Bitter

Tror aldrig att jag har varit med om den här känslan på samma sätt någonsin tidigare.

Allting går i takt med mina hjärtslag, jag kan helt plötsligt inte se någonting fint i världen längre - allt jag vill är att krossa min egen spegelbild.

Jag kan inte slappna av för att alla mina muskler är på helspänd, jag kan inte le för att jag känner mig illamående.
Jag växlar från att bara känna mig frustrerad till att känna mig uppgiven - någonting som starkt går tillbaka till frustrerad igen.

Händerna skakar när jag skriver att ingenting är fel, när tangetbordet kvittrar trots att tänderna gnisslar.
Jag får som vanligt ont i magen, men snart har jag kommit upp så i varv att jag inte ens känner det.

Jag har ingenting att erbjuda.
Därför är ni mina största fiender.

Vem som helst av er kan ta vem som helst ifrån mig. Och jag kan inte göra ett dyft för att säga emot.

Ni är orginal.
Jag är medioker.

Ni är glitter.
Jag är sand.

Ni är illusionister.
Jag är publiken.


Det enda jag har är en kravlös kärlek.
Men räcker det verkligen för att hålla er kvar?

Vad är ett pumpande hjärta i en hög med damm och sot
När ni lika gärna kan få den insvept i sammet,
presenterad med juveler,
medan någon bjuder er på nektar.

Aldrig har svartsjuka gjort fysiskt ont.
Men nu börjar någon spänna på bältet igen.
Gör det svårare att andas.
För varje dag.