Bitter

... Växer blommor, överallt.

Tipptopp, ska snart iväg till postapo-lajvet Ingenmansland.

5 punktspaniklista! (Inte i ordning)

1. Jag hann inte hämta min tältsäng. Vilket leder till att jag får sova på luftmadrass som är övertäckt av en massa saker. Jag kommer få problem och Emma kommer skämmas. SÖMN SKA INTE VARA INLAJV!
2. Jag har inte några skor. Jag har skor, men jag skulle egentligen ha velat ha några som passade bättre. Nu får jag dock ta de jag hade på Araus, stora, feta, arbetarskor. Funkar väl, tror jag.. Har med ett par aaaaasfula gubbtofflor också. Mmm..
3. JAG. HAR. INTE. FÅTT. NÅGRA. INTRIGER! Det är SJUKT irriterande, speciellt eftersom jag mailade om egna tankar osv. Nu kommer jag åka dit och bara hänga i fyra dagar? Fem kanske det t.om. är.
4. Jag trodde att vi skulle åka på torsdag kväll, vi åker tidigt på onsdag morgon! PANIKFAKTORN STEG!
5. .... Behöver jag något mer?

Jag HAR dock.
1. Jättefin hatt som jag har haft på mig konstant, typ.
2. Två gasmasker (L) som är my love of my life. Lite otäckt när jag skulle prova dem igår och inser att jag har teaterblod över händer och ansikte. Mmm..
3. ... Ja, det var väl det!

Träffade Ben för sista gången igår också.
Nej, inte sista gången.
Men det kommer ta lång tid innan vi ses igen, vilket känns skumt.
Jävla militär..
Får uttrycka min avsky riktigt ordentligt på lajvet, kommer nog i stämning.
Men det kändes hemskt, att bara dra den sista helgen.. Med typ en kram. Och ett par ord om att vi åtminstone skulle ses på NärCon. Jag vill inte ses på NärCon, jag vill ses nu.
DumBen..


Nåja, whatever. Jag kommer antagligen bli utskrattad, utpekad och utskämd på lajvet.
Så, jag är pepp!

*gråter sig själv till sömns* Nej, justja, vi åker om en halvtimme. Heh.

Nå.
Adios!

Mina händer skakade redan innan jag vaknade. Inte våldsamt, men darrande som om kroppen vibrerade. Golvet var så hårt mot ryggen, lungorna gick inte riktigt att fylla ut med luft då jag kippade efter andan. Blinkade ett par gånger, försökte urskilja någonting i taket över mig.

"..."

Läpparna hade öppnats utan att jag kände det själv, tungan och stämbanden hade arbetat för att få fram ett ljud. Men misslyckades grovt.
Jag slöt ögonen igen, fortsatte hålla kroppen så avslappnad som det gick. Men det blev snart kallt och golvet tryckte fortfarande obehagligt mycket mot ryggen och bakhuvudet. Sakta, sakta satte jag mig därför upp, kurade ihop mig och tryckte ena sidan mot väggen som var närmast. Någonting som gick in i huvudet då jag hade rört mig var att jag var naken. Och att någonting fattades.
Som ett ben eller ett tungt halsband, någonting som man var van vid men som nu inte kändes av. Jag fuktade läpparna, slöt ögonen hårt och försökte att inte låta blicken leta efter det som kunde vara borta.. För jag visste redan att synen inte skulle vara vacker. Istället kröp jag ihop mig, blek och glåmig, håret avskuret i olika etapper och fortfarande utan att kunna få ur mig ett enda ljud.

Jag provade att ta ett ytterligare djupt andetag då jag insåg att jag höll andan, någonting som igen misslyckades. Lungorna gick att fylla, dock mycket mer än vad som var normalt.. Igen som om någonting fattades, någonting som annars tog plats.. Jag började igen skaka då ögonen långsamt öppnade sig, tårarna fuktade redan blicken när jag insåg vad som kunde ha hänt..
Långsamt såg jag ner mot mitt bröst, särade läpparna och fick ur mig skriket som funnits i svalget så länge nu och kastade mig bakåt. Skräcken fyllde hjärnan, skriket dog ut och utan att andas såg jag igen upp i det skitiga taket.

Någonting fattades..

Tårarna värmde upp kinderna, då jag igen satte mig upp för att betrakta bröstkorgen närmre. Rörde med blekvita fingertoppar mot det gapande såret som slet upp bröstkorgen och lungorna som andades därinne.

Fingrarna famlade i hålet, kunde känna revben, lungor och..
Långsamt drog jag ut fingrarna ur såret, la armarna runt bröstet och kurade igen ihop mig mot väggen.

Hjärtats avsaknad sved i kroppen och jag kunde inte få tanken ur huvudet att den måste finnas här någonstans. Om jag bara kunde hitta det, så kunde jag kanske plocka in det igen. Jag nickade, darrandes och gråtandes, halvt i panik men jag kom i alla fall upp på fötter. Det stack, sved under fotsulorna och jag insåg att de hade skurit i dem för att jag inte skulle springa. Vilket jag inte heller gjorde, istället började jag långsamt, långsamt att söka över det dammiga vindsgolvet för att hitta någonting som kunde skvallra om vad som hade hänt.

När jag inte kunde hitta någonting så började tankarna långsamt gå till att jag ville komma ut därifrån. Det måste finnas en lucka eller en trappa eller.. Någonting. Jag föll på knä när mina fingertoppar sökte över det dammiga golvet, letade efter en skarv eller gångjärn.. Men fann ingenting.
"Helvete.."
Ljudet av min egen röst gjorde att jag ryggade tillbaka, men lugnade igen ner mig då jag fortsatte söka. Ingen lucka.. Ingen trappa..
Vinden var stor, dammig, tom och mörk. Det enda ljuset som gavs var ifrån det gigantiska, runda fönstret som var så smutsigt att man inte kunde se någonting.

"Minsistachansut" tänkte jag och nickade då jag igen försökte leta efter en utväg.
Plötsligt slog jag i tån, ramlade framåt och återfick balansen. Såg ner mot golvet, där en mässingring tungt låg mot golvet. Den var täckt av damm och spindelväv, men jag förstod att det kunde vara min enda väg ut. Så jag tog språng mot golvet, fick upp den tunga mässingringen med iskalla händer och började dra. Det tog flera sekunder innan den ens började röra sig, men tillslut gnisslade gångjärnen och luckan började rubbas. Långsamt, långsamt uppåt tills den med en smäll föll tillbaka av att tyngdpunkten förflyttades.

Ljuset strömmade upp från luckans hål, en stege stod redan beredd för mig att klättra ner för. En stunds tvekan över min avsaknad av kläder, men tillslut förstod jag att jag inte hade något val.

Och jag klättrade nedför stegen.

Kay, för att få igång det här lite så måste jag skriva av mig lite.

Personligen har jag aldrig spellett någonting, men jag har spelat rollspel i.. tre? fyra? år, något liknande. Inte så sjukt mycket, men tillräckligt för att förstå poängen.
Nu ska jag i alla fall försöka mig på det för första gången, ett EON-äventyr (vilket kanske inte direkt var världens bästa val, men det struntar vi i) som jag ska försöka göra så bra ifrån mig som möjligt.
Jag undrar lite halvt om halvt vilka som skulle kunna tänka sig att vara med i den, då jag vet att bara bra människor läser den här bloggen.

De som jag tror ska vara med, är: Rebecka, Larben och Andreas.
Ingenting är dock bestämt.

Jag vet inte heller NÄR vi ska spela, men helst mellan något utav alla lajv jag ska fara runt på. Alltså i början på augusti någon gång.

Det enda kravet jag har är att jag får ha någon typ utav inverkan på era karaktär, plus att jag vill ha en grupp helt bestående av tjuvar.

So..
Anyone?

En mer detaljerad beskrivning på hur lajvet gick, finns att hitta här: (http://arisia.blogg.se/2008/july/fantasylajv-och-erhm-fantasylajv.html)
Även om det är ifrån Hel's (Rebeckas) syn på det hela och inte min.
Men det är ungefär detsamma, förutom att jag fick lite mer encounter med Fogdens män då hon var och lekte "Gissa bägaren!"frågesporter hos Månfolket.

Nu följer endast egna tankar angående det hela.

För det första, så är det samma känsla som när vi kom hem ifrån skräcklajvet.
Jag vill inte åka hem, jag vill vara kvar! Jag vill fortsätta ramla runt i en okänd skog, att snacka med varelser som inte finns och käfta med högre uppsatta män som mycket väl skulle kunna både fängsla och/eller skära strupen av  mig.

Att jag alldeles för sent insåg att karaktärerna till vår grupp nog inte passade helt, är trots allt någonting man lär sig av. Och att jag nog skulle passa bättre med grupper där man inte känner resten av folket.. Därför har jag självklart skrivit upp mig som uruk till Yvonnes svartblodsgrupp.

Det är schysst att man har tänkt att "Nej, Nina. Tre lajv den här sommaren, sen har du inte råd att gå på några fler." och ett telefonsamtal från Yvonne ändrar det helt. "Men kanske.. ett till..? Det vore ju en upplevelse.. Tänk om jag inte får samma chans igen..?"

Så nu återgår jag till att sy, sprätta och sy igen, dock antagligen med mer iver än tidigare.

Dessutom ska jag fixa kläder till Ingenmansland som jag åker till med HoneyBunny den 23:e, vilket kommer bli hur kul som helst även om jag blir förvirrad av deras forum. Men jag hoppas på häftig intrig och känner av att stämningen kommer att äga.

Sen dags för skräcklajvuppföljare med höggravida Marlena som även det kommer att äga, med tanke på hur sjukt rädd jag var förra gången.

Sen.. Ja, sen får vi bara se.



Jag är nog inte beredd att lämna fantasyvärlden riktigt än..

Tillbaka från den lilla uslingstaden Arvika efter en veckas arbetande.
Måste bara säga att det var helt underbart roligt, även om det var så sjukt jobbigt. (Damn you, Gunnebo!)
Dessutom var inte riktigt vädret på vår sida, då den första delen av veckan var så otroligt solig att man knappt kunde vistas utanför skuggan.. Vilket vi var tvungna att göra.
Resten av veckan var hysteriskt regnande istället, vilket betydde att alla våra grejer blev fuktiga och genomblöta och fuckin' iskalla.

Men

Så otroligt mysigt, trevligt och roligt folk som man arbetade med, så går det inte att gnälla helt heller.

Hann inte riktigt se alla band som jag vill se, men fick ändå chans att glimta på Kent, Assemblage 23, lite Crüxshadows, S.P.O.C.K. och SMK.

Plus att jag ramlade in i CombiChrists tält.. Men det talar vi tyst om, för Sara blir så avundsjuk ~

Igår när vi skulle åka hem, hade jag på mig mina jeans som jag använt till exakt allting i veckan. Så de var grymt skitiga, illaluktande och ja, även de genomblöta. På det ett par gummistövlar, men inga strumpor och en tröja som suger åt sig väta. Vi sätter oss i bilen, jag höll på att frysa ihjäl men i bilen blev det lite bättre. Petter (våran chaufför) ska precis starta bilen.. När någonting låter helt fel.

Och vi kommer ingenstans.

Det slutade med att vi fick knuffa igång bilen, vilket fungerade utmärkt och vi åkte hem. Ramlade in i dusch så fort jag kom innanför tröskeln och spenderade därefter ungefär en timme åt att försöka bli varm.
Sen kom Rebecka (L) som jag har saknat mest av alla under hela Arvikaveckan och jag blev så glad. Jag tror att jag bara stod och svamlade först när hon kom, men det är hon nog van vid.

Nu har jag sovit i sisådär 8 timmar och är helt överraskad över att jag faktiskt är varm. Att jag kan sitta i bara underkläder utan att hacka tänder.. Även om mina fingrar börjar bli lite stela.
Whatever, nu ska jag till arbetsförmedling, sen köpa tyger med Le Larb och Andreas.

ÖREBRO, JAG ÄR TILLBAKA! *publiksorl*