Spelglädje och väl dolda alteregon
(19:28:26) Memento Sont: *Hon var likt en spinnande katt med sitt byte, som hon gång på gång fiskar upp mellan sina särade läppar - för att därefter släppa ner med ett äcklande klafs'ande ljud ner i hennes munhåla igen. Gång på gång, liksom retade sig själv med smaken och känslan av en annans tunga som hon helt och rent hade stulit ur käften på denna. De annars bleka, nariga läpparna var täckta utav blodsplatter - liksom hennes ansikte var något prickat utav det. Hon fiskar upp den uppslitna tungroten där hon fortfarande ligger på rygg och när hon igen har fört den ur svalget för att höja den över sig, så sträcker hon ut sin egen tunga och berör dess tungspets. Allt ackompanjerat utav ett lågmält kuttrande skratt, som allt avbryts utav en dörrgnissling. Med läpparna om tungspetsen i ett lätt sugande så såg hon upp i taket, såg inte mot personen därborta även om hon visste Precis vem han var. Nherith, Azer, inte ens Sanfindell var ett hot - de var Vänner. Men Atta... Volpes... Att hon ens hade VÅGAT ge honom ett utav deras namn! Med en snärt från handleden så slänger hon fram den vedervärdiga tungan så att den slår i golvet i närheten utav honom, samtidigt som hon glider om på mage och ser tillbaka mot honom med vit blick.*"Fångat dig en hare, räv?"
(19:40:20) Atta Frost: *Skärrat hoppade han åt sidan, och steppade runt som om han inte kunde hålla fötterna i styr. Händerna flög upp som för att skydda bröstkorgen.* "Mori!" *Skrek han, trots att han redan insåg att något var å färde. Rösten var den samma och någon helt annan. Utseendet var detsamma och något helt annat. Läpparna skälvde om orden:* "Mori, vad gör du?! Varför... varför ligger du på... Vad är det som har hänt?!" *Uppspärrade ögon följde blodspåren, stänken, ränderna. De stirrade vantroget på de vita irisarna, medan han osäkert började skaka på huvudet. Det var inte såhär hon var. Räven inom honom skällde genom hans mun:* "Mori! Sluta! Du skrämmer mig!" *Det sista steg till ett gällt pip - ett hundaktigt, kuvat läte - medan han tassade frammåt, som om golvet varit bräckligaste is. Tårna var spettsade, sulorna bara. Bara ljudet av hans andning överrötade dem. Hes och förvirrad, allt trängre för varje steg han närmade sig. Det tog emot i axlarna när han böjde sig ned över henne och bredde ut händerna för att lyfte henne på benen.* "Är du skadad?" *Han kunde inte möta de vita ögonen. Blicken rusade över kläderna. Blodet. Blodet.*
Jag älskar att spela galen. Av någon anledning så betyder det att jag får släppa allt som egentligen vill förhindra mina ageranden från den verkliga världen och vem visste att så många roliga tankar kunde rinna ur om man lossade flaskens kork?
Det handlar inte om att spela otäck. Inte att göra de mest extraordinära och orginella sakerna.
Det har någon redan gjort.
Men att bara släppa alla hämningar.
Och ge sig in för att tänka som en galning.
Varför har jag så lätt för det..?
Och framförallt...
Varför gör jag det så Otroligt Gärna?
(20:47:05) Atta Frost: "Aaah!" *Atta tjöt till, och försökte slita sig loss, men hon var mycket starkare och han var rädd för att göra henne illa. Färfärat sköt han intill henne över golvet, grep med andra handen och försökte vrida sig loss.* "Släpp", *bad han skrämt.* "Du gör mig illa! Mori!" *Det är inte Mori! Skrek räven. Det är inte Mori! Fly! Fly medan du kan! Ett ynkligt skall undslapp honom, medan han grävde efter hennes fingrar - men det var inte förrän hon bet honom som det slog slint. Ögonen blev klotrunda och munnen häpet öppen. Det gjorde ont - mycket ondare än han varit beredd på - men insikten om vad hon höll på med gjorde honom stel och paralyserad.* "Mori..." *mumlade han medan han slutade kämpa för att komma loss.* "Varför...? Jag vill ju inte... Jag försöker ju hjälpa dig." *Det är inte Mori! Skrek räven igen. Se på henne! Se vad hon gör! Men Atta kunde inte tro det. Där var samma näsa. Samma vackara läppar. Samma tjocka ögonfransar. Den fria handen landade i hennes lockar. Strök dem medan tänderna gnagde sig så djupt att de snart skulle finna ben. Ansiktet ryckte till lite medan han kämpade för att inte ge några ljud ifrån sig, kämpade för att inte slita armen till sig.* "Det är... ingen fara...", *Tröstade han och lutade sig så nära att han kunde svepa den fria armen om hennes hals.* "Jag bryr mig inte om du slår mig... Jag tänker inte lämna dig sådan här. Du är så kall..." *Ansiktet sjönk ned i hennes hårsvall.*
(20:52:39) Memento Sont: *Hon njöt utav hans skräckslagna skrik, men då dessa förrändrats och därefter Försvann så kände hon ingenting annat än plötslig och häftig frustration. Med ögonen, om det hade kunnat, strålandes utav ilska och irritation så biter hon hårdare, känner strömmen utav hans blod samlas i hennes mun och hon sväljer vant. Hon stelnar. Stannar då han faktiskt börjar smeka henne. Klappa henne. Hon var så utom sig av ilska att hon blev alldeles still, känner bara hans mumlande ord och lätta omfamning. Men där fick det också vara nog. Hon släpper häftigt hans arm med sitt köttigt tydligare bitmärke. Blodet låg om hennes läppar och likt en mjölkmustasch även över och under dem. En hand lägger sig med samma hastighet som tidigare mot hans hals och hon gör det i en enkel rörelse - slår ner hela hans huvud mot golvet med en likadan styrka som Mirine en gång tidigare fått smaka på. Samtidigt som ett vrål tjöt ur henne.*"TRÅKIG! VI ÄR INTE MORI! KORKADE, DUMMA, TRÅKIG, TRIST!"*Skrek hon som ett barn, samtidigt som hon reste sig upp under komplett tystnad och tog ett kliv över hans huvud. Han var en utnyttjad leksak nu. Och med tanke på smällen torde han kanske vara medvetslös. Hon fiskar upp den slappa, äckliga tungan från golvet - bekymrar sig inte ens med att borsta grus, smuts och hårstrån ifrån denna - utan låter den bara glida ner mellan läpparna igen.*
Memento Sont - Yours truly
Atta Frost - Malin/Shi
(19:40:20) Atta Frost: *Skärrat hoppade han åt sidan, och steppade runt som om han inte kunde hålla fötterna i styr. Händerna flög upp som för att skydda bröstkorgen.* "Mori!" *Skrek han, trots att han redan insåg att något var å färde. Rösten var den samma och någon helt annan. Utseendet var detsamma och något helt annat. Läpparna skälvde om orden:* "Mori, vad gör du?! Varför... varför ligger du på... Vad är det som har hänt?!" *Uppspärrade ögon följde blodspåren, stänken, ränderna. De stirrade vantroget på de vita irisarna, medan han osäkert började skaka på huvudet. Det var inte såhär hon var. Räven inom honom skällde genom hans mun:* "Mori! Sluta! Du skrämmer mig!" *Det sista steg till ett gällt pip - ett hundaktigt, kuvat läte - medan han tassade frammåt, som om golvet varit bräckligaste is. Tårna var spettsade, sulorna bara. Bara ljudet av hans andning överrötade dem. Hes och förvirrad, allt trängre för varje steg han närmade sig. Det tog emot i axlarna när han böjde sig ned över henne och bredde ut händerna för att lyfte henne på benen.* "Är du skadad?" *Han kunde inte möta de vita ögonen. Blicken rusade över kläderna. Blodet. Blodet.*
Jag älskar att spela galen. Av någon anledning så betyder det att jag får släppa allt som egentligen vill förhindra mina ageranden från den verkliga världen och vem visste att så många roliga tankar kunde rinna ur om man lossade flaskens kork?
Det handlar inte om att spela otäck. Inte att göra de mest extraordinära och orginella sakerna.
Det har någon redan gjort.
Men att bara släppa alla hämningar.
Och ge sig in för att tänka som en galning.
Varför har jag så lätt för det..?
Och framförallt...
Varför gör jag det så Otroligt Gärna?
(20:47:05) Atta Frost: "Aaah!" *Atta tjöt till, och försökte slita sig loss, men hon var mycket starkare och han var rädd för att göra henne illa. Färfärat sköt han intill henne över golvet, grep med andra handen och försökte vrida sig loss.* "Släpp", *bad han skrämt.* "Du gör mig illa! Mori!" *Det är inte Mori! Skrek räven. Det är inte Mori! Fly! Fly medan du kan! Ett ynkligt skall undslapp honom, medan han grävde efter hennes fingrar - men det var inte förrän hon bet honom som det slog slint. Ögonen blev klotrunda och munnen häpet öppen. Det gjorde ont - mycket ondare än han varit beredd på - men insikten om vad hon höll på med gjorde honom stel och paralyserad.* "Mori..." *mumlade han medan han slutade kämpa för att komma loss.* "Varför...? Jag vill ju inte... Jag försöker ju hjälpa dig." *Det är inte Mori! Skrek räven igen. Se på henne! Se vad hon gör! Men Atta kunde inte tro det. Där var samma näsa. Samma vackara läppar. Samma tjocka ögonfransar. Den fria handen landade i hennes lockar. Strök dem medan tänderna gnagde sig så djupt att de snart skulle finna ben. Ansiktet ryckte till lite medan han kämpade för att inte ge några ljud ifrån sig, kämpade för att inte slita armen till sig.* "Det är... ingen fara...", *Tröstade han och lutade sig så nära att han kunde svepa den fria armen om hennes hals.* "Jag bryr mig inte om du slår mig... Jag tänker inte lämna dig sådan här. Du är så kall..." *Ansiktet sjönk ned i hennes hårsvall.*
(20:52:39) Memento Sont: *Hon njöt utav hans skräckslagna skrik, men då dessa förrändrats och därefter Försvann så kände hon ingenting annat än plötslig och häftig frustration. Med ögonen, om det hade kunnat, strålandes utav ilska och irritation så biter hon hårdare, känner strömmen utav hans blod samlas i hennes mun och hon sväljer vant. Hon stelnar. Stannar då han faktiskt börjar smeka henne. Klappa henne. Hon var så utom sig av ilska att hon blev alldeles still, känner bara hans mumlande ord och lätta omfamning. Men där fick det också vara nog. Hon släpper häftigt hans arm med sitt köttigt tydligare bitmärke. Blodet låg om hennes läppar och likt en mjölkmustasch även över och under dem. En hand lägger sig med samma hastighet som tidigare mot hans hals och hon gör det i en enkel rörelse - slår ner hela hans huvud mot golvet med en likadan styrka som Mirine en gång tidigare fått smaka på. Samtidigt som ett vrål tjöt ur henne.*"TRÅKIG! VI ÄR INTE MORI! KORKADE, DUMMA, TRÅKIG, TRIST!"*Skrek hon som ett barn, samtidigt som hon reste sig upp under komplett tystnad och tog ett kliv över hans huvud. Han var en utnyttjad leksak nu. Och med tanke på smällen torde han kanske vara medvetslös. Hon fiskar upp den slappa, äckliga tungan från golvet - bekymrar sig inte ens med att borsta grus, smuts och hårstrån ifrån denna - utan låter den bara glida ner mellan läpparna igen.*
Memento Sont - Yours truly
Atta Frost - Malin/Shi
Ett slag för Overklighet
Någonting jag har insett väldigt tydligt på senare tid är min otroliga ointresse för allt vad skolgång heter.
Kanske för att jag för första gången på väldigt länge går någonting så otroligt Normalt som samhällsprogram.
Uppenbarligen fungerar det inte, för jag går alltmer sällan till skolan och stannar hellre hemma.
Planen nu är att försöka söka till en folkhögskola utanför Örebro, vart och vilken har jag ännu ingen aning om. Bara att jag antagligen kommer att gå teater.
Av någon anledning är teater ett utav mina främsta intressen, men ändå någonting jag aldrig har gått. Vi fick prova på en termin på gymnasiet och jag kom ut med ett strålande MVG, med den enkla kommentaren "Försök att inte spela så negativa roller så ska det nog lösa sig."
Och i ärlighetens namn så behöver jag inte stå på scen. Men en helt oförklarig känsla av Frid infinner alltid i mig när jag kommer in i en teater.
Jag bryr mig inte om Vad jag gör, sålänge jag får göra Någonting därinne. Klippa biljetter, fixa rekvisita, spela in musikmaterialet; Bara Någonting.
Om det här kan få Verklighetens stryptag om mig att lätta Lite mer, så är det fan värt det. För på sista tiden har jag bara känt hur Han börjar dra åt strypkopplet ännu lite mer och hur otroligt vant det börjar bli att Han kallar mig för sin lilla slyna.
Jag vill inte vara Verklighetens lilla slyna. Det smakar illa.
Så jag gör ett slag för Overklighet, blir en rebell och sliter lite i mitt koppel. Det kanske inte gör att jag blir fri, men Fan ta mig om jag börjar ge upp och ge in för de där viskningarna.
Idag struntar jag i skolan. Och går hem till Elenor och spelar Fable 2.
Kanske för att jag för första gången på väldigt länge går någonting så otroligt Normalt som samhällsprogram.
Uppenbarligen fungerar det inte, för jag går alltmer sällan till skolan och stannar hellre hemma.
Planen nu är att försöka söka till en folkhögskola utanför Örebro, vart och vilken har jag ännu ingen aning om. Bara att jag antagligen kommer att gå teater.
Av någon anledning är teater ett utav mina främsta intressen, men ändå någonting jag aldrig har gått. Vi fick prova på en termin på gymnasiet och jag kom ut med ett strålande MVG, med den enkla kommentaren "Försök att inte spela så negativa roller så ska det nog lösa sig."
Och i ärlighetens namn så behöver jag inte stå på scen. Men en helt oförklarig känsla av Frid infinner alltid i mig när jag kommer in i en teater.
Jag bryr mig inte om Vad jag gör, sålänge jag får göra Någonting därinne. Klippa biljetter, fixa rekvisita, spela in musikmaterialet; Bara Någonting.
Om det här kan få Verklighetens stryptag om mig att lätta Lite mer, så är det fan värt det. För på sista tiden har jag bara känt hur Han börjar dra åt strypkopplet ännu lite mer och hur otroligt vant det börjar bli att Han kallar mig för sin lilla slyna.
Jag vill inte vara Verklighetens lilla slyna. Det smakar illa.
Så jag gör ett slag för Overklighet, blir en rebell och sliter lite i mitt koppel. Det kanske inte gör att jag blir fri, men Fan ta mig om jag börjar ge upp och ge in för de där viskningarna.
Idag struntar jag i skolan. Och går hem till Elenor och spelar Fable 2.
Yor's World! He's The Man! ~
Det här är inte ett inlägg som hyllar filmen Yor - The hunter from the future*.
Även om det Borde vara det.
För den filmen verkar gråtdrypande awesome.
Men nej, jag svor att dela med mig om en händelse som hände idag.
När Rebeckas bh åkte upp.
Så om ni kände att hjärtat stod still där en stund vid ungefär 18:20 idag, den 25:e februari, så vet ni nu anledningen.
Men hon rättade till den.
Ack, dumma flickor som inte vet bättre...
*http://www.spoonyexperiment.com/2008/07/06/yor-hunter-from-the-future-movie-review/
p.s.; det får stå under kategori Rollspel, lajv och trevligheter för att jag anser att både information om Poems bh och om filmen Yor står under "trevligheter" d.s.
Även om det Borde vara det.
För den filmen verkar gråtdrypande awesome.
Men nej, jag svor att dela med mig om en händelse som hände idag.
När Rebeckas bh åkte upp.
Så om ni kände att hjärtat stod still där en stund vid ungefär 18:20 idag, den 25:e februari, så vet ni nu anledningen.
Men hon rättade till den.
Ack, dumma flickor som inte vet bättre...
*http://www.spoonyexperiment.com/2008/07/06/yor-hunter-from-the-future-movie-review/
p.s.; det får stå under kategori Rollspel, lajv och trevligheter för att jag anser att både information om Poems bh och om filmen Yor står under "trevligheter" d.s.
"Round round round om hur man överlever en arg vampyr och en ghoul"
Tomb says:
Lätt
Join them
in a..
CUP OF TEA!!!!
Spinning round round round
And give is some pot
Oh yes
The little teapot
Nothing bad here here here
And we sing and oh look
a chair
sitting round round round
Its the malkavian rooooooock
papper
scissor!
What was that
You have no hands?
Well then
You must be a fish!
round round round the fishing lot
Its the VÄSTERÅS Rooooooooooock
PapER
AND LANKA
What!? Well yes. I do like some
Same here!
ROUND ROUND ROUND!
// Random sång om hur man överlever en arg vampyr och en ghoul
Allt från mig och Tomb.
Over and south Africa.
Lätt
Join them
in a..
CUP OF TEA!!!!
Spinning round round round
And give is some pot
Oh yes
The little teapot
Nothing bad here here here
And we sing and oh look
a chair
sitting round round round
Its the malkavian rooooooock
papper
scissor!
What was that
You have no hands?
Well then
You must be a fish!
round round round the fishing lot
Its the VÄSTERÅS Rooooooooooock
PapER
AND LANKA
What!? Well yes. I do like some
Same here!
ROUND ROUND ROUND!
// Random sång om hur man överlever en arg vampyr och en ghoul
Allt från mig och Tomb.
Over and south Africa.
Over the Seas
Klockan är 04:23 och jag är vaken.
Ska upp klockan sju ungefär.
Kommer gå finfint.
Sitter och spelar piratspel på langtrue, lyssnar på piratmusik och känner hur mysigt det är med just ämnet pirater. Kan inte förstå hur just det "yrket" kom upp i mitt huvud.
Hm.
Strange.
Funderar lite över piratlajvet också, men inte ordentligt.
Så pass långt kan inte mina tankar gå riktigt.
Over the seas, we shall ride
Searching for treasure, into the night
Over the seas, our quest has begun
And we will not stop with the dawn of the sun
Coola grejer det.
Anyway. Ska invänta mess och antagligen sova efter det.
If She will let me!
Right, daddy-o.
Ska upp klockan sju ungefär.
Kommer gå finfint.
Sitter och spelar piratspel på langtrue, lyssnar på piratmusik och känner hur mysigt det är med just ämnet pirater. Kan inte förstå hur just det "yrket" kom upp i mitt huvud.
Hm.
Strange.
Funderar lite över piratlajvet också, men inte ordentligt.
Så pass långt kan inte mina tankar gå riktigt.
Over the seas, we shall ride
Searching for treasure, into the night
Over the seas, our quest has begun
And we will not stop with the dawn of the sun
Coola grejer det.
Anyway. Ska invänta mess och antagligen sova efter det.
If She will let me!
Right, daddy-o.
Blodspår år 454
Nyss hemkommen från lajv. Åkte i onsdags morse, kom hem sent på söndagkvällen.
Lajvet hette Blodspår, var en del av lajvkampanjen som utspelar sig i Nordriket och låg i Skillingaryd (en plats som jag börjar känna mig hemma vid nu). Det var svinkallt, min mantel gick sönder första dagen och allt jag hade på mig under resterande lajvet var en vit skjorta/blus och ett par byxor. Det var awesome.
Nu kommer en -kort- resumé av lajvet. Jag ska försöka dela upp det i dagar, så att det blir enklare att läsa av.
Så.
Blodspår ~
Tänk inte "Jag är ond, jag är ond, jag är ond" utan istället "De är skräp, de är skräp, de är skräp!" - Yvonne
Under blodspår spelade jag i familjen Järvsblod, hövdingafamiljen som tagit över byn mer eller mindre med våld och nu höll den i ett terroriserande järngrepp. Det var incest och våld på hög nivå och stämningen inom familjen var mysig, stämningen utåt var.. Nedlåtande. De var djur, helt enkelt. Vissa mer underhållande än andra, men likväl djur.
Själv var jag Urna Järvsblod, Runas (Yvonnes karaktär som var byhövding) lillasyster. Urna var nog den som skadats mest av hela incest-idén, då hon inte direkt var klar i huvudet. Runt 20 år gammal, men betedde sig som ett litet barn. Hon var paranoid, skrämd, nyfiken och väldigt lyhörd. Hon fifflade med information, men betedde sig som ett mellanting av ett elakt barn och ett djur. En blandning av Björn från Arau, musen i Alice i underlandet, en hare och Atta Frost; en god väns karaktär. Fast elak.
Onsdag;
Tidigt på morgonen så åker vi. Bilen fylls av packning, av HoneyBunny (Vittra Järsvblod), Bitter (Urna Järvsblod), Poems (Alva Järvsblod) och Busdjur (Mumla) och av Volodja. Vi åker i sällskap av den andre bilen, med Fatime (Yrsa Järvsblod), Yvonne (Runa Järvsblod), Khan (Styrbjörn Järvsblod) och Nacil (Varg Järvsblod).
Vi sjunger hela vägen till Motala, där vi handlar på oss mat av diverse slag, råkar ut för parkeringsbot och fortsätter. Vi anländer till området vid femtiden, då det redan börjat bli mörkare, vi checkar in, byter om och börjar utforska huset. Inser att det kommer bli iskallt, men får också veta att vi får ha igång eld inomhus, även om loftet då fylldes med rök.
Andra bilen med Oscar (Halvard Järvsblod), Mattias (Ydemer Järvsblod), Einar (Bertram Järsvblod) och kärran med packning anländer. Vi får även sällskap av Dawn (Tuva Järsvblod). Familjen Järvsblod är samlad.
Vi somnar.
Torsdag;
Vi vaknar och allting kommer igång. Vi gör gröt som vi äter, pratar ihop oss lite om vad vi ska göra med dagen och jag försöker utforska dagen lite i Urnas utstyrsel.
Förvirrad och rädd, ihopkrupen och ofta på huk, hastar jag genom byn ett par gånger. När jag väl kommer tillbaka till huset, får vi höra att en liten grupp bestående av Styrbjörn, Halvard och Ydemer har gett sig ut för att skriva ned i Boken (Runas lilla notepad-bok) om vilka som bor var..
De hade där möts av en kaxig ung dam, som hette Niarka (right?) och som de sedan går ut för att sätta i stocken. Jag följer självklart med. Hon sätts i skamstocken en kort stund, men betalar böter och sliter sig loss. Irriterande. Men inte mer att göra åt saken.
Det händer inte så mycket mer under torsdagen, förutom lite snack med Bymilis och diverse adelsfolk. Inget mer.
Under kvällen börjar jag självklart frysa som ett litet as, pågrund utav för fattig klädsel.
Kärlek till Styrbjörn som utan att jag behövde be om det, klädde mig i sin mantel. Då jag somnade på golvet, la han även ytterligare en filt över mig.
Jag vaknade dock på golvet, på undervåningen, iskall och kunde inte komma ut för att det var för mörkt. Frös som ett as hela natten, men överlevde.
Fredag;
Samma grupp som skrivit upp vilka som bodde var, ger sig ut för att hämta in hyra i de hus som var våra. Det möts av diverse protester, men det mesta går ganska smärtfritt.
Jag följer med efter halva färden, får bevittna när vi driver in skulder hos Lagmannens änka (vars man vi självfallet tog livet av..) och därefter hos en adelsfamilj som bodde precis i början av byn. Där blir det dock mindre gräl, lite slagsmål men vi får våra pengar. När vi ska gå, säger dock någon av dem något i stil med "Bondlurkar" och vi går tillbaka. Fängslar Bruno (en av dem) och drar även honom till stocken där han får skämmas.
Vi skrattar och har oss, jag har the time of my life då vi skriker ut att han sitter där för att han både har varit uppkäftig och för att han är ful. Vi har roligt.
Greven påkallas och vi får lite skäll. Det var inte så roligt.
Jag hittar en ny vän, som beter sig precis som jag (trampar på stället, går ihopkurad, uppenbarligen rädd och blyg) och följer efter honom en bra stund.
Jag går iväg till offlägret en stund av ren frustration av vissa saker, får sällskap av Vittra och Bertram, och senare även Alva, Tuva och Yrsa. När vi kommer dit, är det ett gäng illvättar som står och sminkar sig - varav en på en gång kryper ihop och sneglar mot mig medan han smyger en bit bort. Vi börjar garva då det är uppenbart att det var han som spelade snubben jag följde efter i byn, så vi hänger lite med dem ett tag. De avlägsnar sig sen, vi i familjen är kvar en stund och offar lite, innan vi går tillbaka.
På vägen tillbaka möter vi illvättarna som håller på att göra ett avtal med Greven, varav en får ner mig på knä och vill se mina öron (Jag tror att de letade alver) och säger något i stil med "Om jag inte får se dem, så kommer jag skära dig". Jag som självklart får panik av att någon ens rör mig, försöker komma loss. Någon i familjen - jag såg inte vem - kastar en sten mot illvätten och han tappar koncentrationen på mig. Jag kommer loss, börjar springa, blir infångad av man i mantel som säger att det är lugnt och att svartalferna inte ska bråka med oss. Vi kommer tillslut förbi dem och jag springer hem, fortfarande skrämd över vad som skett. Runa får lugna ned mig, jag får hennes mantel och allt blir bra.
Illvättarna kommer sedan till byn, vilket skapar rabalder. De säger gång på gång att "Ni skadar inte oss, vi skadar inte er" men de blir ändå skadade. En dör. Det blir stort kaos av det hela och vi blir satta på vakttjänst under hela natten.
Återigen kärlek på Styrbjörn för utlånande av filtar när jag frös. Jag somnade, vaknade av att jag fortfarande hade dem och fick dåligt samvete då han själv torde ha frusit asmycket - men då fanns det inget att göra åt saken.
Lördag;
Vaknar och gör det jag gör bäst. Vaktar. Sitter därför på gräset utanför huset och vaktar, springer runt, samlar information och berättar allting för familjen. Vissa saker av värde, andra inte.
Runa och diverse andra ger sig av till "slaktaren" för att köpa lite kött och dylikt och Greven hinner bli mördad innan de kommer tillbaka. Dessutom kommer Prinsessan till byn (hon har varit borta och gått under jord innan lajvet utspelades) och det blir stort rabalder om det. Vi skulle dessutom på rättegång för våran hyresindrivning under lördagen, men det skjuts upp då.. Ja, Greven dör. Mördaren - som säger att hon är den rättmäktiga Grevinnan - blir hängd och därefter halshuggen.
Jag, Styrbjörn och Ydemer (eller var det Halvard?) ger oss av för att hämta in Mumla (som hade smugit in i vårat hus under natten, vilket resulterades i att vår ytterdörr gick sönder då familjen försökte jaga ifatt henne) och jag lyckas fånga henne. Vi släpar in henne i huset, jag har nu skitroligt och bymilisen ger henne Gyllen (ett slags smärtstillande, väldigt kraftigt) för att hon ska bli lugn. Vi snackar en lång stund, innan Runa drar med henne ut och misshandlar henne nästan till döds. Allt detta sker dock i skogen och i tysthet.
Vi har en mindre festmåltid med Lagmanna lärlingen som kommer på besök och allting är ganska bra.
Off får vi veta att illvättarna har fått nog med lajvet och att de inte orkar med en sista attack om natten. Vi har därför fått ansvaret att skapa panik och kaos, och vi har fått ljus- och rökbomber som hjälp. Vi sätter igång vissa - men då det sen blir utegångsförbud för samtliga i byn så anser vi att vi inte kan göra mer. Vi är skitsura och offar jätteargt i vårat hus om idioter till lajvare-wannabes.
Ah, justja, Styrbjörn blir nästan dödad av någon som vill skära halsen av honom. Träffar dock hakan. Vi ger oss ut för att hämnas, men hittar honom inte.
Vi går och lägger oss, lite surare än vanligt.
Söndag;
Helvetet bryter loss.
Tja, första delen av dagen fungerar utan direkt dramatik. När vi sedan blir kallade till rättegång, börjar det dock röra till sig lite. Runa försvinner, med en del av familjen, så Styrbjörn blir Järsvblods representant uppe på vid galgen, tillsammans med adelspacket. Han försöker försvara oss, mot diverse anklagelser, men det bygger upp sig mer och mer och tillslut tar de en paus för att sammanställa allt. Han försvinner (svikers!!) och lämnar kvar Varg, Ydemer, Alva och mig själv. Vi dras upp på galgbacken och ska be om ursäkt. Jag försöker fly, blir nästan dödad av en snubbe, men blir bara tillbakadragen till backen. Står då och gråter i panik, samtidigt som familjen - istället för att be om ursäkt, skriker ut ett rungande "Ta er i brasan!".
Nu ska vi då bli piskade.
Ydemer först. Sen Varg. Sen Alva. Jag skriker i varje rapp.
De har plockat av alla vapen på de andra, men kollade inte ens mig, vilket gör att jag har med mig en dolk när de väl sätter mig ned. De finner den och byfolket går ifrån "Men ska vi verkligen piska henne? Hon är ju helt sinnesförvirrad" till "GE HENNE FYRA RAPP ISTÄLLET FÖR TRE!"
Jag får dock tre rapp, de slänger oss åt sidan och drar upp oss till huset där vi blir satta i arrest. Familjen beslutar sig för att göra en sista attack, Varg drar på sig rinbrynja och alla plockar på sig diverse vapen. Förutom jag då. Vi stormar ut, jag blir infångad och inknuffad. De drar ut mig igen, jag hinner inse att Varg (min storebror då) är död och gråter i vild panik, när de släpar mig en bit ifrån huset och börjar fråga ut mig.
"Vad hände? Varför attackerade ni?" men får självklart inga svar. Han som frågar ut mig, får inga svar, utan blir istället frustrerad och drar upp mig till huset igen. Jag får en hjärtskärande stund med den döda Varg, där jag sitter och piper fram "Bror.. Bror..!" samtidigt som jag gråter, försöker väcka honom och är allmänt liten och hjälplös.
De slänger in mig i huset igen, där jag blir omhändertagen av de två tjejerna från bymilisen och en ytterligare. Det blir lite hysteri i hur de ska lugna ned mig, då jag ömsom gråter, ömsom skriker i vild panik efter Syster eller Bror ("ge henne honung!") och tillslut kommer läkaren och ger mig Gyllen.
Jag blir satt med två vakter och börjar lugna ned mig.
Jag tänker "Fan.. Tänker inte sitta här och halsova sista kvarten av lajvet. Jag blir galen!"
Till viskningar om Syster, drar jag på mig hennes mantel.
Till viskningar om Bror, drar jag på mig hans ena handske.
Jag lunkar runt i huset, de två vakterna betraktar mig med stor blick men gör ingenting. Jag blir hungrig, hittar bröd och en kniv.
"Nej..-!"
"Låt henne vara, hon är bara hungrig"
Skär en bit av brödet. Stannar upp. Ser på kniv, ser på bröd, ser på kniv, ser på bröd. Tappar brödbiten. Ser på kniven.
Ska precis till att skära strupen av mig.. Då en klocka ringer och folk börjar skrika.
Jag ser på vakterna, de ser lika panikslagna på mig.
Det tar några ögonblick innan jag säger ".. Är lajvet slut?"
Och alla vi börjar asgarva.
Lajvet hette Blodspår, var en del av lajvkampanjen som utspelar sig i Nordriket och låg i Skillingaryd (en plats som jag börjar känna mig hemma vid nu). Det var svinkallt, min mantel gick sönder första dagen och allt jag hade på mig under resterande lajvet var en vit skjorta/blus och ett par byxor. Det var awesome.
Nu kommer en -kort- resumé av lajvet. Jag ska försöka dela upp det i dagar, så att det blir enklare att läsa av.
Så.
Blodspår ~
Tänk inte "Jag är ond, jag är ond, jag är ond" utan istället "De är skräp, de är skräp, de är skräp!" - Yvonne
Under blodspår spelade jag i familjen Järvsblod, hövdingafamiljen som tagit över byn mer eller mindre med våld och nu höll den i ett terroriserande järngrepp. Det var incest och våld på hög nivå och stämningen inom familjen var mysig, stämningen utåt var.. Nedlåtande. De var djur, helt enkelt. Vissa mer underhållande än andra, men likväl djur.
Själv var jag Urna Järvsblod, Runas (Yvonnes karaktär som var byhövding) lillasyster. Urna var nog den som skadats mest av hela incest-idén, då hon inte direkt var klar i huvudet. Runt 20 år gammal, men betedde sig som ett litet barn. Hon var paranoid, skrämd, nyfiken och väldigt lyhörd. Hon fifflade med information, men betedde sig som ett mellanting av ett elakt barn och ett djur. En blandning av Björn från Arau, musen i Alice i underlandet, en hare och Atta Frost; en god väns karaktär. Fast elak.
Onsdag;
Tidigt på morgonen så åker vi. Bilen fylls av packning, av HoneyBunny (Vittra Järsvblod), Bitter (Urna Järvsblod), Poems (Alva Järvsblod) och Busdjur (Mumla) och av Volodja. Vi åker i sällskap av den andre bilen, med Fatime (Yrsa Järvsblod), Yvonne (Runa Järvsblod), Khan (Styrbjörn Järvsblod) och Nacil (Varg Järvsblod).
Vi sjunger hela vägen till Motala, där vi handlar på oss mat av diverse slag, råkar ut för parkeringsbot och fortsätter. Vi anländer till området vid femtiden, då det redan börjat bli mörkare, vi checkar in, byter om och börjar utforska huset. Inser att det kommer bli iskallt, men får också veta att vi får ha igång eld inomhus, även om loftet då fylldes med rök.
Andra bilen med Oscar (Halvard Järvsblod), Mattias (Ydemer Järvsblod), Einar (Bertram Järsvblod) och kärran med packning anländer. Vi får även sällskap av Dawn (Tuva Järsvblod). Familjen Järvsblod är samlad.
Vi somnar.
Torsdag;
Vi vaknar och allting kommer igång. Vi gör gröt som vi äter, pratar ihop oss lite om vad vi ska göra med dagen och jag försöker utforska dagen lite i Urnas utstyrsel.
Förvirrad och rädd, ihopkrupen och ofta på huk, hastar jag genom byn ett par gånger. När jag väl kommer tillbaka till huset, får vi höra att en liten grupp bestående av Styrbjörn, Halvard och Ydemer har gett sig ut för att skriva ned i Boken (Runas lilla notepad-bok) om vilka som bor var..
De hade där möts av en kaxig ung dam, som hette Niarka (right?) och som de sedan går ut för att sätta i stocken. Jag följer självklart med. Hon sätts i skamstocken en kort stund, men betalar böter och sliter sig loss. Irriterande. Men inte mer att göra åt saken.
Det händer inte så mycket mer under torsdagen, förutom lite snack med Bymilis och diverse adelsfolk. Inget mer.
Under kvällen börjar jag självklart frysa som ett litet as, pågrund utav för fattig klädsel.
Kärlek till Styrbjörn som utan att jag behövde be om det, klädde mig i sin mantel. Då jag somnade på golvet, la han även ytterligare en filt över mig.
Jag vaknade dock på golvet, på undervåningen, iskall och kunde inte komma ut för att det var för mörkt. Frös som ett as hela natten, men överlevde.
Fredag;
Samma grupp som skrivit upp vilka som bodde var, ger sig ut för att hämta in hyra i de hus som var våra. Det möts av diverse protester, men det mesta går ganska smärtfritt.
Jag följer med efter halva färden, får bevittna när vi driver in skulder hos Lagmannens änka (vars man vi självfallet tog livet av..) och därefter hos en adelsfamilj som bodde precis i början av byn. Där blir det dock mindre gräl, lite slagsmål men vi får våra pengar. När vi ska gå, säger dock någon av dem något i stil med "Bondlurkar" och vi går tillbaka. Fängslar Bruno (en av dem) och drar även honom till stocken där han får skämmas.
Vi skrattar och har oss, jag har the time of my life då vi skriker ut att han sitter där för att han både har varit uppkäftig och för att han är ful. Vi har roligt.
Greven påkallas och vi får lite skäll. Det var inte så roligt.
Jag hittar en ny vän, som beter sig precis som jag (trampar på stället, går ihopkurad, uppenbarligen rädd och blyg) och följer efter honom en bra stund.
Jag går iväg till offlägret en stund av ren frustration av vissa saker, får sällskap av Vittra och Bertram, och senare även Alva, Tuva och Yrsa. När vi kommer dit, är det ett gäng illvättar som står och sminkar sig - varav en på en gång kryper ihop och sneglar mot mig medan han smyger en bit bort. Vi börjar garva då det är uppenbart att det var han som spelade snubben jag följde efter i byn, så vi hänger lite med dem ett tag. De avlägsnar sig sen, vi i familjen är kvar en stund och offar lite, innan vi går tillbaka.
På vägen tillbaka möter vi illvättarna som håller på att göra ett avtal med Greven, varav en får ner mig på knä och vill se mina öron (Jag tror att de letade alver) och säger något i stil med "Om jag inte får se dem, så kommer jag skära dig". Jag som självklart får panik av att någon ens rör mig, försöker komma loss. Någon i familjen - jag såg inte vem - kastar en sten mot illvätten och han tappar koncentrationen på mig. Jag kommer loss, börjar springa, blir infångad av man i mantel som säger att det är lugnt och att svartalferna inte ska bråka med oss. Vi kommer tillslut förbi dem och jag springer hem, fortfarande skrämd över vad som skett. Runa får lugna ned mig, jag får hennes mantel och allt blir bra.
Illvättarna kommer sedan till byn, vilket skapar rabalder. De säger gång på gång att "Ni skadar inte oss, vi skadar inte er" men de blir ändå skadade. En dör. Det blir stort kaos av det hela och vi blir satta på vakttjänst under hela natten.
Återigen kärlek på Styrbjörn för utlånande av filtar när jag frös. Jag somnade, vaknade av att jag fortfarande hade dem och fick dåligt samvete då han själv torde ha frusit asmycket - men då fanns det inget att göra åt saken.
Lördag;
Vaknar och gör det jag gör bäst. Vaktar. Sitter därför på gräset utanför huset och vaktar, springer runt, samlar information och berättar allting för familjen. Vissa saker av värde, andra inte.
Runa och diverse andra ger sig av till "slaktaren" för att köpa lite kött och dylikt och Greven hinner bli mördad innan de kommer tillbaka. Dessutom kommer Prinsessan till byn (hon har varit borta och gått under jord innan lajvet utspelades) och det blir stort rabalder om det. Vi skulle dessutom på rättegång för våran hyresindrivning under lördagen, men det skjuts upp då.. Ja, Greven dör. Mördaren - som säger att hon är den rättmäktiga Grevinnan - blir hängd och därefter halshuggen.
Jag, Styrbjörn och Ydemer (eller var det Halvard?) ger oss av för att hämta in Mumla (som hade smugit in i vårat hus under natten, vilket resulterades i att vår ytterdörr gick sönder då familjen försökte jaga ifatt henne) och jag lyckas fånga henne. Vi släpar in henne i huset, jag har nu skitroligt och bymilisen ger henne Gyllen (ett slags smärtstillande, väldigt kraftigt) för att hon ska bli lugn. Vi snackar en lång stund, innan Runa drar med henne ut och misshandlar henne nästan till döds. Allt detta sker dock i skogen och i tysthet.
Vi har en mindre festmåltid med Lagmanna lärlingen som kommer på besök och allting är ganska bra.
Off får vi veta att illvättarna har fått nog med lajvet och att de inte orkar med en sista attack om natten. Vi har därför fått ansvaret att skapa panik och kaos, och vi har fått ljus- och rökbomber som hjälp. Vi sätter igång vissa - men då det sen blir utegångsförbud för samtliga i byn så anser vi att vi inte kan göra mer. Vi är skitsura och offar jätteargt i vårat hus om idioter till lajvare-wannabes.
Ah, justja, Styrbjörn blir nästan dödad av någon som vill skära halsen av honom. Träffar dock hakan. Vi ger oss ut för att hämnas, men hittar honom inte.
Vi går och lägger oss, lite surare än vanligt.
Söndag;
Helvetet bryter loss.
Tja, första delen av dagen fungerar utan direkt dramatik. När vi sedan blir kallade till rättegång, börjar det dock röra till sig lite. Runa försvinner, med en del av familjen, så Styrbjörn blir Järsvblods representant uppe på vid galgen, tillsammans med adelspacket. Han försöker försvara oss, mot diverse anklagelser, men det bygger upp sig mer och mer och tillslut tar de en paus för att sammanställa allt. Han försvinner (svikers!!) och lämnar kvar Varg, Ydemer, Alva och mig själv. Vi dras upp på galgbacken och ska be om ursäkt. Jag försöker fly, blir nästan dödad av en snubbe, men blir bara tillbakadragen till backen. Står då och gråter i panik, samtidigt som familjen - istället för att be om ursäkt, skriker ut ett rungande "Ta er i brasan!".
Nu ska vi då bli piskade.
Ydemer först. Sen Varg. Sen Alva. Jag skriker i varje rapp.
De har plockat av alla vapen på de andra, men kollade inte ens mig, vilket gör att jag har med mig en dolk när de väl sätter mig ned. De finner den och byfolket går ifrån "Men ska vi verkligen piska henne? Hon är ju helt sinnesförvirrad" till "GE HENNE FYRA RAPP ISTÄLLET FÖR TRE!"
Jag får dock tre rapp, de slänger oss åt sidan och drar upp oss till huset där vi blir satta i arrest. Familjen beslutar sig för att göra en sista attack, Varg drar på sig rinbrynja och alla plockar på sig diverse vapen. Förutom jag då. Vi stormar ut, jag blir infångad och inknuffad. De drar ut mig igen, jag hinner inse att Varg (min storebror då) är död och gråter i vild panik, när de släpar mig en bit ifrån huset och börjar fråga ut mig.
"Vad hände? Varför attackerade ni?" men får självklart inga svar. Han som frågar ut mig, får inga svar, utan blir istället frustrerad och drar upp mig till huset igen. Jag får en hjärtskärande stund med den döda Varg, där jag sitter och piper fram "Bror.. Bror..!" samtidigt som jag gråter, försöker väcka honom och är allmänt liten och hjälplös.
De slänger in mig i huset igen, där jag blir omhändertagen av de två tjejerna från bymilisen och en ytterligare. Det blir lite hysteri i hur de ska lugna ned mig, då jag ömsom gråter, ömsom skriker i vild panik efter Syster eller Bror ("ge henne honung!") och tillslut kommer läkaren och ger mig Gyllen.
Jag blir satt med två vakter och börjar lugna ned mig.
Jag tänker "Fan.. Tänker inte sitta här och halsova sista kvarten av lajvet. Jag blir galen!"
Till viskningar om Syster, drar jag på mig hennes mantel.
Till viskningar om Bror, drar jag på mig hans ena handske.
Jag lunkar runt i huset, de två vakterna betraktar mig med stor blick men gör ingenting. Jag blir hungrig, hittar bröd och en kniv.
"Nej..-!"
"Låt henne vara, hon är bara hungrig"
Skär en bit av brödet. Stannar upp. Ser på kniv, ser på bröd, ser på kniv, ser på bröd. Tappar brödbiten. Ser på kniven.
Ska precis till att skära strupen av mig.. Då en klocka ringer och folk börjar skrika.
Jag ser på vakterna, de ser lika panikslagna på mig.
Det tar några ögonblick innan jag säger ".. Är lajvet slut?"
Och alla vi börjar asgarva.
D&D's most awesome hall of monsters
So epic..
Most epic..
Must save..
Måste.. Dela med mig.. Av awesomness...
Duckbunny. Min personliga favorit.
Owlephant. Behöver jag säga någonting mer?
...
Giant. Space. Hamster.
http://www.headinjurytheater.com/article73.htm
Den mest genialiska länken någonsin. Tack, tack, tack till Lakrillo som delade med sig av ren glädje.
Nu ska jag gå och dyrka duckbunnyn lite mer än vad jag redan gjort.
Most epic..
Must save..
Måste.. Dela med mig.. Av awesomness...
Duckbunny. Min personliga favorit.
Owlephant. Behöver jag säga någonting mer?
...
Giant. Space. Hamster.
http://www.headinjurytheater.com/article73.htm
Den mest genialiska länken någonsin. Tack, tack, tack till Lakrillo som delade med sig av ren glädje.
Nu ska jag gå och dyrka duckbunnyn lite mer än vad jag redan gjort.
Revolt 1.7
Ehehehe...
Jaaa, så var man här igen!
Klockan är 02:40.. Och jag har inte ens slutat spela än. Men nu har jag sagt till att jag borde sova, så..
eh..
Jag sov i alla fall en stund på dagen.. Vilket jag hoppas ska hjälpa.
Eh..
Tja, Rikard, du sa ju att jag skulle uppdatera bloggen mer.
congrats!
Och förlåt Silly för att jag inte skrev något om lajvet än.. Ederias Kalk kommer inom kort! Så fort jag.. Tar mig tid helt enkelt.
Av någon anledning känns det som om det kommer ske när jag sitter på en lektion i datasalen.
Eh..
edit:
*asgarvar* NÄMEN!? Klockan är 03:40?! Who would've known!
Shit, vad jag är förvånad!
GAH!
NU SKA JAG SOVA!
Jaaa, så var man här igen!
Klockan är 02:40.. Och jag har inte ens slutat spela än. Men nu har jag sagt till att jag borde sova, så..
eh..
Jag sov i alla fall en stund på dagen.. Vilket jag hoppas ska hjälpa.
Eh..
Tja, Rikard, du sa ju att jag skulle uppdatera bloggen mer.
congrats!
Och förlåt Silly för att jag inte skrev något om lajvet än.. Ederias Kalk kommer inom kort! Så fort jag.. Tar mig tid helt enkelt.
Av någon anledning känns det som om det kommer ske när jag sitter på en lektion i datasalen.
Eh..
edit:
*asgarvar* NÄMEN!? Klockan är 03:40?! Who would've known!
Shit, vad jag är förvånad!
GAH!
NU SKA JAG SOVA!
Revolt
Eeeeeh...
Ja, vad är klockan...
03:37, right, right..
Jag ska upp halv sju typ... Blir asbra, kommer inte faila alls.. Nej, inte försova sig igen, det är dåligt..
Vad jag har gjort?
Eh..
Sysat kanske?
Langtrue är skojigt om nätterna.. I alla fall om man har någon rolig spelare att spela mot... och det hade jag..
Eh..
Fick slå mig själv på fingrarna för att säga att jag inte kunde spela mer though.. Så jag försöker ju! Jättemycket!
Eh...
Ingenmansland år 2022
Då jag tidigare hade utlovat en resumé om vad som egentligen hände på lajvet, så tänkte jag ta den nu. Mest för att jag ska vara uppe och göra saker relativt tidigt imorgon, jag cyklade hem från Emma i Adolfsberg halv fyra och klockan är nu halv fem.. Är inte så jättepepp på att somna direkt. Så jag skriver istället, håller mig igång även om huvudvärken har börjat hamra.
Bakgrundsinfo:
Lajvet var postapokalyptiskt, utspelade sig tio år efter att tre stora atombomber hade blivit släppta i Sverige och uttrotat det mesta av storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö).
Därefter kom sjukdomen Rosen, som var en eftereffekt av atombomberna och tog kål på resten. Nästan. En viss del överlevde allt detta och de började långsamt att antingen ströva omkring, eller dra sig in till olika bosättningar. Där vi var, var just en sån bosättning.
Bosättning Östbacken, som den hette, var ett ca 5 våningshus med ca 400 invånare. Där hölls en affär igång, en skänk, bageri, köket, kupongkontor, pappersvändare, forskare, läkare, you name it. Precis utanför låg tältgrupperna, där bland annat vi bodde i ett stort militärtält.
En bit därifrån låg Zonen, ett riskfylld område dit man inte gick om man inte ville andas in en jäkla massa saker man inte vill ha i lungorna. Plus att det var minfält lite här och var, så aktade man sig inte så var det ute med en.
Där fanns Grävarna, något påflugna, aggressiva men som hjälpte oss med att ge oss olika ting och produkter. I utbyte mot mat från oss, som de självklart fick köpa. En bit därifrån låg bosättningen Värnhem, som vi bland annat fick öl ifrån.
Dessutom finns det en grupp som har blivit allt större och tagit över mer och mer av det gamla Sverige, som kallar sig för NKU (Nya Kommunistiska Unionen) och är precis som namnet lyder, facistkommunister.
Jag spelade en avslappnad dam som hette Isolde Nordin, som jobbade som affärsbiträde i den enda butiken i bosättningen med sin bästa vän, sin låtsassyster, sin enda nära i livet, Nora Kröyer (Emma). Isolde kan tända till om någon(ting) hotar henne eller mest stackars Nora, som varken kan läsa eller skriva. Isolde är dock egentligen ganska rädd av sig, speciellt då hon i all sin nervositet har börjat känna av mer och mer av symptomen till sjukdomen som tog hennes föräldrar.. Tänk om hon också har fått Rosen? I skräck för ett svar, vägrar hon därför testa sig när forskarna kommer till bosättningen och det blir ett väldigt tyst krig mellan dem.
Isolde är dessutom handlöst förälskad i en utav jordbrukarna, som tyvärr är kommunist. Men det hindrade inte henne från att suktandes se efter honom då han gick förbi, då hon fick sin dagliga dos av kramar från pojken och då hon stapplandes hjälpte honom upp till sin säng efter att han druckit lite för många glas.
Det var det, nu till själva lajvet!
Bakgrundsinfo:
Lajvet var postapokalyptiskt, utspelade sig tio år efter att tre stora atombomber hade blivit släppta i Sverige och uttrotat det mesta av storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö).
Därefter kom sjukdomen Rosen, som var en eftereffekt av atombomberna och tog kål på resten. Nästan. En viss del överlevde allt detta och de började långsamt att antingen ströva omkring, eller dra sig in till olika bosättningar. Där vi var, var just en sån bosättning.
Bosättning Östbacken, som den hette, var ett ca 5 våningshus med ca 400 invånare. Där hölls en affär igång, en skänk, bageri, köket, kupongkontor, pappersvändare, forskare, läkare, you name it. Precis utanför låg tältgrupperna, där bland annat vi bodde i ett stort militärtält.
En bit därifrån låg Zonen, ett riskfylld område dit man inte gick om man inte ville andas in en jäkla massa saker man inte vill ha i lungorna. Plus att det var minfält lite här och var, så aktade man sig inte så var det ute med en.
Där fanns Grävarna, något påflugna, aggressiva men som hjälpte oss med att ge oss olika ting och produkter. I utbyte mot mat från oss, som de självklart fick köpa. En bit därifrån låg bosättningen Värnhem, som vi bland annat fick öl ifrån.
Dessutom finns det en grupp som har blivit allt större och tagit över mer och mer av det gamla Sverige, som kallar sig för NKU (Nya Kommunistiska Unionen) och är precis som namnet lyder, facistkommunister.
Jag spelade en avslappnad dam som hette Isolde Nordin, som jobbade som affärsbiträde i den enda butiken i bosättningen med sin bästa vän, sin låtsassyster, sin enda nära i livet, Nora Kröyer (Emma). Isolde kan tända till om någon(ting) hotar henne eller mest stackars Nora, som varken kan läsa eller skriva. Isolde är dock egentligen ganska rädd av sig, speciellt då hon i all sin nervositet har börjat känna av mer och mer av symptomen till sjukdomen som tog hennes föräldrar.. Tänk om hon också har fått Rosen? I skräck för ett svar, vägrar hon därför testa sig när forskarna kommer till bosättningen och det blir ett väldigt tyst krig mellan dem.
Isolde är dessutom handlöst förälskad i en utav jordbrukarna, som tyvärr är kommunist. Men det hindrade inte henne från att suktandes se efter honom då han gick förbi, då hon fick sin dagliga dos av kramar från pojken och då hon stapplandes hjälpte honom upp till sin säng efter att han druckit lite för många glas.
Det var det, nu till själva lajvet!
Ingenmansland 2022
Bosättningen Östbacken
Det hela började ganska simpelt med att jag får vara med och hämta vatten. Vattnet tog ganska snabbt slut i dunken bredvid köket, pågrund utav disk och matlagning, men det tog inte många vändor med den trasiga cykeln för att fylla på alla 10 liters dunkarna för att därefter hälla på den större. 400 liter... Suck, det här kommer nog bli tyngre än jag trodde. Det är dessutom stekande hett och då man fyller dunkarna så måste man stå i den obarmärtiga solen, då huset inte gav någon som helst skugga. Men vattnet är kallt och flera gånger råkar man skölja över de bara armarna eller benen för att få lite mer svalka. Vi är tre man som gör det, en utredare som heter William och är riktigt trevlig, en utav de svenska tvagarna som har tittat på Nora ett bra tag nu och jag själv. Det tar inte speciellt lång tid och tillslut kan jag återvända till affären och de jag arbetar med där.
Stämningen är som det ska vara, lättsamt och roligt. De flesta som arbetar i affären är väldigt sociala och både jag och Nora hade kommit bra överrens med dem, även om vi inte hade varit där så länge.
Paul, som är vår chef, syns till lite då och då men försvinner ofta iväg på olika små äventyr. Vi gillar honom, Nora och jag, även om han har tendenser att bli lite fånig.. Som att han kan stå upp till en halvtimme och spraya håret med hårspray om morgonen. Så mycket hår har han inte och vad tusan ska han göra när sprayen tar slut? Det är inte en vara som det finns speciellt mycket av direkt, men han har aldrig lärt sig det där med ransonering.
Isabelle, är den vackra och smarta. Med små, kvicka kommentarer, sitter hon oftast och stickar till någonting jag gissar ska vara en mössa, och hon är en av de som jag tycker bäst om i butiken. Antagligen för att vi tjejer ofta får gadda ihop oss mot de två männen i butiken, vilket har fått oss mer sammansvurna. Hon sitter, när jag kommer tillbaka och stickar som vanligt, tillsammans med Nora som precis har lärt sig. Trots att hon varken kan läsa eller skriva, Nora alltså, så är hon kvick. Det är någonting jag alltid har sagt, och jag tror att om hon faktiskt skulle ge sig på att börja lära sig läsa så skulle det gå ganska snabbt.. Men hon säger alltid att det är onödigt då hon har mig. Och jag håller med, så länge som hon är lycklig.
Peter är den andra killen där, och sitter för tillfället och syr på sina byxor. Någonting han alltid gör.. Jag undrar om han någonsin kommer få slut på idéer, för nu verkar det vara den elfte fickan som han syr på som inte har någon speciell anledning än att kunna hålla någonting helt oväsentligt.
Den fjärde tjejen syns knappt till, en dansk som heter Jo.. Någonting vi inte direkt lider av, Jo är inte bara otäck, men hon är grymt ilsken och verkar inte tycka om att vara där alls. Plus att hon inte sköter sitt jobb och säljer dyra saker till en spottspyer.. Flera gånger har hon hoppat på Nora, som inte förstår ett ord danska, vilket har gjort hennes och mitt förhållande till varandra, väldigt stelt. Som om det bara väntar på att vi ska börja slåss, vilket de andra verkar veta av.. Men jag håller mig tyst och läser boken jag precis har kommit över..
Snart kommer nog Bengt förbi i alla fall..
Jag minns knappt vad vi gjorde den första tiden. Vi satt mest i affären, sen gick jag och Emma iväg till offtältet för att vi kände att karaktärerna inte riktigt stämde och vi försökte göra om dem så lite som det gick, men så att det passade så gott som det gjorde. Tillslut, när vi hade bestämt oss, gick vi tillbaka och fortsatte leken. Man gjorde allting i vanor, gick upp på morgonen, åt frukost, gick till arbetet, åt lunch, fortsatte arbeta, åt kvällsmat, söp till på kvällen och gick och la sig. Och så var också första tiden där.
Det enda som händer första dagen, av värde är att vi blir utkörda från vårat tält. Då NKU gästar bosättningen, ska de självklart ha vårat tält, så vi får byta.. Och NKU går runt i svarta uniformer och stora vapen och inger inte speciellt någon fredlig känsla, men vi tar likväl emot dem.
Första natten, däremot, skedde det någonting. Jag hade precis vaknat och var helt tokigt kissnödig, då jag stod med jeansen upp till höfterna börjar jag höra skottlossningen. Jag kliver ut, ser en snubbe hukandes springa iväg medan jag hör de andra skrika åt honom att ta sig in i huset igen. Jag, som verkligen inte orkade bli skjuten, springer därför förbi skottlinjen och fortsätter upp till toaletterna, där jag får slappna av igen. När jag går tillbaka, får jag syn på ett par gestalter som sitter i en utav skuggorna och för en lång stund satt jag bara hukad och betraktade dem. De pratade om attentat och vad som tydligen hade skett i andra bosättningar som NKU hade besökt. Men jag hör inte egentligen vad de säger och då de tillslut försvinner, går jag därifrån.. När jag kommer tillbaka till tältet var Nora vaken, och hon frågade mig snabbt vad jag hade gjort. Jag mumlade bara att jag hade varit på toa, la mig ner igen och höll nästan på att somna då jag hör hennes viskningar om jag kunde följa henne till toaletterna då hon inte vågade gå själv.
Så ut igen!
Dagen därpå hände det inte heller speciellt mycket saker, vissa dog men det var aldrig någon som jag la större vikt vid. Vi fick våra kuponger, vi fick pruta på varor och jag läste min bok. Allt gick i frid och fröjd, helt enkelt. Dagen därefter, däremot, var lördag och inte bara dagen då vi skulle rösta fram en ny kommitté, men också årsdagen för Östbacken. Så det var självklart fest framåt kvällen som man inte fick missa, men först och främst skulle vi rösta.
Under röstningen, sker dock det absolut häftigaste jag någonsin har varit med om.. Man hör flygplanen, man ser flygplanet..
Och så börjar bomberna falla.
Vi sprang därifrån, hukandes då en dansk skrek åt oss att hålla oss nära marken, men likväl springandes. Emma säger off att hon inte klarar all stress och vi springer in till vårat tält för att lugna ner oss. Då vi har fått nya krafter, går vi ut igen och de säger åt oss att gå in i byggnaden igen.
När vi väl kommer in, är det totalt kaos.. Stora män står och gråter som barn, Herman som jobbar i bageriet bredvid affären, sitter i chock med händerna tryckta mot öronen och tårar i hela ansiktet. Vi lyssnar på lite skitsnack ifrån folk som leker hjältar och därefter blir vi nerdragna i källaren.
Då jag off lider av otrolig mörkerskräck, så blir det här skitroligt för mig då källaren helt saknar någon form av belysning. SÅ jag gör det lättaste av situationen och låter karaktären hamna i skräck på grund utav vad som skedde utanför. Hyperventilerande andetag får mig att börja gråta (wii, jag kan teatergråta!) och tillslut sjunker jag bara ihop på golvet och gråter hysteriskt. När de tillslut vill få ut oss från källaren igen, vägrar jag följa med. Har jag satt mig, så har jag!
Men så kom Bengt såklart, tog tag i min hand och hävade upp mig på fötter. Och då är det klart man följer med.. Så länge Bengt var där!
Vi kommer ut, Bengt släpper taget om mig och försvinner och ungefär lika snabbt hamnar jag i chock. Levande död följer jag efter Nora dit hon vill att jag ska gå, besvarar henne dock inte med ord eller blickar och de får dra i mig för att få mig att sätta mig ned. När jag väl vaknar till igen, står vi i trapphuset och jag går från totalt likgiltig till grymt bitter. Sitter och halvskriker åt alla i närheten då vi väl kommer upp till Skänken (krogen) och äter kakor som bagarna kommer med.
Det lugnar dock också ned sig tillslut, och jag blir igen en normal Isolde.
Därefter händer det inte speciellt mycket.. Årsfesten drar igång, vi medverkar ett tag i Skänken där det är musikunderhållning och alkohol, men går tillslut ned till köket då Laban (våran köksvän) utlovar godsaker därifrån.
Och då vi sitter och småpratar, märker mina förälskade sinnen att Bengt går (scratch that. Han går inte, han blir släpad av en annan snubbe) till bänkarna. Bengt är nämligen totalt nerpackad. Och då Nora går iväg på toaletten, ser jag min chans och springer dit för att "hjälpa till". Vilket slutar i att snubben som tog med honom dit, går på vakttjänst och jag sitter kvar med dyngraka Bengt. Efter väldigt intelligenta samtal ("kastanjer är överskattade!" och "man får sova på vem man vill... för det är ett kollektiv..!") så lovar jag att leda upp honom till hans rum, vilket inte visar sig vara alltför enkelt. Halvt släpandes, halvt gåendes, drar jag honom med mig uppför trapporna.
Självklart bor grabben LÄNGST upp, LÄNGST in och på överslafen. Jag hjälper honom av med skorna, men går därefter då han somnar på en gång (dock inte utan att smeka honom kort över kinden, är man kär så är man!).
Vi väntar oss stora grejer den natten, men sover lugnt hela natten. Vaknar, allting är fortfarande perfekt och vi går tillbaka till affären.
Då vi sitter där, flirtandes med bagarna, ätandes kakor och bröd, så hör vi skott och tjejskrik. Minns tanken "neej.. det hade precis blivit så lugnt.." och vi får veta att NKU-ledaren är skjuten. Konrad (kupongmäster och vår kärlek i bosättningen) kommer förbi och säger åt oss att packa nödvändiga saker, för NKU -kan- ha en armé som inte är speciellt glada just nu.. och vi -kanske- måste fly till skogs. Jag och Nora får panik, slänger ner knivar och mat i en ryggsäck men avbryts av skrik.
"TILL FRAMSIDAN, TILL FRAMSIDAN, DE KOMMER!"
I ren panik springer vi och möts av en tuta som slår genom skriken.
LAJVET ÄR SLUT!
Nu orkar jag dock inte ta det mer detaljerat och jag tror inte heller att ni orkar läsa. Och då har jag ändå tagit bort viktiga moment, såsom danskarnas attack mot affären, Jo's historia, bröllopet, våran dejtingservice, BENGTS KONTAKTANNONS, Nora och Isabelle som var bitchar och skrev ett svar till den kontaktannonsen i Isoldes namn och Myrdals dikterande. Och mycket, mycket mer.
Kan man säga annat än att det var frikkin awesome?
Tror inte det.
Bosättningen Östbacken
Det hela började ganska simpelt med att jag får vara med och hämta vatten. Vattnet tog ganska snabbt slut i dunken bredvid köket, pågrund utav disk och matlagning, men det tog inte många vändor med den trasiga cykeln för att fylla på alla 10 liters dunkarna för att därefter hälla på den större. 400 liter... Suck, det här kommer nog bli tyngre än jag trodde. Det är dessutom stekande hett och då man fyller dunkarna så måste man stå i den obarmärtiga solen, då huset inte gav någon som helst skugga. Men vattnet är kallt och flera gånger råkar man skölja över de bara armarna eller benen för att få lite mer svalka. Vi är tre man som gör det, en utredare som heter William och är riktigt trevlig, en utav de svenska tvagarna som har tittat på Nora ett bra tag nu och jag själv. Det tar inte speciellt lång tid och tillslut kan jag återvända till affären och de jag arbetar med där.
Stämningen är som det ska vara, lättsamt och roligt. De flesta som arbetar i affären är väldigt sociala och både jag och Nora hade kommit bra överrens med dem, även om vi inte hade varit där så länge.
Paul, som är vår chef, syns till lite då och då men försvinner ofta iväg på olika små äventyr. Vi gillar honom, Nora och jag, även om han har tendenser att bli lite fånig.. Som att han kan stå upp till en halvtimme och spraya håret med hårspray om morgonen. Så mycket hår har han inte och vad tusan ska han göra när sprayen tar slut? Det är inte en vara som det finns speciellt mycket av direkt, men han har aldrig lärt sig det där med ransonering.
Isabelle, är den vackra och smarta. Med små, kvicka kommentarer, sitter hon oftast och stickar till någonting jag gissar ska vara en mössa, och hon är en av de som jag tycker bäst om i butiken. Antagligen för att vi tjejer ofta får gadda ihop oss mot de två männen i butiken, vilket har fått oss mer sammansvurna. Hon sitter, när jag kommer tillbaka och stickar som vanligt, tillsammans med Nora som precis har lärt sig. Trots att hon varken kan läsa eller skriva, Nora alltså, så är hon kvick. Det är någonting jag alltid har sagt, och jag tror att om hon faktiskt skulle ge sig på att börja lära sig läsa så skulle det gå ganska snabbt.. Men hon säger alltid att det är onödigt då hon har mig. Och jag håller med, så länge som hon är lycklig.
Peter är den andra killen där, och sitter för tillfället och syr på sina byxor. Någonting han alltid gör.. Jag undrar om han någonsin kommer få slut på idéer, för nu verkar det vara den elfte fickan som han syr på som inte har någon speciell anledning än att kunna hålla någonting helt oväsentligt.
Den fjärde tjejen syns knappt till, en dansk som heter Jo.. Någonting vi inte direkt lider av, Jo är inte bara otäck, men hon är grymt ilsken och verkar inte tycka om att vara där alls. Plus att hon inte sköter sitt jobb och säljer dyra saker till en spottspyer.. Flera gånger har hon hoppat på Nora, som inte förstår ett ord danska, vilket har gjort hennes och mitt förhållande till varandra, väldigt stelt. Som om det bara väntar på att vi ska börja slåss, vilket de andra verkar veta av.. Men jag håller mig tyst och läser boken jag precis har kommit över..
Snart kommer nog Bengt förbi i alla fall..
Jag minns knappt vad vi gjorde den första tiden. Vi satt mest i affären, sen gick jag och Emma iväg till offtältet för att vi kände att karaktärerna inte riktigt stämde och vi försökte göra om dem så lite som det gick, men så att det passade så gott som det gjorde. Tillslut, när vi hade bestämt oss, gick vi tillbaka och fortsatte leken. Man gjorde allting i vanor, gick upp på morgonen, åt frukost, gick till arbetet, åt lunch, fortsatte arbeta, åt kvällsmat, söp till på kvällen och gick och la sig. Och så var också första tiden där.
Det enda som händer första dagen, av värde är att vi blir utkörda från vårat tält. Då NKU gästar bosättningen, ska de självklart ha vårat tält, så vi får byta.. Och NKU går runt i svarta uniformer och stora vapen och inger inte speciellt någon fredlig känsla, men vi tar likväl emot dem.
Första natten, däremot, skedde det någonting. Jag hade precis vaknat och var helt tokigt kissnödig, då jag stod med jeansen upp till höfterna börjar jag höra skottlossningen. Jag kliver ut, ser en snubbe hukandes springa iväg medan jag hör de andra skrika åt honom att ta sig in i huset igen. Jag, som verkligen inte orkade bli skjuten, springer därför förbi skottlinjen och fortsätter upp till toaletterna, där jag får slappna av igen. När jag går tillbaka, får jag syn på ett par gestalter som sitter i en utav skuggorna och för en lång stund satt jag bara hukad och betraktade dem. De pratade om attentat och vad som tydligen hade skett i andra bosättningar som NKU hade besökt. Men jag hör inte egentligen vad de säger och då de tillslut försvinner, går jag därifrån.. När jag kommer tillbaka till tältet var Nora vaken, och hon frågade mig snabbt vad jag hade gjort. Jag mumlade bara att jag hade varit på toa, la mig ner igen och höll nästan på att somna då jag hör hennes viskningar om jag kunde följa henne till toaletterna då hon inte vågade gå själv.
Så ut igen!
Dagen därpå hände det inte heller speciellt mycket saker, vissa dog men det var aldrig någon som jag la större vikt vid. Vi fick våra kuponger, vi fick pruta på varor och jag läste min bok. Allt gick i frid och fröjd, helt enkelt. Dagen därefter, däremot, var lördag och inte bara dagen då vi skulle rösta fram en ny kommitté, men också årsdagen för Östbacken. Så det var självklart fest framåt kvällen som man inte fick missa, men först och främst skulle vi rösta.
Under röstningen, sker dock det absolut häftigaste jag någonsin har varit med om.. Man hör flygplanen, man ser flygplanet..
Och så börjar bomberna falla.
Vi sprang därifrån, hukandes då en dansk skrek åt oss att hålla oss nära marken, men likväl springandes. Emma säger off att hon inte klarar all stress och vi springer in till vårat tält för att lugna ner oss. Då vi har fått nya krafter, går vi ut igen och de säger åt oss att gå in i byggnaden igen.
När vi väl kommer in, är det totalt kaos.. Stora män står och gråter som barn, Herman som jobbar i bageriet bredvid affären, sitter i chock med händerna tryckta mot öronen och tårar i hela ansiktet. Vi lyssnar på lite skitsnack ifrån folk som leker hjältar och därefter blir vi nerdragna i källaren.
Då jag off lider av otrolig mörkerskräck, så blir det här skitroligt för mig då källaren helt saknar någon form av belysning. SÅ jag gör det lättaste av situationen och låter karaktären hamna i skräck på grund utav vad som skedde utanför. Hyperventilerande andetag får mig att börja gråta (wii, jag kan teatergråta!) och tillslut sjunker jag bara ihop på golvet och gråter hysteriskt. När de tillslut vill få ut oss från källaren igen, vägrar jag följa med. Har jag satt mig, så har jag!
Men så kom Bengt såklart, tog tag i min hand och hävade upp mig på fötter. Och då är det klart man följer med.. Så länge Bengt var där!
Vi kommer ut, Bengt släpper taget om mig och försvinner och ungefär lika snabbt hamnar jag i chock. Levande död följer jag efter Nora dit hon vill att jag ska gå, besvarar henne dock inte med ord eller blickar och de får dra i mig för att få mig att sätta mig ned. När jag väl vaknar till igen, står vi i trapphuset och jag går från totalt likgiltig till grymt bitter. Sitter och halvskriker åt alla i närheten då vi väl kommer upp till Skänken (krogen) och äter kakor som bagarna kommer med.
Det lugnar dock också ned sig tillslut, och jag blir igen en normal Isolde.
Därefter händer det inte speciellt mycket.. Årsfesten drar igång, vi medverkar ett tag i Skänken där det är musikunderhållning och alkohol, men går tillslut ned till köket då Laban (våran köksvän) utlovar godsaker därifrån.
Och då vi sitter och småpratar, märker mina förälskade sinnen att Bengt går (scratch that. Han går inte, han blir släpad av en annan snubbe) till bänkarna. Bengt är nämligen totalt nerpackad. Och då Nora går iväg på toaletten, ser jag min chans och springer dit för att "hjälpa till". Vilket slutar i att snubben som tog med honom dit, går på vakttjänst och jag sitter kvar med dyngraka Bengt. Efter väldigt intelligenta samtal ("kastanjer är överskattade!" och "man får sova på vem man vill... för det är ett kollektiv..!") så lovar jag att leda upp honom till hans rum, vilket inte visar sig vara alltför enkelt. Halvt släpandes, halvt gåendes, drar jag honom med mig uppför trapporna.
Självklart bor grabben LÄNGST upp, LÄNGST in och på överslafen. Jag hjälper honom av med skorna, men går därefter då han somnar på en gång (dock inte utan att smeka honom kort över kinden, är man kär så är man!).
Vi väntar oss stora grejer den natten, men sover lugnt hela natten. Vaknar, allting är fortfarande perfekt och vi går tillbaka till affären.
Då vi sitter där, flirtandes med bagarna, ätandes kakor och bröd, så hör vi skott och tjejskrik. Minns tanken "neej.. det hade precis blivit så lugnt.." och vi får veta att NKU-ledaren är skjuten. Konrad (kupongmäster och vår kärlek i bosättningen) kommer förbi och säger åt oss att packa nödvändiga saker, för NKU -kan- ha en armé som inte är speciellt glada just nu.. och vi -kanske- måste fly till skogs. Jag och Nora får panik, slänger ner knivar och mat i en ryggsäck men avbryts av skrik.
"TILL FRAMSIDAN, TILL FRAMSIDAN, DE KOMMER!"
I ren panik springer vi och möts av en tuta som slår genom skriken.
LAJVET ÄR SLUT!
Nu orkar jag dock inte ta det mer detaljerat och jag tror inte heller att ni orkar läsa. Och då har jag ändå tagit bort viktiga moment, såsom danskarnas attack mot affären, Jo's historia, bröllopet, våran dejtingservice, BENGTS KONTAKTANNONS, Nora och Isabelle som var bitchar och skrev ett svar till den kontaktannonsen i Isoldes namn och Myrdals dikterande. Och mycket, mycket mer.
Kan man säga annat än att det var frikkin awesome?
Tror inte det.
I det land de kallar Ingen Mans...
... Växer blommor, överallt.
Tipptopp, ska snart iväg till postapo-lajvet Ingenmansland.
5 punktspaniklista! (Inte i ordning)
1. Jag hann inte hämta min tältsäng. Vilket leder till att jag får sova på luftmadrass som är övertäckt av en massa saker. Jag kommer få problem och Emma kommer skämmas. SÖMN SKA INTE VARA INLAJV!
2. Jag har inte några skor. Jag har skor, men jag skulle egentligen ha velat ha några som passade bättre. Nu får jag dock ta de jag hade på Araus, stora, feta, arbetarskor. Funkar väl, tror jag.. Har med ett par aaaaasfula gubbtofflor också. Mmm..
3. JAG. HAR. INTE. FÅTT. NÅGRA. INTRIGER! Det är SJUKT irriterande, speciellt eftersom jag mailade om egna tankar osv. Nu kommer jag åka dit och bara hänga i fyra dagar? Fem kanske det t.om. är.
4. Jag trodde att vi skulle åka på torsdag kväll, vi åker tidigt på onsdag morgon! PANIKFAKTORN STEG!
5. .... Behöver jag något mer?
Jag HAR dock.
1. Jättefin hatt som jag har haft på mig konstant, typ.
2. Två gasmasker (L) som är my love of my life. Lite otäckt när jag skulle prova dem igår och inser att jag har teaterblod över händer och ansikte. Mmm..
3. ... Ja, det var väl det!
Träffade Ben för sista gången igår också.
Nej, inte sista gången.
Men det kommer ta lång tid innan vi ses igen, vilket känns skumt.
Jävla militär..
Får uttrycka min avsky riktigt ordentligt på lajvet, kommer nog i stämning.
Men det kändes hemskt, att bara dra den sista helgen.. Med typ en kram. Och ett par ord om att vi åtminstone skulle ses på NärCon. Jag vill inte ses på NärCon, jag vill ses nu.
DumBen..
Nåja, whatever. Jag kommer antagligen bli utskrattad, utpekad och utskämd på lajvet.
Så, jag är pepp!
*gråter sig själv till sömns* Nej, justja, vi åker om en halvtimme. Heh.
Nå.
Adios!
Tipptopp, ska snart iväg till postapo-lajvet Ingenmansland.
5 punktspaniklista! (Inte i ordning)
1. Jag hann inte hämta min tältsäng. Vilket leder till att jag får sova på luftmadrass som är övertäckt av en massa saker. Jag kommer få problem och Emma kommer skämmas. SÖMN SKA INTE VARA INLAJV!
2. Jag har inte några skor. Jag har skor, men jag skulle egentligen ha velat ha några som passade bättre. Nu får jag dock ta de jag hade på Araus, stora, feta, arbetarskor. Funkar väl, tror jag.. Har med ett par aaaaasfula gubbtofflor också. Mmm..
3. JAG. HAR. INTE. FÅTT. NÅGRA. INTRIGER! Det är SJUKT irriterande, speciellt eftersom jag mailade om egna tankar osv. Nu kommer jag åka dit och bara hänga i fyra dagar? Fem kanske det t.om. är.
4. Jag trodde att vi skulle åka på torsdag kväll, vi åker tidigt på onsdag morgon! PANIKFAKTORN STEG!
5. .... Behöver jag något mer?
Jag HAR dock.
1. Jättefin hatt som jag har haft på mig konstant, typ.
2. Två gasmasker (L) som är my love of my life. Lite otäckt när jag skulle prova dem igår och inser att jag har teaterblod över händer och ansikte. Mmm..
3. ... Ja, det var väl det!
Träffade Ben för sista gången igår också.
Nej, inte sista gången.
Men det kommer ta lång tid innan vi ses igen, vilket känns skumt.
Jävla militär..
Får uttrycka min avsky riktigt ordentligt på lajvet, kommer nog i stämning.
Men det kändes hemskt, att bara dra den sista helgen.. Med typ en kram. Och ett par ord om att vi åtminstone skulle ses på NärCon. Jag vill inte ses på NärCon, jag vill ses nu.
DumBen..
Nåja, whatever. Jag kommer antagligen bli utskrattad, utpekad och utskämd på lajvet.
Så, jag är pepp!
*gråter sig själv till sömns* Nej, justja, vi åker om en halvtimme. Heh.
Nå.
Adios!
Eon, mer eller mindre ~
Kay, för att få igång det här lite så måste jag skriva av mig lite.
Personligen har jag aldrig spellett någonting, men jag har spelat rollspel i.. tre? fyra? år, något liknande. Inte så sjukt mycket, men tillräckligt för att förstå poängen.
Nu ska jag i alla fall försöka mig på det för första gången, ett EON-äventyr (vilket kanske inte direkt var världens bästa val, men det struntar vi i) som jag ska försöka göra så bra ifrån mig som möjligt.
Jag undrar lite halvt om halvt vilka som skulle kunna tänka sig att vara med i den, då jag vet att bara bra människor läser den här bloggen.
De som jag tror ska vara med, är: Rebecka, Larben och Andreas.
Ingenting är dock bestämt.
Jag vet inte heller NÄR vi ska spela, men helst mellan något utav alla lajv jag ska fara runt på. Alltså i början på augusti någon gång.
Det enda kravet jag har är att jag får ha någon typ utav inverkan på era karaktär, plus att jag vill ha en grupp helt bestående av tjuvar.
So..
Anyone?
Personligen har jag aldrig spellett någonting, men jag har spelat rollspel i.. tre? fyra? år, något liknande. Inte så sjukt mycket, men tillräckligt för att förstå poängen.
Nu ska jag i alla fall försöka mig på det för första gången, ett EON-äventyr (vilket kanske inte direkt var världens bästa val, men det struntar vi i) som jag ska försöka göra så bra ifrån mig som möjligt.
Jag undrar lite halvt om halvt vilka som skulle kunna tänka sig att vara med i den, då jag vet att bara bra människor läser den här bloggen.
De som jag tror ska vara med, är: Rebecka, Larben och Andreas.
Ingenting är dock bestämt.
Jag vet inte heller NÄR vi ska spela, men helst mellan något utav alla lajv jag ska fara runt på. Alltså i början på augusti någon gång.
Det enda kravet jag har är att jag får ha någon typ utav inverkan på era karaktär, plus att jag vill ha en grupp helt bestående av tjuvar.
So..
Anyone?
Tillbaka till Verkligheten
En mer detaljerad beskrivning på hur lajvet gick, finns att hitta här: (http://arisia.blogg.se/2008/july/fantasylajv-och-erhm-fantasylajv.html)
Även om det är ifrån Hel's (Rebeckas) syn på det hela och inte min.
Men det är ungefär detsamma, förutom att jag fick lite mer encounter med Fogdens män då hon var och lekte "Gissa bägaren!"frågesporter hos Månfolket.
Nu följer endast egna tankar angående det hela.
För det första, så är det samma känsla som när vi kom hem ifrån skräcklajvet.
Jag vill inte åka hem, jag vill vara kvar! Jag vill fortsätta ramla runt i en okänd skog, att snacka med varelser som inte finns och käfta med högre uppsatta män som mycket väl skulle kunna både fängsla och/eller skära strupen av mig.
Att jag alldeles för sent insåg att karaktärerna till vår grupp nog inte passade helt, är trots allt någonting man lär sig av. Och att jag nog skulle passa bättre med grupper där man inte känner resten av folket.. Därför har jag självklart skrivit upp mig som uruk till Yvonnes svartblodsgrupp.
Det är schysst att man har tänkt att "Nej, Nina. Tre lajv den här sommaren, sen har du inte råd att gå på några fler." och ett telefonsamtal från Yvonne ändrar det helt. "Men kanske.. ett till..? Det vore ju en upplevelse.. Tänk om jag inte får samma chans igen..?"
Så nu återgår jag till att sy, sprätta och sy igen, dock antagligen med mer iver än tidigare.
Dessutom ska jag fixa kläder till Ingenmansland som jag åker till med HoneyBunny den 23:e, vilket kommer bli hur kul som helst även om jag blir förvirrad av deras forum. Men jag hoppas på häftig intrig och känner av att stämningen kommer att äga.
Sen dags för skräcklajvuppföljare med höggravida Marlena som även det kommer att äga, med tanke på hur sjukt rädd jag var förra gången.
Sen.. Ja, sen får vi bara se.
Jag är nog inte beredd att lämna fantasyvärlden riktigt än..
Även om det är ifrån Hel's (Rebeckas) syn på det hela och inte min.
Men det är ungefär detsamma, förutom att jag fick lite mer encounter med Fogdens män då hon var och lekte "Gissa bägaren!"frågesporter hos Månfolket.
Nu följer endast egna tankar angående det hela.
För det första, så är det samma känsla som när vi kom hem ifrån skräcklajvet.
Jag vill inte åka hem, jag vill vara kvar! Jag vill fortsätta ramla runt i en okänd skog, att snacka med varelser som inte finns och käfta med högre uppsatta män som mycket väl skulle kunna både fängsla och/eller skära strupen av mig.
Att jag alldeles för sent insåg att karaktärerna till vår grupp nog inte passade helt, är trots allt någonting man lär sig av. Och att jag nog skulle passa bättre med grupper där man inte känner resten av folket.. Därför har jag självklart skrivit upp mig som uruk till Yvonnes svartblodsgrupp.
Det är schysst att man har tänkt att "Nej, Nina. Tre lajv den här sommaren, sen har du inte råd att gå på några fler." och ett telefonsamtal från Yvonne ändrar det helt. "Men kanske.. ett till..? Det vore ju en upplevelse.. Tänk om jag inte får samma chans igen..?"
Så nu återgår jag till att sy, sprätta och sy igen, dock antagligen med mer iver än tidigare.
Dessutom ska jag fixa kläder till Ingenmansland som jag åker till med HoneyBunny den 23:e, vilket kommer bli hur kul som helst även om jag blir förvirrad av deras forum. Men jag hoppas på häftig intrig och känner av att stämningen kommer att äga.
Sen dags för skräcklajvuppföljare med höggravida Marlena som även det kommer att äga, med tanke på hur sjukt rädd jag var förra gången.
Sen.. Ja, sen får vi bara se.
Jag är nog inte beredd att lämna fantasyvärlden riktigt än..
Skräcknostalgi
Ah, äntligen har ljudinspelningarna utav skräcklajvet kommit upp. Det är helt sjukt, en hel helg på ca 20 minuter och jag får ändå gåshud av alla skrik.
Upplevde någonting mer som jag inte känt av på flera månader, kreativiteten, saknaden och allt som hörde otäckheterna till.
Att bara en helgs skrikande skulle kunna sätta såna spår hos en hade jag aldrig trott.. Var en sån jäkla tur att jag överhuvudtaget följde med.
Kan i och för sig se tillbaka med lätthet över den helgen och allt som skedde där, men jag vet ju hur sjukt rädd jag var när jag väl var där. Och hur man levde in i allting som hände, jag var så rädd att jag skakade alltför många gånger.
Det mesta minns jag knappt, då jag endast låg inkrupen mot en bröstkorg och försökte hålla huvudet klart.
Varje morgon man vaknade med tanken att det skulle ha skett någonting nytt, varje natt innan man somnade när man var fast besluten över att någon skulle komma in i rummet.
Alla skämt, alla panikartade försök till att få lättare stämning och alla dumheter vi gjorde (Marlena ska ligga under bordet under resten utav leken!) som bara kantar om den otroligt otäcka stämningen.
Och jag bara längtar-längtar-längtar tills nästa gång. Lägret som Gud glömde där jag kommer få spela höggravid.
Och alla som man får träffa igen.. Det verkar så långt kvar trots att det bara är några månader.
(www.snarskank.se/)
- Vad glad du blir av att jag filmar din bak, va?
- Jaa, jätteglad!
- Notera nu hur Marlena ligger lågt..
- Dockan är tillbaka
- ... Självklart är dockan tillbaka..
Upplevde någonting mer som jag inte känt av på flera månader, kreativiteten, saknaden och allt som hörde otäckheterna till.
Att bara en helgs skrikande skulle kunna sätta såna spår hos en hade jag aldrig trott.. Var en sån jäkla tur att jag överhuvudtaget följde med.
Kan i och för sig se tillbaka med lätthet över den helgen och allt som skedde där, men jag vet ju hur sjukt rädd jag var när jag väl var där. Och hur man levde in i allting som hände, jag var så rädd att jag skakade alltför många gånger.
Det mesta minns jag knappt, då jag endast låg inkrupen mot en bröstkorg och försökte hålla huvudet klart.
Varje morgon man vaknade med tanken att det skulle ha skett någonting nytt, varje natt innan man somnade när man var fast besluten över att någon skulle komma in i rummet.
Alla skämt, alla panikartade försök till att få lättare stämning och alla dumheter vi gjorde (Marlena ska ligga under bordet under resten utav leken!) som bara kantar om den otroligt otäcka stämningen.
Och jag bara längtar-längtar-längtar tills nästa gång. Lägret som Gud glömde där jag kommer få spela höggravid.
Och alla som man får träffa igen.. Det verkar så långt kvar trots att det bara är några månader.
(www.snarskank.se/)
- Vad glad du blir av att jag filmar din bak, va?
- Jaa, jätteglad!
- Notera nu hur Marlena ligger lågt..
- Dockan är tillbaka
- ... Självklart är dockan tillbaka..
Elektronik och det som faktiskt är trevligt i världen.
Efter många (väldigt många) misslyckade försök till att liva upp den här förbannade bloggen, har jag äntligen gett upp. Det är faktiskt ganska skönt, trots att det är irriterande. Varför det inte fungerar fastän jag vet hur man ska göra, vet jag inte och snart känns det som om jag ska slå in tangentbordet i väggen.
Men det är faktiskt ingen nyhet, jag är sämst med datorer. Med program och scripts dvs. Helt värdelös verkligen, kan inte göra ett dugg med det. Vilket är hemskt irriterande då de flesta man känner och umgås med leker runt med sånt här som om det vore sandlådan medan man själv bara sitter och tänker "Ja, men det ser väl inte så svårt ut."
Tills man kommer hem. Och är ensam. Och inser.
Hur jävla frustrerande svårt det är.
Snart tar jag antagligen bort den här bloggen helt. För att därefter uppliva den.
Nåväl, bara för att få bort tankarna på vad jag är sämst på så ska vi ta hand om ett ämne som jag faktiskt tycker om.
Och fortfarande knappt vet ett skit om.
Jag var på mitt första skräcklajv nu i helgen (Huset som gud glömde, av Drakontia), tre dagar ute i en stuga i skogen. Det involverade blodiga händer på fönsterrutorna, en förbannat otrevlig docka, tre väldigt misära spöken och sex pers som satt livrädda i ett vardagsrum och skrek.
Jag måste säga att det var helt underbart.
Paniken och paranoian la sig aldrig, då jag var övertygad om att ljuset kom med räddningen så blev dagarna bara mer och mer otäcka när man insåg att det aldrig lugnade sig. Det skedde saker gång på gång, trots att det var sol ute och fåglarna kvittrade.
Varje morgon man vaknade (även om det bara var två) så hade någonting nytt skett, mer panik som la sig över den andra. Sedan var det bara att vänta på mörkret.. Och allting som det innebar.
Jag spelade Marlena Andreasson, en konststuderande bitter liten sak som inte litade på människor och som tillfälligt nog var gravid. Trots att jag många gånger failade på att hålla den något sura, deprimerade karaktären vid liv så var det fortfarande roligt och jag lyckades nog med att låta dryg för det mesta (kanske för att det ligger så nära min egen natur).
Men när man blir livrädd, så blir man livrädd och då fanns det inte tid att sitta i ett hörn och tycka att människor var pest. Man gjorde vad man kunde, använde tre lager med filtar som hjälp och sen bara satt och skrek in i någon annans arm eller bröstkorg, medan man klamrade sig fast vid personen i fråga.
När man väl var hemma och säker kom det dock krypandes. Tomheten, ensamheten.. Som om man var uttömd på egen personlighet, ville man bara tillbaka. Om än intet till skräcken, så till det livet. Hennes vänner.
Man saknar det trots allt, för även om man personligen bara hade träffat dom under tre dagar, så var de ju fortfarande gamla klasskamrater till ens karaktär. Och när lajvet väl var slut.. Så försvann vänskapen på ett vis, och det blev stelare. Som om vi var främlingar igen.
Likväl har jag bara blivit mer taggad nu, då jag fortsätter planera till lajvet i sommar samtidigt som jag väntar spänt på uppföljaren till Huset som Gud glömde.
Varför började jag inte med lajv tidigare..
Men det är faktiskt ingen nyhet, jag är sämst med datorer. Med program och scripts dvs. Helt värdelös verkligen, kan inte göra ett dugg med det. Vilket är hemskt irriterande då de flesta man känner och umgås med leker runt med sånt här som om det vore sandlådan medan man själv bara sitter och tänker "Ja, men det ser väl inte så svårt ut."
Tills man kommer hem. Och är ensam. Och inser.
Hur jävla frustrerande svårt det är.
Snart tar jag antagligen bort den här bloggen helt. För att därefter uppliva den.
Nåväl, bara för att få bort tankarna på vad jag är sämst på så ska vi ta hand om ett ämne som jag faktiskt tycker om.
Och fortfarande knappt vet ett skit om.
Jag var på mitt första skräcklajv nu i helgen (Huset som gud glömde, av Drakontia), tre dagar ute i en stuga i skogen. Det involverade blodiga händer på fönsterrutorna, en förbannat otrevlig docka, tre väldigt misära spöken och sex pers som satt livrädda i ett vardagsrum och skrek.
Jag måste säga att det var helt underbart.
Paniken och paranoian la sig aldrig, då jag var övertygad om att ljuset kom med räddningen så blev dagarna bara mer och mer otäcka när man insåg att det aldrig lugnade sig. Det skedde saker gång på gång, trots att det var sol ute och fåglarna kvittrade.
Varje morgon man vaknade (även om det bara var två) så hade någonting nytt skett, mer panik som la sig över den andra. Sedan var det bara att vänta på mörkret.. Och allting som det innebar.
Jag spelade Marlena Andreasson, en konststuderande bitter liten sak som inte litade på människor och som tillfälligt nog var gravid. Trots att jag många gånger failade på att hålla den något sura, deprimerade karaktären vid liv så var det fortfarande roligt och jag lyckades nog med att låta dryg för det mesta (kanske för att det ligger så nära min egen natur).
Men när man blir livrädd, så blir man livrädd och då fanns det inte tid att sitta i ett hörn och tycka att människor var pest. Man gjorde vad man kunde, använde tre lager med filtar som hjälp och sen bara satt och skrek in i någon annans arm eller bröstkorg, medan man klamrade sig fast vid personen i fråga.
När man väl var hemma och säker kom det dock krypandes. Tomheten, ensamheten.. Som om man var uttömd på egen personlighet, ville man bara tillbaka. Om än intet till skräcken, så till det livet. Hennes vänner.
Man saknar det trots allt, för även om man personligen bara hade träffat dom under tre dagar, så var de ju fortfarande gamla klasskamrater till ens karaktär. Och när lajvet väl var slut.. Så försvann vänskapen på ett vis, och det blev stelare. Som om vi var främlingar igen.
Likväl har jag bara blivit mer taggad nu, då jag fortsätter planera till lajvet i sommar samtidigt som jag väntar spänt på uppföljaren till Huset som Gud glömde.
Varför började jag inte med lajv tidigare..
