Bitter

"The city wasa, wasa, wasa, wossname. Thing. Woman. Thass what it was.
Woman.
Roaring, ancient, centuries old. Strung you along, let you fall in thingy, love, with her, then kicked you inna, inna, thingy. Thingy, in your mouth. Tounge, Tonsils, Teeth. That's what it, she, did. She wasa... thing, you know, lady dog. Puppy. Hen. Bitch.
And then you hated you and, and just when you thought you'd got her, it, out of your, your, whatever, then she opened her great booming rotten heart to you, caught you off bal, bal, bal, thing. Ance. Yeah. Thassit. Never knew where where you stood. Lay.
Only thing you were sure of, you couldn't let her go. Because, because she was yours, all you had, even in her gutters..."

Jag tror att ovanstående text är introt till en Pratchett-bok, även om jag inte är riktigt säker på att jag vet just Vilken just nu. I vilket fall så slår alltid just det här stycket mig så jag trillar baklänges - Varje gång jag läser det.
Är det bara jag som blir helt förstummad över hur Sjukt vackert det faktiskt är?
Poetiskt på sitt otroligt råa sätt och bara.. Så träffande?

Okay, det kanske inte är så -vackert- just. Men... Ja, det slår mig i magen varje gång jag läser det.

Jag hittade ovanstående text i en liten låda jag en gång fick av en vän att behålla värdesaker i. Idag öppnade jag den och fann många roliga saker från tre år tillbaka. Ett telefonnummer tll min dåvarande, och nuvarande, pojkvän; tågbiljetter för platser och tider som betytt någonting viktigt; små brev från diverse vänner och vykort från min syster.
Och så ett utrivet blad med just den texten.

Och precis som för tre år sen, så läser jag den och bara trillar baklänges.

Tror aldrig att jag har varit med om den här känslan på samma sätt någonsin tidigare.

Allting går i takt med mina hjärtslag, jag kan helt plötsligt inte se någonting fint i världen längre - allt jag vill är att krossa min egen spegelbild.

Jag kan inte slappna av för att alla mina muskler är på helspänd, jag kan inte le för att jag känner mig illamående.
Jag växlar från att bara känna mig frustrerad till att känna mig uppgiven - någonting som starkt går tillbaka till frustrerad igen.

Händerna skakar när jag skriver att ingenting är fel, när tangetbordet kvittrar trots att tänderna gnisslar.
Jag får som vanligt ont i magen, men snart har jag kommit upp så i varv att jag inte ens känner det.

Jag har ingenting att erbjuda.
Därför är ni mina största fiender.

Vem som helst av er kan ta vem som helst ifrån mig. Och jag kan inte göra ett dyft för att säga emot.

Ni är orginal.
Jag är medioker.

Ni är glitter.
Jag är sand.

Ni är illusionister.
Jag är publiken.


Det enda jag har är en kravlös kärlek.
Men räcker det verkligen för att hålla er kvar?

Vad är ett pumpande hjärta i en hög med damm och sot
När ni lika gärna kan få den insvept i sammet,
presenterad med juveler,
medan någon bjuder er på nektar.

Aldrig har svartsjuka gjort fysiskt ont.
Men nu börjar någon spänna på bältet igen.
Gör det svårare att andas.
För varje dag. 

För många år sedan så sydde de ihop min mun.

Det började med en dagbok vi fick från skolan när jag fortfarande gick på lågstadiet. I dagboken skulle vi skriva vad som skedde hemma, antagligen för att lära oss att formulera och skriva bättre.
I boken skrev jag någonting som jag inte fick skriva. Därför blev jag och mina båda föräldrar indragna till ett kvartsamtal och efter en timme av försäkring från mina föräldrar om att ingenting var fel så skickade de hem oss igen.
Det var den kvällen de tog fram nålen och började göra hålen i mina läppar.

Under följande nästan tio år skulle de långsamt men säkert sys ihop, med en tjock och grov tråd. För varje gång jag sa att någonting var fel och de inte höll med så sydde de ännu ett stygn.
Jag var en lögnare och överdramatisk.
Jag hade en livlig fantasi och ville ha uppmärksamhet.
Och jag var inte värd den.

I tio år så lät jag stygnen sitta kvar för att jag ändå inte såg någon anledning till att ta bort dem. Allt jag sa var väl egentligen överdramatiskt, om någon annan såg problemet skulle de inte se samma sak som jag och om jag verkligen tänkte på det så var det väl ändå inte så illa.
Och om jag ändå envisades med att situationen inte var bra så skulle jag orättvist anklaga personen jag sa det till.
Nej, det var inte värt det.
Det var mer värt att hålla tyst.

Dessutom skavde det att röra läpparna när stygnen var så hårda.

Det har inte varit förrän nu som jag har insett att det är viktigt att de tas bort. Att de har suttit alldeles för länge, att allting som jag reagerar på inte blir större i mitt huvud för att jag vill ha uppmärksamhet och är dramatisk.

Det var du som gav mig saxen.

Och det var så stygnen började klippas upp.