Bitter

 

Och så fortsätter allt att rulla. Letar lokal för föreningen (drakontia.se) och knåpar ihop lajvkläder. Funderar på framtida karaktärer och folkhögskolor och söker tillfälliga praktikarbeten.

Igår var jag på Universitetet för att bli undersökt angående mina sömnproblem. Och med de klichéartade tre timmarna sömn i bagaget så tror jag att jag förstår varför han smålog varje gång som jag började gäspa. Men det var inte så mycket mer spännande än att jag fick fylla i lite blanketter och därefter förklara mina svar. Vi kom in på drömmar och vad som gör att de återupprepas för mig, vi diskuterade möjligheten att jag hade potentiella drag att vara paranoid och vi kom snart, efter en lång reva, tillbaka till att jag inte sov och att ingen riktigt kunde få det att bli bättre. Inte ens jag själv, fick jag snällt förklara, då jag kunde dra ner mitt sömnbehov till ett par-tre timmar om natten för att ändå inte kunna somna nästa natt igen.

Jag fick en bok och två lotter. Tyvärr vann jag ingenting, men jag tyckte att det var en väldigt rolig tanke.

"Ok, du kan inte sova, men då får du chansen att vinna en miljon!"

 

Sweethearts.

 

När jag steg ut från Universitetet så fick jag ett samtal av Elenor som skickade mig vidare till en arbetsgivare. Ungefär trettiosju sekunder senare hade jag fått mig ett sommarjobb i Västkusten och därför har det blivit fastlagt att jag drar dit över sommaren. Behöver få leka lite Ronja Rövardotter och dricka billig alkohol på en klipphäll, tror jag.

 

Nå, det var väl i alla fall en statusuppdatering från min sida.

Tillsammans med lite fina bilder.

 

När jag växte upp hade jag två katter, en vattensalamander, en groda, två krabbor, en hamster och därefter ett marsvin. Min syster hade tamråttor, en st Bernard-hund som fick tio valpar som alla överlevde och jag fick ibland rida och gosa med hästar.

Vi kanske inte hade speciellt mycket djur i min familj, men bannemig om vi inte hade Nog för att jag skulle vara omgiven av dem konstant. Jag har alltid beskrivit mig själv som en kattmänniska som älskar hundar, för även om hundar är fantastiska så tror jag inte att jag någonsin skulle palla att faktiskt ha någon. Det där med disciplin, att gå ut med dem i ur och skur och allt annat roligt som hör till är helt enkelt inte min kopp med te. Men jag älskar dem fortfarande.

Sen har vi hästar. Hästar är för mig någonting jag starkt förknippar med min barndom och på så vis också som någonting lite halvmagiskt och oskuldsfullt sagolikt. Jag träffade inte hästar Så ofta som barn och därför blev det någonting min syster kunde göra för mig på min födelsedag och liknande - ta med mig ut så jag fick rida. Det var helt enkelt det bästa jag visste och än idag så blir jag alldeles lugn i hjärtat av att komma i närheten utav en hästhaga - till trots att jag antagligen inte skulle klara av att ta hand om en sån heller.

Poängen är i vilket fall att jag älskar djur, för de gör mig avslappnad och på något vis fridfull. Någonting man behöver i en stressad, galen värld. Försök inte att säga emot.

Men så hade jag och Elenor den diskussionen häromdagen. Att det egentligen är konstigt att människor betryggar sina hem med små pälsbollar. Vi ansåg dock båda att det är hela flockdjursprincipen som börjar spöka och att det alltid är trevligt att gosa.

"Men andra djur då? Fiskar och så?"
"Ja, men de är väl mer estetiska att titta på. Och kanske fascinerande."
"Ah.. Som en vandrande pinne?"
"Jag antar det."

Men inte ens där gick poängen helt fram. Jag förstår att man kan ha fiskar som prydnad, för många jag känner verkar bry sig föga om att deras fisk har dött.

Som tidigare dock nämnt så hade jag som barn en vattensalamander och en groda. De lever än, trots att de båda två är över 30 år gamla. Och när jag kom på dem så kom jag att tänka på det första jag sa när min mamma berättade att de hade fått en rumskompis, en mal som numera heter Hedda.

"... Han sa att den skulle vara tio centimeter, men hon är fanimig säkert över trettiofem!"
"... Om den fisken ens börjar nibbla på Sune (grodan) eller Bertil (salamandern) så sliter jag upp den ur akvariumet och slår henne i väggen."
"Hon är en mal. De suger på rutan."
"Oh."

I vilket fall så menade jag varje ord jag sa. Ifall de två stackars snubbarna gick och dog så skulle jag fortfarande bli jätteledsen. Och det till trots att jag faktiskt aldrig har Kelat med dem och trots att, så vitt jag vet, så har de ingen personlighet. Och jag tror ärligt talat att de skiter totalt i vem jag är (Förutom Bertil, för han tittar på mig genom glaset och blinkar lite förföriskt).

Så vad är det som gör det?
Varför älskar man sitt husdjur?
Jag har ingen aning.
Men nyss hoppade Ting, Elenors ena katt, upp i soffan
Och la sig tillrätta mot mina fötter
Och jag är glad att hon är här
Som för att trösta mig
När jag tittar på den sorgligaste scenen i hela världen.


http://www.youtube.com/watch?v=y688upqmRXo

Nu har jag precis kommit upp ur badet.
Jag hade sjukt mycket bubblor.
Och en N+tidning.

Det var det.
Tyvärr har jag ännu inte lyckats fånga det avslappnande med att bada, jag blir rastlös och uttråkad ganska snart trots att jag den här gången lyckades hålla mig kvar i vattnet i nästan (!) en timme. Men då tillhörde det att jag egentligen skulle ha gått upp tjugo minuter tidigare, men fastnade när jag insåg att mitt schampoo glänste i rosa och blev ett helt Förträffligt bubbel som gjorde att jag kunde resa mitt hur precis som jag ville.
Magiskt!

Dagarna flyter förbi, tröga och ganska händelselösa. Idag träffade jag Tobbe trots att han bor mil (!!) härifrån och jag har snällt blivit inbjuden till hans skola för att hälsa på och sova över. Förträffligt med andra ord.
Jag ska försöka locka över min storebror så att han kan hjälpa mig omformatera datorn (!!!) och hade tänkt baka någonting som man kan bjuda bakfulla människor och Min Andra Pojkvän (läs; Elinor) på. Jag är helt enkelt den perfekta flickvännen. Jag vet.

Dock är det någonting mer som saknas. Trots att jag alltid kan ringa folk när jag vill prata om lajv eller rollspel, så har större delen av min vänskapskrets försvunnit härifrån och det är nu det har börjat märkas mer och mer. De flesta är jag ändå vana vid att inte få träffa på en månad eller två, men en speciell gjorde att jag redan nästa dag satt med värkande hjärta.

Jag saknar att ha någon som är tillräckligt normal i min värld av frenetisk kreativitet, av konstnärliga ådror och av ren och skär galenskap. Jag saknar någon som fyller upp mina overklighetsbehov tillräckligt för att jag inte ska bli helt apatisk, men samtidigt håller mig tillbaka så jag inte helt dras med i det. Tro mig, det sker ganska ofta.

Jag saknar att ha någon att bjuda över för att äta någonting och att till maten bara se "någon film". Vilket betyder att man tio minuter senare sitter och storgrinar. Det är inte okay, men det är acceptabelt då vi är kvinnfolk som håller tyst om det - precis som en man.

Jag saknar till och med det onyttiga skvallret, då vi har så ofantligt Många att skvallra om och historier vi kan dra om och om igen utan att vi tröttnar - istället gör det oss bara mer frenetiska.



Men för att komma till punkt; Jag saknar Poems. Jag saknar min bästa vän. Jag saknar att inte ha henne nära, men att istället veta att någon annan får trivas med henne dag ut och dag in medan jag inte får någonting.

Rebecka

(jag saknar dig)



Nu ska jag dricka upp den extra feta mjölken vi har i kylen som går ut idag genom att göra jättestora muggar med varm oboy och vispad grädde on top, med bara lite kanel på. Samt bara försöka sluta tänka för en sekund eller två.


Yours truly

N

"The city wasa, wasa, wasa, wossname. Thing. Woman. Thass what it was.
Woman.
Roaring, ancient, centuries old. Strung you along, let you fall in thingy, love, with her, then kicked you inna, inna, thingy. Thingy, in your mouth. Tounge, Tonsils, Teeth. That's what it, she, did. She wasa... thing, you know, lady dog. Puppy. Hen. Bitch.
And then you hated you and, and just when you thought you'd got her, it, out of your, your, whatever, then she opened her great booming rotten heart to you, caught you off bal, bal, bal, thing. Ance. Yeah. Thassit. Never knew where where you stood. Lay.
Only thing you were sure of, you couldn't let her go. Because, because she was yours, all you had, even in her gutters..."

Jag tror att ovanstående text är introt till en Pratchett-bok, även om jag inte är riktigt säker på att jag vet just Vilken just nu. I vilket fall så slår alltid just det här stycket mig så jag trillar baklänges - Varje gång jag läser det.
Är det bara jag som blir helt förstummad över hur Sjukt vackert det faktiskt är?
Poetiskt på sitt otroligt råa sätt och bara.. Så träffande?

Okay, det kanske inte är så -vackert- just. Men... Ja, det slår mig i magen varje gång jag läser det.

Jag hittade ovanstående text i en liten låda jag en gång fick av en vän att behålla värdesaker i. Idag öppnade jag den och fann många roliga saker från tre år tillbaka. Ett telefonnummer tll min dåvarande, och nuvarande, pojkvän; tågbiljetter för platser och tider som betytt någonting viktigt; små brev från diverse vänner och vykort från min syster.
Och så ett utrivet blad med just den texten.

Och precis som för tre år sen, så läser jag den och bara trillar baklänges.

Det var i fredags det hände.

När jag anlände till Stockholm centralen så hade jag redan stängt av mobilen för att spara på batteriet. Ingen som kunde ringa då i vilket fall och jag skulle ändå inte ha hört för att svara. Men eftersom varken jag eller han hade sagt vart vi skulle träffas, så behövde jag få igång den så att vi kunde bestämma plats.
Och jag gör det dummaste av misstag; Skriver in fel pinkod. Inte en gång, utan tre och vips så var mobilen låst.
Jag kan inte hans mobilnummer, jag har ingen aning om vart jag ska, tåget stannar på en perrong som jag inte är van vid och jag börjar långsamt känna skräcken komma krypandes.
Går av från tåget, allt känns ändå rätt lugnt. Han står inte där. Fine.
Bara att gå till...

... Ja, vart? Vart i helvete ska jag gå?

Så jag följer strömmen med människor, försöker halvt desperat att se mig omkring för att se om han är någonstans. Men av de säkerligen 500 pers jag gick förbi så fanns han absolut ingenstans.

Paniken börjar bli påträngande och jag börjar få svårt att andas, en vanlig reaktion hos mig när jag blir stressad och rädd. Resultatet blir självklart att jag börjar hyperventilera för att försöka få någon luft överhuvudtaget.
Jag fortsätter gå runt, fram och tillbaka, över Stockholm Central men har fortfarande inte en aning om hur jag ska göra.
Vid ett tillfälle var jag tvungen att sätta mig ner för att jag grät för våldsamt, fick ingen luft och kunde knappt stå på de darriga benen. Det kom fram en person då, som frågade om hon kunde hjälpa men hur mycket vi spånade så kom vi fram till att det inte fanns någonting hon kunde göra. Hon skickar mig vidare till SJs informationsdisk och jag gick dit.

När jag har bett dem om hjälp så ber de mig sätta mig ner för att försöka hämta andan, men jag vägrar och ställer mig istället utanför för att i alla fall försöka hitta honom.
Någonstans inser jag att de ropar ut hans namn, men jag har helt tappat hopp för att det skulle kunna fungera.

Och så.
Ur ingenstans.

Så kommer han bara gåendes, till synes ganska lugn och lite fundersam.
Det var här någonstans som det kändes som om jag var med i en dålig high school-film och att allt gick i slow motion.
För jag började springa ur alla famnar som försökte trösta mig, sprang rakt igenom folkvimlet och fullkomligt kastade mig runt halsen på honom.
Efter tio minuter av rent hysteriskt gråtande mot hans axel så försöker jag förklara vad som har hänt och lyckas väl någonstans få ur mig det innan han tar mig därifrån och fortsätter försöka lugna ner mig.

Då hade jag gått runt i panikattackens kölvatten i 45 minuter.

Det var då och genom hela helgen som jag insåg

att fan, jag älskar nog honom ändå...

Nu har många gånger klagat över min oförmåga att fantisera trots att jag gärna vill och jag tror att ni börjar tröttna.
Det här är inte ett sånt inlägg.

Det här är ett tips-inlägg á la Tomb.

Och jag antar att mer än hälften inte kommer ge ett blankt öre (roligt uttryck) i den här låten senare, men lyssna på den en gång så gör ni en gammal kvinna glad. Den är 04:21 min lång och den är sanslöst värt det.

Åtminstone om ni är som jag.

För varje gång jag lyssnar på den så domnar världen bort lite.
Det är som om jag får lock för öronen fast för hela hjärnan. Jag borde höra tankar, men allt jag känner är min puls.

Jag hittade den en gång för mer än ett år sedan, kanske till och med två, när Tobbe skickade en youtubelänk och skrev typ "Fixa" vilket betydde att han ville att jag skulle leta rätt på låten.
Tja, jag är rätt awesome med att hitta saker på internet.
Så jag börjar rota runt, lyssnar under tiden på vad det är för något och helt plötsligt bara stannar upp.
Jag tror att jag lyssnade på den ungefär fyra gånger innan jag igen började leta.
För varje gång satt jag bara som förstenad och helt lamslagen.

Har ni känt så förut?

Globus - Take me away

Helvete, helvete, helvete!

Jag trodde helt och fullt att jag hade kommit ur den här jävla historien, men nu upprepas bara allt igen! Vadfan?!

Bråkar jag med folk så är det "ciao ~" och vi hörs inte mer igen. Så varför blir det inte så den här gången?

Helvete, helvete, helvete...


Jag trodde seriöst att jag hade tagit mig ur spiralen, nu virar jag bara in mig själv igen.

Vad i helvete ska jag göra?


-------
Edit;
Den här världen kan dra åt helvete.
Jag förstår inte hur väl och illa man ska behöva antyda saker, men tydligen så går ingenting av vad jag säger in.
Så jag spottar på vad allt förhållanden står för och återgår till att allt ska lekas platoniskt.
Bättre?
Nej, jag trodde inte det heller.

Jag har haft mitt 360 i typ sex timmar nu.
Och jag älskar det.

Att inte köpa något spel var ett genidrag, för ALLA vill låna ut sina favoriter till mig.
Vilket betyder att jag får alla bästa spelen - utan att betala - och gör folk glada.

Helt fantastiskt!

Jag måste döpa honom också.

Ja, han är en han. Min dator är en hon, då måste 360't vara en han.

Nåväl, ska döda lite mer zombis.

Love ~

Ett helt vanligt jävla blogginlägg.
Never saw that one coming, huh?

So.. What can I say...
Igår (egentligen på lördag) så förlovade sig min vampirikaraktär! Det är ju.. Sött. Så man självdör lite.
Silly vet i alla fall vad jag menar.
Vad hände mer..

Jag har insett en sak angående folk omkring mig. Oftast, och då menar jag verkligen oftast, så vill jag ha dem komplett hjärndöda. Totala cyborgs, neutrala, som inte känner någonting eget. För jag blir så jävla arg varje gång de är antingen ledsna eller glada - av den enkla anledningen att jag blir handlingsförlamad själv.

Hur behandlar man sin bästa vän när hon är totalt nedbruten? Eller när en annan inte tycker att hon får någonting tillbaka?
Eller att en annan har gjort slut med sin tjej?
Jag har ärligt talat ingen aning.
Jag vill vara ett stöd, men jag vet inte om jag kan. Det känns tafatt, jag försöker vara vis, men det funkar bara inte.

Jag kommer inte riktigt ur mitt eget hål för att kunna hjälpa andra.

För tillfället går jag bara i cirklar. 

Jag har dock de där som för tillfället har sträckt ner en hand för att försöka dra upp mig från den här ensliga katakomben.

Yvonne som den ena, som är en av få som faktiskt kan få mig att fokusera på någonting annat än mig själv. Som ger mig en plats att sova på när jag behöver det, som ger mig sällskap när det krävs. Som faktiskt får ut Oscar i bil för att komma och hämta mig, när jag inte orkar gå någonstans, men samtidigt inte vill sitta kvar i lägenheten. Det är sannerligen sinnesjukt, men hon är en älskad syster av overklighet.

Någon annan som har hjälpt mig så avsevärt mycket genom åren, men som jag aldrig tror faktist har fått ett ordentligt tack för det hela är Kaj.
Jag kan.. Ärligt talat inte säga hur många gånger han dragit mig ur total selfdestruction, när det bara har varit sekunder ifrån att explodera. Från gymnasiet när jag inte överhuvudtaget kunde andas eller leva till nu när jag bara gräver ner mig själv lite spontant då och då. Han finns alltid med i alla fall, fast jag inte förstår varför.

Kan det ha varit för att jag gav honom ett awesome smeknamn?


Nah.

Jag kan inte beskriva dig, jag kan nog inte ens tacka dig.
Jag är bara så jäkla lyckligt lottad att ha med dig i livet på ett hörn
Och jag ångrar så hårt att jag någonsin försökte ta dig ifrån det.
Men nu så är du tillbaka, och du kommer stanna.
Mer utav en order, men så är det.

Vad gällandes andra, såsom bästa vänner och liknande - ni finns med mig. Jag vill ärligt talat inte lägga mer press på er än vad ni redan har, av den enkla anledningen att jag inte vill att ni ska lösa mig åt mig.

Och jag skulle så gärna vara ett större stöd än vad jag är.

Men det var allt från mig.
Kärlek och Kattungar till er alla.

- Nina "Bitter" Joelsson

Var på Emmas lilla halloweenfest igår, var jättemysigt. De hade mysmystårtor med asmycket choklad som jag mådde gott, gott av och Yvonne ställde till med dockteater. Jag var häftig zombieöverlevande (JAG VAR ÖVERLEVANDE!!) trots att mångt och många försökte övertyga mig om motsatsen.
Fick zombieHammarn bett i huvudet plus Puppetheadhunterbett i munnen, men bannemig om jag inte var överlevande ändå!
I alla fall i ett par timmar.

Ett par timmar senare drog Tobbe och Ben och jag ville börja lägga mig ner och dö. Svepte två tequilashots ensam och en till därefter med lite folk och drack sedan ärligt talat allt jag kom över.
Tror slutlistan blev ca 8 tequilashots (spridda över hela kvällen då), två klunkar kinesiskt grejs, en shot av samma dryck och ca.. Fyra alkoläsk.
Sen ett par klunkar av skit här och var.

Och någon timme efter drar typ.. Alla. Och jag blir kvar med värdinnorna. Inser då att det kanske inte var en sån bra ide, var deppad, asfull och kände mig bara i vägen.
Så jag tänkte "Aha, frisk luft! Jag går och väntar på bussen utomhus!"
Så det gjorde jag.
I typ fyrtio minuter.
Pratade med Tobbe hela vägen och jag tror att det var det som ärligt talat räddade mitt liv. Det var jävligt nära ett par gånger att jag somnade där jag satt i snön. Jag frös som ett as, men ändå var tanken "Gud, vad skönt det vore att sova.." så stark att jag nästan gjorde det Med Tobbe i mobilen som gång på gång kallar mitt namn.

Nåväl.

Jag kommer på buss, börjar då må illa som fan men kommer efter mycket, mycket, mycket om och men hem.

Vaknade vid tio och ingen bakfylla whatsoever (I'm blessed with this gift) och om ca en timme ska jag sitta på tåget till Sillyness.
Ska Verkligen inte dricka mycket ikväll, har två alkoläsks i väskan och jag tänker fanimig hålla mig till dom.

*sighs*

Allt är så jävla problematiskt nowadays..

Jag ska bli glad


Glada människor är per automatik söta.
Det har jag och Larben konstaterat.

Därför ska jag sluta vara cynisk

Och bli glad.

Och får jag ingen pojkvän
så kanske jag kan tycka att jag själv är söt istället

...

Jag trodde
att flytta härifrån var mitt svåra val.

Att flytta tillbaka var det värre.

Och att nästa steg skulle vara
Huruvida jag överhuvudtaget skulle stanna kvar i den här staden.

Men som det verkar
Så hade det inte alls med plats och boende att göra.


Utan honom..


Jag har mött mitt svåraste val och jag vet inte vad jag ska svara.
Jag har bett om råd, men inga svar gör mig nöjd.

Ibland hatar jag att jag älskar honom så..

Inte riktigt. Ingenting är helt på riktigt. Inte med marginal. Men det är orelevant.
Vad som däremot är relevant
Är att jag inte har honom längre.

Och att jag kanske borde ha väntat mig det
Men ändå blev förvånad.

Att jag hade förberett mig i två år på det
Men jag visste fortfarande inte vad jag skulle säga när det skedde.

Det är märkligt det där.

Det jag värderat så högt
Försvann så jäkla snabbt.

Jag visste att jag aldrig var tillräcklig
För det hade jag intalat mig själv från början.

Han hade en egen grupp
På msn.

Hur lång tid ska passera för att man ska kunna byta den?

Jag vet inte riktigt vad som händer.


Om någon annan kommer på det innan mig






Så kan du ju alltid uppdatera mig


.