Bitter

Vad gör man när någon försöker leva ens liv åt en?

När allt man gör ändå svaras med att någon sätter en i sitsen som osäker, naiv, blåögd, oerfaren och dum fjortonåring?
Och när man vet att personen egentligen gör det av ren kärlek, men att det går åt helt fel håll och bara skadar istället för att beskyddar?





Vad skulle du göra?

Det var i fredags det hände.

När jag anlände till Stockholm centralen så hade jag redan stängt av mobilen för att spara på batteriet. Ingen som kunde ringa då i vilket fall och jag skulle ändå inte ha hört för att svara. Men eftersom varken jag eller han hade sagt vart vi skulle träffas, så behövde jag få igång den så att vi kunde bestämma plats.
Och jag gör det dummaste av misstag; Skriver in fel pinkod. Inte en gång, utan tre och vips så var mobilen låst.
Jag kan inte hans mobilnummer, jag har ingen aning om vart jag ska, tåget stannar på en perrong som jag inte är van vid och jag börjar långsamt känna skräcken komma krypandes.
Går av från tåget, allt känns ändå rätt lugnt. Han står inte där. Fine.
Bara att gå till...

... Ja, vart? Vart i helvete ska jag gå?

Så jag följer strömmen med människor, försöker halvt desperat att se mig omkring för att se om han är någonstans. Men av de säkerligen 500 pers jag gick förbi så fanns han absolut ingenstans.

Paniken börjar bli påträngande och jag börjar få svårt att andas, en vanlig reaktion hos mig när jag blir stressad och rädd. Resultatet blir självklart att jag börjar hyperventilera för att försöka få någon luft överhuvudtaget.
Jag fortsätter gå runt, fram och tillbaka, över Stockholm Central men har fortfarande inte en aning om hur jag ska göra.
Vid ett tillfälle var jag tvungen att sätta mig ner för att jag grät för våldsamt, fick ingen luft och kunde knappt stå på de darriga benen. Det kom fram en person då, som frågade om hon kunde hjälpa men hur mycket vi spånade så kom vi fram till att det inte fanns någonting hon kunde göra. Hon skickar mig vidare till SJs informationsdisk och jag gick dit.

När jag har bett dem om hjälp så ber de mig sätta mig ner för att försöka hämta andan, men jag vägrar och ställer mig istället utanför för att i alla fall försöka hitta honom.
Någonstans inser jag att de ropar ut hans namn, men jag har helt tappat hopp för att det skulle kunna fungera.

Och så.
Ur ingenstans.

Så kommer han bara gåendes, till synes ganska lugn och lite fundersam.
Det var här någonstans som det kändes som om jag var med i en dålig high school-film och att allt gick i slow motion.
För jag började springa ur alla famnar som försökte trösta mig, sprang rakt igenom folkvimlet och fullkomligt kastade mig runt halsen på honom.
Efter tio minuter av rent hysteriskt gråtande mot hans axel så försöker jag förklara vad som har hänt och lyckas väl någonstans få ur mig det innan han tar mig därifrån och fortsätter försöka lugna ner mig.

Då hade jag gått runt i panikattackens kölvatten i 45 minuter.

Det var då och genom hela helgen som jag insåg

att fan, jag älskar nog honom ändå...