Bitter

Topp, mitt första renrasiga spelkonvent gick till ända. Aldrig mer små skitiga animekonvent efter det här, det kan jag lova. Fann verkligen my coup of tea med det här, om det var för konventet, sällskapet eller båda är svårt att säga.

Dock är jag fortfarande en livrädd person. Jag är verkligen asrädd. För många saker, men speciellt för att bli lämnad ensam.
Det är väl alla.


Jo, det är nog alla, men jag tar det till nya nivåer. Nivåer av illamåenden, kräkningar, många vakna nätter och panikattacker. Och ändå är det nog inte helt själva ensamheten jag är rädd för.
Men att bli utbytt.


Jag vet inte hur det är med er, men jag har haft ett jättestort problem med mig själv. Även om andra accepterar mig, så kan inte jag vara det, så är det bara.
Sjöng inte Pink om det någongång i någon gammal låt?
I'm my own worst enemy, eller något liknande.
Jäkligt rätt i alla fall, bra sjunget Pink.

I alla fall. Bara för att jag är så pass självkritisk, så finns det en gömd tanke, en väldigt tyst röst i mitt huvud som meddelar mig om att andra också är det. De accepterar, men bara för stunden. Gör jag ett jävla felsteg.. Så trillar jag av. Och blir utesluten.

Så jag har panik om den tanken, vad är det som jag gör som kommer bli mitt snesteg. Att jag är för känslig, att jag inte är det, att jag är för osocial eller att jag är det?
Eller, det värsta av allt. Att jag helt enkelt inte duger längre. Att jag inte underhåller. Jag är inte rolig längre, jag har tappat all min charm och blivit
Ingen alls.

En gammal bekant, någon man vinkar till på stan.
Ingen alls.

Den här paniken slår alltid till vid värsta möjliga tillfällen. Det är därför jag är lätt att uppfattas som en attention whore. För att jag kräver uppmärksamhet för att må bra. Fast jag söker den inte, för då känns det inte äkta.. Den ska bara finnas där.
Mina krav är som de är, så hetsa inte upp er på att jag låter dryg. Det handlar inte om dryghet eller att jag tycker att jag är bättre, bara att det är så det är. Jag blir väldigt lätt sårad och inser jag att någon annan får mer uppmärksamhet än jag, så slår det bara slint.
Och jag går in i skyddsläge.

Skyddsläge innebär ungefär att jag kopplar ifrån allt. Lyssnar inte, svarar inte, tittar inte ens. Många gånger har jag bara gått därifrån, med en vag förhoppning oma tt någon kanske vill följa efter. Händer det inte, då är jag beredd att hoppa ifrån en bro.

Detta kan ske på fem minuter eller fem timmar. Lika snabbt kan nämligen skyddsläget kopplas ifrån och jag blir öppen igen.


[Lämnar paus så att ni kan spotta och fräsa om hur otroligt dryg jag låter. Attention whore är bara ett par ord i jämförelse, det här verkar ju som tankarna hos en töntig fjortisemo.]

Är ni klara? Slitit av lite tyg från klobrädan? Kay, då tänkte jag fortsätta.

Av någon anledning så är tjejer min andra största fiende. Oftast i alla fall, jag har väldigt svårt för att umgås med andra tjejer i stora grupper. En och en går hur bra som helst, verkligen, då är de som vem som helst. Men i grupp, då är de alla fiender.
Varför?
Jag har ingen som helst aning.

Jag är inte förälskad i någon utav mina killkompisar. Jag har pojkvän och är sjukt förälskad i den pojken, så det har ingenting med saken att göra. I och för sig, skulle jag nog se rött ifall han och jag var i en stor grupp med andra tjejer, men det tar vi en annan dag.


Men vad är det då? Ren svartsjuka?
Kanske. Jag vet inte.
Försvar? Att jag beskyddar det jag anser vara mitt revir?
Kanske. Jag vet inte.

Jag gissar dock på ett hemligt alternativ, nämligen att en gammal tanke poppar upp.
Nämligen att jag kan bli utbytt. Mot en sötare, roligare, charmigare, smartare osv.

Nåväl. Tror att jag har spytt ur mig mer ord än vad ni orkar läsa, även om det nog har fått er puls att slå snabbare.
Jag kommer tillbaka med fortsättning om varför just detta drogs upp ikväll och vad som blir efterföljderna utav denna fobi.


Och ger er en chans att tänka över.
Ni kanske inser att jag inte är så förfärlig tillslut i alla fall.