den kvällen de tog fram nålen och började göra hålen i mina läppar.

Under följande nästan tio år skulle de långsamt men säkert sys ihop, med en tjock och grov tråd. För varje gång jag sa att någonting var fel och de inte höll med så sydde de ännu ett stygn.
Jag var en lögnare och överdramatisk.
Jag hade en livlig fantasi och ville ha uppmärksamhet.
Och jag var inte värd den.

I tio år så lät jag stygnen sitta kvar för att jag ändå inte såg någon anledning till att ta bort dem. Allt jag sa var väl egentligen överdramatiskt, om någon annan såg problemet skulle de inte se samma sak som jag och om jag verkligen tänkte på det så var det väl ändå inte så illa.
Och om jag ändå envisades med att situationen inte var bra så skulle jag orättvist anklaga personen jag sa det till.
Nej, det var inte värt det.
Det var mer värt att hålla tyst.

Dessutom skavde det att röra läpparna när stygnen var så hårda.

Det har inte varit förrän nu som jag har insett att det är viktigt att de tas bort. Att de har suttit alldeles för länge, att allting som jag reagerar på inte blir större i mitt huvud för att jag vill ha uppmärksamhet och är dramatisk.

Det var du som gav mig saxen.

Och det var så stygnen började klippas upp.

Vad gör man när någon försöker leva ens liv åt en?

När allt man gör ändå svaras med att någon sätter en i sitsen som osäker, naiv, blåögd, oerfaren och dum fjortonåring?
Och när man vet att personen egentligen gör det av ren kärlek, men att det går åt helt fel håll och bara skadar istället för att beskyddar?





Vad skulle du göra?

Det var i fredags det hände.

När jag anlände till Stockholm centralen så hade jag redan stängt av mobilen för att spara på batteriet. Ingen som kunde ringa då i vilket fall och jag skulle ändå inte ha hört för att svara. Men eftersom varken jag eller han hade sagt vart vi skulle träffas, så behövde jag få igång den så att vi kunde bestämma plats.
Och jag gör det dummaste av misstag; Skriver in fel pinkod. Inte en gång, utan tre och vips så var mobilen låst.
Jag kan inte hans mobilnummer, jag har ingen aning om vart jag ska, tåget stannar på en perrong som jag inte är van vid och jag börjar långsamt känna skräcken komma krypandes.
Går av från tåget, allt känns ändå rätt lugnt. Han står inte där. Fine.
Bara att gå till...

... Ja, vart? Vart i helvete ska jag gå?

Så jag följer strömmen med människor, försöker halvt desperat att se mig omkring för att se om han är någonstans. Men av de säkerligen 500 pers jag gick förbi så fanns han absolut ingenstans.

Paniken börjar bli påträngande och jag börjar få svårt att andas, en vanlig reaktion hos mig när jag blir stressad och rädd. Resultatet blir självklart att jag börjar hyperventilera för att försöka få någon luft överhuvudtaget.
Jag fortsätter gå runt, fram och tillbaka, över Stockholm Central men har fortfarande inte en aning om hur jag ska göra.
Vid ett tillfälle var jag tvungen att sätta mig ner för att jag grät för våldsamt, fick ingen luft och kunde knappt stå på de darriga benen. Det kom fram en person då, som frågade om hon kunde hjälpa men hur mycket vi spånade så kom vi fram till att det inte fanns någonting hon kunde göra. Hon skickar mig vidare till SJs informationsdisk och jag gick dit.

När jag har bett dem om hjälp så ber de mig sätta mig ner för att försöka hämta andan, men jag vägrar och ställer mig istället utanför för att i alla fall försöka hitta honom.
Någonstans inser jag att de ropar ut hans namn, men jag har helt tappat hopp för att det skulle kunna fungera.

Och så.
Ur ingenstans.

Så kommer han bara gåendes, till synes ganska lugn och lite fundersam.
Det var här någonstans som det kändes som om jag var med i en dålig high school-film och att allt gick i slow motion.
För jag började springa ur alla famnar som försökte trösta mig, sprang rakt igenom folkvimlet och fullkomligt kastade mig runt halsen på honom.
Efter tio minuter av rent hysteriskt gråtande mot hans axel så försöker jag förklara vad som har hänt och lyckas väl någonstans få ur mig det innan han tar mig därifrån och fortsätter försöka lugna ner mig.

Då hade jag gått runt i panikattackens kölvatten i 45 minuter.

Det var då och genom hela helgen som jag insåg

att fan, jag älskar nog honom ändå...

And so I am off.

Återkommer igen på tisdag.

Nu har många gånger klagat över min oförmåga att fantisera trots att jag gärna vill och jag tror att ni börjar tröttna.
Det här är inte ett sånt inlägg.

Det här är ett tips-inlägg á la Tomb.

Och jag antar att mer än hälften inte kommer ge ett blankt öre (roligt uttryck) i den här låten senare, men lyssna på den en gång så gör ni en gammal kvinna glad. Den är 04:21 min lång och den är sanslöst värt det.

Åtminstone om ni är som jag.

För varje gång jag lyssnar på den så domnar världen bort lite.
Det är som om jag får lock för öronen fast för hela hjärnan. Jag borde höra tankar, men allt jag känner är min puls.

Jag hittade den en gång för mer än ett år sedan, kanske till och med två, när Tobbe skickade en youtubelänk och skrev typ "Fixa" vilket betydde att han ville att jag skulle leta rätt på låten.
Tja, jag är rätt awesome med att hitta saker på internet.
Så jag börjar rota runt, lyssnar under tiden på vad det är för något och helt plötsligt bara stannar upp.
Jag tror att jag lyssnade på den ungefär fyra gånger innan jag igen började leta.
För varje gång satt jag bara som förstenad och helt lamslagen.

Har ni känt så förut?

Globus - Take me away