Bitter

Jag skulle vilja skriva ett fint inlägg om hur jävla sjukt det är här hemma.

Men jag tror inte att någon skulle uppskatta det.

Låt mig bara fråga er en sak.


Har ni någonsin fått dra fram eran mamma från under sängen halv tre en lördagsnatt?

{Escapism is mental diversion by means of entertainment or recreation, as an "escape" from the perceived unpleasant aspects of daily stress. It can also be used as a term to define the actions people take to try to help relieve feelings of depression or general sadness.}

Hej

Jag heter Nina

Jag försöker att ge mig på verklighetsflykt,
något som enligt mig är det vackraste som finns.
Så vad defineras då som verklighetsflykt, ni kanske frågar?

Enligt mig handlar det om att fly ifrån den här världen till någonting annat. Sitt sinne till någon annan, sin kropp till någon annan. Att förflytta sig, att försvinna och att få en viss själslig svalka.
Att ge sig på någon annans tankar och känslor är någonting som jag tror utvecklar en som människa. Man lär sig att se vad som sker bakom masken, vad som egentligen pysslas med bakom kulisserna och lär sig att inte vara så fördömande.

Jag har alltid varit ett väldigt fantasifullt barn.
På ett kanske ovanligt vis, men inte speciellt extraordinärt.
Jag var en av mitt slag, men inte orginell.
Istället försökte jag på mitt eget vis, att fly från vad som störde och gnagde på barnasjäl.

Jag hade en väldigt orolig uppväxt och jag var ganska vuxen trots att jag var barn. Jag var väldigt rädd för vissa saker, mestadels andra människor. Mestadels deras känslor. Mestadels deras ilska.
Jag vill härmed inte säga att barn inte blir rädda när vuxna blir arga - men detta var en onyttig rädsla som hindrade mig från att fungera i vissa anseenden.
Jag vågade inte riktigt säga vad som var fel och jag skämdes.
Skämdes så mycket trots att jag bara var ett barn och inte torde veta vad som var pinsamt och skamset och inte.

Jag blev dessutom hemsökt som barn.
Av föräldrar, då mestadels min far,
men även av äldre barn,
av spöken
och av egna tankar.
Tankar som tillslut blev mer eller mindre destruktiva och som vid ett tillfälle försökte ta livet av mig.
Jag var då nio år gammal.

Och på grund utav allt detta så gav jag mig ganska tidigt in för att leva ut en verklighetsflykt.

Verklighetsflykten med stort V.

Jag gjorde allt som stod i min makt.
Dikterade upp historier,
världar,
djur
som inte fanns och aldrig skulle finnas heller.
Jag bad till Gud,
jag lekte med min låtsasvän
och jag försökte hämta in en värld i mitt sovrum.
Ingenting fungerade dock.

Jag förstod att det inte fanns en Gud,
gick faktiskt aldrig med på det från början trots att jag i många år försökte.
Jag såg aldrig min låtsasvän,
trots att jag så länge försökte se honom.
Jag hade ingen värld i mitt sovrum,
inte ens i garderoben.
Jag fann inte mitt Narnia, trots att jag letade med karta och kompass.
Kunde bara inte tro på det.

Jag ville så gärna, så otroligt gärna tro att det fanns någonting därute.
Men lyckades aldrig.
Mitt logiska sinne kom först och förhindrade mina tankar från att leva, mitt hjärta från att pulsera och hela min barnakropp att sukta.

Detta faktum följer mig än i dag, trots att jag försöker hårdare.
Jag läser böcker andra har skrivit, där deras fantasi har blivit uttryckt i ord.
Jag målar, jag rollspelar, jag lajvar och jag försöker.

Jag försöker så otroligt hårt att tro att det finns någonting annat.

Att där finns en portal till ett annat land
Att där finns en garderob.
Om än bara EN.
Så just denna.

Som någon gång skulle kunna ta mig härifrån, ta mig ur min sköna, bitterljuva misär och sätta mig i Narnia.
Jag behöver bara en del, bara en liten bit utav landet.
Jag kan bo i ruiner,
jag kan bo vid havet,
jag kan bo i en koja bredvid Jadis slott - jag bryr mig inte.
Ge mig bara någonting annat.

Jag vaknade imorse med tårar i ögonen.
Det är få gånger jag vaknar utav att jag gråter och det här skulle inte bli annorlunda.
Men det var tydligt att jag hade gråtit och smärtan i bröstkorgen berättade att det var någonting ohyggligt.

Jag hade nuddat älvornas  värme med fingertopparna men blivit tillbakadragen i sista sekunden.

Verkligheten håller ett för hårt grepp om mig, har hållit strypkoppel på mig sen jag var barn, sen jag föddes och Han verkar inte vilja släppa taget.
Vill inte ge mig tillräckligt med luft för att jag till fullo ska leva och tillåter inte att jag ens nuddar vid tanken
På att det skulle kunna finnas någonting annat.

Jag har tiggt om hjälp i alla dessa år, men jag får ingen.
Det är omöjligt, eftersom Verkligheten håller för hårt.
Jag sökte vara Hans moståndare, vara med i Overklighetens armé, men jag inser nu

Att jag är Verklighetens lilla slyna.


Och jag blir inte fri
Hur hårt jag än sliter

Klockan är 04:23 och jag är vaken.
Ska upp klockan sju ungefär.
Kommer gå finfint.

Sitter och spelar piratspel på langtrue, lyssnar på piratmusik och känner hur mysigt det är med just ämnet pirater. Kan inte förstå hur just det "yrket" kom upp i mitt huvud.
Hm.
Strange.
Funderar lite över piratlajvet också, men inte ordentligt.
Så pass långt kan inte mina tankar gå riktigt.

Over the seas, we shall ride
Searching for treasure, into the night
Over the seas, our quest has begun
And we will not stop with the dawn of the sun

Coola grejer det.
Anyway. Ska invänta mess och antagligen sova efter det.
If She will let me!

Right, daddy-o.

Var på Emmas lilla halloweenfest igår, var jättemysigt. De hade mysmystårtor med asmycket choklad som jag mådde gott, gott av och Yvonne ställde till med dockteater. Jag var häftig zombieöverlevande (JAG VAR ÖVERLEVANDE!!) trots att mångt och många försökte övertyga mig om motsatsen.
Fick zombieHammarn bett i huvudet plus Puppetheadhunterbett i munnen, men bannemig om jag inte var överlevande ändå!
I alla fall i ett par timmar.

Ett par timmar senare drog Tobbe och Ben och jag ville börja lägga mig ner och dö. Svepte två tequilashots ensam och en till därefter med lite folk och drack sedan ärligt talat allt jag kom över.
Tror slutlistan blev ca 8 tequilashots (spridda över hela kvällen då), två klunkar kinesiskt grejs, en shot av samma dryck och ca.. Fyra alkoläsk.
Sen ett par klunkar av skit här och var.

Och någon timme efter drar typ.. Alla. Och jag blir kvar med värdinnorna. Inser då att det kanske inte var en sån bra ide, var deppad, asfull och kände mig bara i vägen.
Så jag tänkte "Aha, frisk luft! Jag går och väntar på bussen utomhus!"
Så det gjorde jag.
I typ fyrtio minuter.
Pratade med Tobbe hela vägen och jag tror att det var det som ärligt talat räddade mitt liv. Det var jävligt nära ett par gånger att jag somnade där jag satt i snön. Jag frös som ett as, men ändå var tanken "Gud, vad skönt det vore att sova.." så stark att jag nästan gjorde det Med Tobbe i mobilen som gång på gång kallar mitt namn.

Nåväl.

Jag kommer på buss, börjar då må illa som fan men kommer efter mycket, mycket, mycket om och men hem.

Vaknade vid tio och ingen bakfylla whatsoever (I'm blessed with this gift) och om ca en timme ska jag sitta på tåget till Sillyness.
Ska Verkligen inte dricka mycket ikväll, har två alkoläsks i väskan och jag tänker fanimig hålla mig till dom.

*sighs*

Allt är så jävla problematiskt nowadays..