Nattens äventyr!
Efter att ha failat med att rädda Yvonne från otrevligt sällskap, så cyklade jag dit för att försöka täcka över min frånvaro. Vi snackade en massa lajv och det otrevliga sällskapet såg på film.
När jag hade varit där i flera timmar, beslöt jag mig för att cykla hem igen och satte mig på cykeln och trampade iväg. När jag nästan hade kört ut från gården, inser jag att min väldigt långa kjol har trasslat in sig i bakhjulet. Jag förstod dock detta Lite för sent... Och självklart ramlade jag omkull.
Aj.
Jag kom upp på fötter relativt snabbt, men hade en väldigt begränsad rörelseradie. Så efter att ha snurrat och försökt hitta någon avigasida på det hela, så lyckades jag komma i en position där jag kunde sitta bredvid bakhjulet för att därefter försöka slita loss kjolen.
Kjolen är, tack gode gud för det, sydd i etapper. Vilket gör att man kan slita loss en etapp utan att hela kjolen går sönder. Vilket jag också gjorde.
Men för att slita sönder den var jag tvungen att använda hörn(hugg?)tänderna och det enda jag kunde tänka var "Vore jag gangrel så skulle det här gå enklare..:"
Men jag slet sönder det, drog därefter bort kjolrester och fick mig en lite kortare kjol i precis samma modell som tidigare. Etappkjolar is teh shiet.
När jag kom hem var jag svettig och det rann blod ifrån min panna, vilket var ascoolt.
Och ja, det var min kväll.
Hur var din? :]
"Det syns ju på er..."
Klockan är 03:11 så förvänta er inte att jag ska kunna skriva rent.
Eller, jag har druckit gud vet hur mycket, men är ändå inte full.
Men laptopsjäveln är fortfarande svår att skriva på. Liksom sladdrig.
Nåväl.
Vet inte om det var en rolig kväll eller om den var totalt känslomässigt hemsk. Jag hade trevligt, hatt av för Jenny, men tyvrärr har jag för mycket känslor i en för liten kropp för att jag ska kunna uppskatta det till fullo. Jag har underbara vänner som tar hand om mig mer än vad jag förtjänar, men gör det ändå för att de vill. Och det ska de ha cred för. Mycket, mycket cred.
Dock förstör jag allting med den simpla känslan.
"jag känner någonting för någon jag inte borde känna någonting för
förlåt"
Jag kommer aldrig bli fri ifrån det här.
Ingenmansland år 2022
Då jag tidigare hade utlovat en resumé om vad som egentligen hände på lajvet, så tänkte jag ta den nu. Mest för att jag ska vara uppe och göra saker relativt tidigt imorgon, jag cyklade hem från Emma i Adolfsberg halv fyra och klockan är nu halv fem.. Är inte så jättepepp på att somna direkt. Så jag skriver istället, håller mig igång även om huvudvärken har börjat hamra.
Bakgrundsinfo:
Lajvet var postapokalyptiskt, utspelade sig tio år efter att tre stora atombomber hade blivit släppta i Sverige och uttrotat det mesta av storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö).
Därefter kom sjukdomen Rosen, som var en eftereffekt av atombomberna och tog kål på resten. Nästan. En viss del överlevde allt detta och de började långsamt att antingen ströva omkring, eller dra sig in till olika bosättningar. Där vi var, var just en sån bosättning.
Bosättning Östbacken, som den hette, var ett ca 5 våningshus med ca 400 invånare. Där hölls en affär igång, en skänk, bageri, köket, kupongkontor, pappersvändare, forskare, läkare, you name it. Precis utanför låg tältgrupperna, där bland annat vi bodde i ett stort militärtält.
En bit därifrån låg Zonen, ett riskfylld område dit man inte gick om man inte ville andas in en jäkla massa saker man inte vill ha i lungorna. Plus att det var minfält lite här och var, så aktade man sig inte så var det ute med en.
Där fanns Grävarna, något påflugna, aggressiva men som hjälpte oss med att ge oss olika ting och produkter. I utbyte mot mat från oss, som de självklart fick köpa. En bit därifrån låg bosättningen Värnhem, som vi bland annat fick öl ifrån.
Dessutom finns det en grupp som har blivit allt större och tagit över mer och mer av det gamla Sverige, som kallar sig för NKU (Nya Kommunistiska Unionen) och är precis som namnet lyder, facistkommunister.
Jag spelade en avslappnad dam som hette Isolde Nordin, som jobbade som affärsbiträde i den enda butiken i bosättningen med sin bästa vän, sin låtsassyster, sin enda nära i livet, Nora Kröyer (Emma). Isolde kan tända till om någon(ting) hotar henne eller mest stackars Nora, som varken kan läsa eller skriva. Isolde är dock egentligen ganska rädd av sig, speciellt då hon i all sin nervositet har börjat känna av mer och mer av symptomen till sjukdomen som tog hennes föräldrar.. Tänk om hon också har fått Rosen? I skräck för ett svar, vägrar hon därför testa sig när forskarna kommer till bosättningen och det blir ett väldigt tyst krig mellan dem.
Isolde är dessutom handlöst förälskad i en utav jordbrukarna, som tyvärr är kommunist. Men det hindrade inte henne från att suktandes se efter honom då han gick förbi, då hon fick sin dagliga dos av kramar från pojken och då hon stapplandes hjälpte honom upp till sin säng efter att han druckit lite för många glas.
Det var det, nu till själva lajvet!
Bakgrundsinfo:
Lajvet var postapokalyptiskt, utspelade sig tio år efter att tre stora atombomber hade blivit släppta i Sverige och uttrotat det mesta av storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö).
Därefter kom sjukdomen Rosen, som var en eftereffekt av atombomberna och tog kål på resten. Nästan. En viss del överlevde allt detta och de började långsamt att antingen ströva omkring, eller dra sig in till olika bosättningar. Där vi var, var just en sån bosättning.
Bosättning Östbacken, som den hette, var ett ca 5 våningshus med ca 400 invånare. Där hölls en affär igång, en skänk, bageri, köket, kupongkontor, pappersvändare, forskare, läkare, you name it. Precis utanför låg tältgrupperna, där bland annat vi bodde i ett stort militärtält.
En bit därifrån låg Zonen, ett riskfylld område dit man inte gick om man inte ville andas in en jäkla massa saker man inte vill ha i lungorna. Plus att det var minfält lite här och var, så aktade man sig inte så var det ute med en.
Där fanns Grävarna, något påflugna, aggressiva men som hjälpte oss med att ge oss olika ting och produkter. I utbyte mot mat från oss, som de självklart fick köpa. En bit därifrån låg bosättningen Värnhem, som vi bland annat fick öl ifrån.
Dessutom finns det en grupp som har blivit allt större och tagit över mer och mer av det gamla Sverige, som kallar sig för NKU (Nya Kommunistiska Unionen) och är precis som namnet lyder, facistkommunister.
Jag spelade en avslappnad dam som hette Isolde Nordin, som jobbade som affärsbiträde i den enda butiken i bosättningen med sin bästa vän, sin låtsassyster, sin enda nära i livet, Nora Kröyer (Emma). Isolde kan tända till om någon(ting) hotar henne eller mest stackars Nora, som varken kan läsa eller skriva. Isolde är dock egentligen ganska rädd av sig, speciellt då hon i all sin nervositet har börjat känna av mer och mer av symptomen till sjukdomen som tog hennes föräldrar.. Tänk om hon också har fått Rosen? I skräck för ett svar, vägrar hon därför testa sig när forskarna kommer till bosättningen och det blir ett väldigt tyst krig mellan dem.
Isolde är dessutom handlöst förälskad i en utav jordbrukarna, som tyvärr är kommunist. Men det hindrade inte henne från att suktandes se efter honom då han gick förbi, då hon fick sin dagliga dos av kramar från pojken och då hon stapplandes hjälpte honom upp till sin säng efter att han druckit lite för många glas.
Det var det, nu till själva lajvet!
Ingenmansland 2022
Bosättningen Östbacken
Det hela började ganska simpelt med att jag får vara med och hämta vatten. Vattnet tog ganska snabbt slut i dunken bredvid köket, pågrund utav disk och matlagning, men det tog inte många vändor med den trasiga cykeln för att fylla på alla 10 liters dunkarna för att därefter hälla på den större. 400 liter... Suck, det här kommer nog bli tyngre än jag trodde. Det är dessutom stekande hett och då man fyller dunkarna så måste man stå i den obarmärtiga solen, då huset inte gav någon som helst skugga. Men vattnet är kallt och flera gånger råkar man skölja över de bara armarna eller benen för att få lite mer svalka. Vi är tre man som gör det, en utredare som heter William och är riktigt trevlig, en utav de svenska tvagarna som har tittat på Nora ett bra tag nu och jag själv. Det tar inte speciellt lång tid och tillslut kan jag återvända till affären och de jag arbetar med där.
Stämningen är som det ska vara, lättsamt och roligt. De flesta som arbetar i affären är väldigt sociala och både jag och Nora hade kommit bra överrens med dem, även om vi inte hade varit där så länge.
Paul, som är vår chef, syns till lite då och då men försvinner ofta iväg på olika små äventyr. Vi gillar honom, Nora och jag, även om han har tendenser att bli lite fånig.. Som att han kan stå upp till en halvtimme och spraya håret med hårspray om morgonen. Så mycket hår har han inte och vad tusan ska han göra när sprayen tar slut? Det är inte en vara som det finns speciellt mycket av direkt, men han har aldrig lärt sig det där med ransonering.
Isabelle, är den vackra och smarta. Med små, kvicka kommentarer, sitter hon oftast och stickar till någonting jag gissar ska vara en mössa, och hon är en av de som jag tycker bäst om i butiken. Antagligen för att vi tjejer ofta får gadda ihop oss mot de två männen i butiken, vilket har fått oss mer sammansvurna. Hon sitter, när jag kommer tillbaka och stickar som vanligt, tillsammans med Nora som precis har lärt sig. Trots att hon varken kan läsa eller skriva, Nora alltså, så är hon kvick. Det är någonting jag alltid har sagt, och jag tror att om hon faktiskt skulle ge sig på att börja lära sig läsa så skulle det gå ganska snabbt.. Men hon säger alltid att det är onödigt då hon har mig. Och jag håller med, så länge som hon är lycklig.
Peter är den andra killen där, och sitter för tillfället och syr på sina byxor. Någonting han alltid gör.. Jag undrar om han någonsin kommer få slut på idéer, för nu verkar det vara den elfte fickan som han syr på som inte har någon speciell anledning än att kunna hålla någonting helt oväsentligt.
Den fjärde tjejen syns knappt till, en dansk som heter Jo.. Någonting vi inte direkt lider av, Jo är inte bara otäck, men hon är grymt ilsken och verkar inte tycka om att vara där alls. Plus att hon inte sköter sitt jobb och säljer dyra saker till en spottspyer.. Flera gånger har hon hoppat på Nora, som inte förstår ett ord danska, vilket har gjort hennes och mitt förhållande till varandra, väldigt stelt. Som om det bara väntar på att vi ska börja slåss, vilket de andra verkar veta av.. Men jag håller mig tyst och läser boken jag precis har kommit över..
Snart kommer nog Bengt förbi i alla fall..
Jag minns knappt vad vi gjorde den första tiden. Vi satt mest i affären, sen gick jag och Emma iväg till offtältet för att vi kände att karaktärerna inte riktigt stämde och vi försökte göra om dem så lite som det gick, men så att det passade så gott som det gjorde. Tillslut, när vi hade bestämt oss, gick vi tillbaka och fortsatte leken. Man gjorde allting i vanor, gick upp på morgonen, åt frukost, gick till arbetet, åt lunch, fortsatte arbeta, åt kvällsmat, söp till på kvällen och gick och la sig. Och så var också första tiden där.
Det enda som händer första dagen, av värde är att vi blir utkörda från vårat tält. Då NKU gästar bosättningen, ska de självklart ha vårat tält, så vi får byta.. Och NKU går runt i svarta uniformer och stora vapen och inger inte speciellt någon fredlig känsla, men vi tar likväl emot dem.
Första natten, däremot, skedde det någonting. Jag hade precis vaknat och var helt tokigt kissnödig, då jag stod med jeansen upp till höfterna börjar jag höra skottlossningen. Jag kliver ut, ser en snubbe hukandes springa iväg medan jag hör de andra skrika åt honom att ta sig in i huset igen. Jag, som verkligen inte orkade bli skjuten, springer därför förbi skottlinjen och fortsätter upp till toaletterna, där jag får slappna av igen. När jag går tillbaka, får jag syn på ett par gestalter som sitter i en utav skuggorna och för en lång stund satt jag bara hukad och betraktade dem. De pratade om attentat och vad som tydligen hade skett i andra bosättningar som NKU hade besökt. Men jag hör inte egentligen vad de säger och då de tillslut försvinner, går jag därifrån.. När jag kommer tillbaka till tältet var Nora vaken, och hon frågade mig snabbt vad jag hade gjort. Jag mumlade bara att jag hade varit på toa, la mig ner igen och höll nästan på att somna då jag hör hennes viskningar om jag kunde följa henne till toaletterna då hon inte vågade gå själv.
Så ut igen!
Dagen därpå hände det inte heller speciellt mycket saker, vissa dog men det var aldrig någon som jag la större vikt vid. Vi fick våra kuponger, vi fick pruta på varor och jag läste min bok. Allt gick i frid och fröjd, helt enkelt. Dagen därefter, däremot, var lördag och inte bara dagen då vi skulle rösta fram en ny kommitté, men också årsdagen för Östbacken. Så det var självklart fest framåt kvällen som man inte fick missa, men först och främst skulle vi rösta.
Under röstningen, sker dock det absolut häftigaste jag någonsin har varit med om.. Man hör flygplanen, man ser flygplanet..
Och så börjar bomberna falla.
Vi sprang därifrån, hukandes då en dansk skrek åt oss att hålla oss nära marken, men likväl springandes. Emma säger off att hon inte klarar all stress och vi springer in till vårat tält för att lugna ner oss. Då vi har fått nya krafter, går vi ut igen och de säger åt oss att gå in i byggnaden igen.
När vi väl kommer in, är det totalt kaos.. Stora män står och gråter som barn, Herman som jobbar i bageriet bredvid affären, sitter i chock med händerna tryckta mot öronen och tårar i hela ansiktet. Vi lyssnar på lite skitsnack ifrån folk som leker hjältar och därefter blir vi nerdragna i källaren.
Då jag off lider av otrolig mörkerskräck, så blir det här skitroligt för mig då källaren helt saknar någon form av belysning. SÅ jag gör det lättaste av situationen och låter karaktären hamna i skräck på grund utav vad som skedde utanför. Hyperventilerande andetag får mig att börja gråta (wii, jag kan teatergråta!) och tillslut sjunker jag bara ihop på golvet och gråter hysteriskt. När de tillslut vill få ut oss från källaren igen, vägrar jag följa med. Har jag satt mig, så har jag!
Men så kom Bengt såklart, tog tag i min hand och hävade upp mig på fötter. Och då är det klart man följer med.. Så länge Bengt var där!
Vi kommer ut, Bengt släpper taget om mig och försvinner och ungefär lika snabbt hamnar jag i chock. Levande död följer jag efter Nora dit hon vill att jag ska gå, besvarar henne dock inte med ord eller blickar och de får dra i mig för att få mig att sätta mig ned. När jag väl vaknar till igen, står vi i trapphuset och jag går från totalt likgiltig till grymt bitter. Sitter och halvskriker åt alla i närheten då vi väl kommer upp till Skänken (krogen) och äter kakor som bagarna kommer med.
Det lugnar dock också ned sig tillslut, och jag blir igen en normal Isolde.
Därefter händer det inte speciellt mycket.. Årsfesten drar igång, vi medverkar ett tag i Skänken där det är musikunderhållning och alkohol, men går tillslut ned till köket då Laban (våran köksvän) utlovar godsaker därifrån.
Och då vi sitter och småpratar, märker mina förälskade sinnen att Bengt går (scratch that. Han går inte, han blir släpad av en annan snubbe) till bänkarna. Bengt är nämligen totalt nerpackad. Och då Nora går iväg på toaletten, ser jag min chans och springer dit för att "hjälpa till". Vilket slutar i att snubben som tog med honom dit, går på vakttjänst och jag sitter kvar med dyngraka Bengt. Efter väldigt intelligenta samtal ("kastanjer är överskattade!" och "man får sova på vem man vill... för det är ett kollektiv..!") så lovar jag att leda upp honom till hans rum, vilket inte visar sig vara alltför enkelt. Halvt släpandes, halvt gåendes, drar jag honom med mig uppför trapporna.
Självklart bor grabben LÄNGST upp, LÄNGST in och på överslafen. Jag hjälper honom av med skorna, men går därefter då han somnar på en gång (dock inte utan att smeka honom kort över kinden, är man kär så är man!).
Vi väntar oss stora grejer den natten, men sover lugnt hela natten. Vaknar, allting är fortfarande perfekt och vi går tillbaka till affären.
Då vi sitter där, flirtandes med bagarna, ätandes kakor och bröd, så hör vi skott och tjejskrik. Minns tanken "neej.. det hade precis blivit så lugnt.." och vi får veta att NKU-ledaren är skjuten. Konrad (kupongmäster och vår kärlek i bosättningen) kommer förbi och säger åt oss att packa nödvändiga saker, för NKU -kan- ha en armé som inte är speciellt glada just nu.. och vi -kanske- måste fly till skogs. Jag och Nora får panik, slänger ner knivar och mat i en ryggsäck men avbryts av skrik.
"TILL FRAMSIDAN, TILL FRAMSIDAN, DE KOMMER!"
I ren panik springer vi och möts av en tuta som slår genom skriken.
LAJVET ÄR SLUT!
Nu orkar jag dock inte ta det mer detaljerat och jag tror inte heller att ni orkar läsa. Och då har jag ändå tagit bort viktiga moment, såsom danskarnas attack mot affären, Jo's historia, bröllopet, våran dejtingservice, BENGTS KONTAKTANNONS, Nora och Isabelle som var bitchar och skrev ett svar till den kontaktannonsen i Isoldes namn och Myrdals dikterande. Och mycket, mycket mer.
Kan man säga annat än att det var frikkin awesome?
Tror inte det.
Bosättningen Östbacken
Det hela började ganska simpelt med att jag får vara med och hämta vatten. Vattnet tog ganska snabbt slut i dunken bredvid köket, pågrund utav disk och matlagning, men det tog inte många vändor med den trasiga cykeln för att fylla på alla 10 liters dunkarna för att därefter hälla på den större. 400 liter... Suck, det här kommer nog bli tyngre än jag trodde. Det är dessutom stekande hett och då man fyller dunkarna så måste man stå i den obarmärtiga solen, då huset inte gav någon som helst skugga. Men vattnet är kallt och flera gånger råkar man skölja över de bara armarna eller benen för att få lite mer svalka. Vi är tre man som gör det, en utredare som heter William och är riktigt trevlig, en utav de svenska tvagarna som har tittat på Nora ett bra tag nu och jag själv. Det tar inte speciellt lång tid och tillslut kan jag återvända till affären och de jag arbetar med där.
Stämningen är som det ska vara, lättsamt och roligt. De flesta som arbetar i affären är väldigt sociala och både jag och Nora hade kommit bra överrens med dem, även om vi inte hade varit där så länge.
Paul, som är vår chef, syns till lite då och då men försvinner ofta iväg på olika små äventyr. Vi gillar honom, Nora och jag, även om han har tendenser att bli lite fånig.. Som att han kan stå upp till en halvtimme och spraya håret med hårspray om morgonen. Så mycket hår har han inte och vad tusan ska han göra när sprayen tar slut? Det är inte en vara som det finns speciellt mycket av direkt, men han har aldrig lärt sig det där med ransonering.
Isabelle, är den vackra och smarta. Med små, kvicka kommentarer, sitter hon oftast och stickar till någonting jag gissar ska vara en mössa, och hon är en av de som jag tycker bäst om i butiken. Antagligen för att vi tjejer ofta får gadda ihop oss mot de två männen i butiken, vilket har fått oss mer sammansvurna. Hon sitter, när jag kommer tillbaka och stickar som vanligt, tillsammans med Nora som precis har lärt sig. Trots att hon varken kan läsa eller skriva, Nora alltså, så är hon kvick. Det är någonting jag alltid har sagt, och jag tror att om hon faktiskt skulle ge sig på att börja lära sig läsa så skulle det gå ganska snabbt.. Men hon säger alltid att det är onödigt då hon har mig. Och jag håller med, så länge som hon är lycklig.
Peter är den andra killen där, och sitter för tillfället och syr på sina byxor. Någonting han alltid gör.. Jag undrar om han någonsin kommer få slut på idéer, för nu verkar det vara den elfte fickan som han syr på som inte har någon speciell anledning än att kunna hålla någonting helt oväsentligt.
Den fjärde tjejen syns knappt till, en dansk som heter Jo.. Någonting vi inte direkt lider av, Jo är inte bara otäck, men hon är grymt ilsken och verkar inte tycka om att vara där alls. Plus att hon inte sköter sitt jobb och säljer dyra saker till en spottspyer.. Flera gånger har hon hoppat på Nora, som inte förstår ett ord danska, vilket har gjort hennes och mitt förhållande till varandra, väldigt stelt. Som om det bara väntar på att vi ska börja slåss, vilket de andra verkar veta av.. Men jag håller mig tyst och läser boken jag precis har kommit över..
Snart kommer nog Bengt förbi i alla fall..
Jag minns knappt vad vi gjorde den första tiden. Vi satt mest i affären, sen gick jag och Emma iväg till offtältet för att vi kände att karaktärerna inte riktigt stämde och vi försökte göra om dem så lite som det gick, men så att det passade så gott som det gjorde. Tillslut, när vi hade bestämt oss, gick vi tillbaka och fortsatte leken. Man gjorde allting i vanor, gick upp på morgonen, åt frukost, gick till arbetet, åt lunch, fortsatte arbeta, åt kvällsmat, söp till på kvällen och gick och la sig. Och så var också första tiden där.
Det enda som händer första dagen, av värde är att vi blir utkörda från vårat tält. Då NKU gästar bosättningen, ska de självklart ha vårat tält, så vi får byta.. Och NKU går runt i svarta uniformer och stora vapen och inger inte speciellt någon fredlig känsla, men vi tar likväl emot dem.
Första natten, däremot, skedde det någonting. Jag hade precis vaknat och var helt tokigt kissnödig, då jag stod med jeansen upp till höfterna börjar jag höra skottlossningen. Jag kliver ut, ser en snubbe hukandes springa iväg medan jag hör de andra skrika åt honom att ta sig in i huset igen. Jag, som verkligen inte orkade bli skjuten, springer därför förbi skottlinjen och fortsätter upp till toaletterna, där jag får slappna av igen. När jag går tillbaka, får jag syn på ett par gestalter som sitter i en utav skuggorna och för en lång stund satt jag bara hukad och betraktade dem. De pratade om attentat och vad som tydligen hade skett i andra bosättningar som NKU hade besökt. Men jag hör inte egentligen vad de säger och då de tillslut försvinner, går jag därifrån.. När jag kommer tillbaka till tältet var Nora vaken, och hon frågade mig snabbt vad jag hade gjort. Jag mumlade bara att jag hade varit på toa, la mig ner igen och höll nästan på att somna då jag hör hennes viskningar om jag kunde följa henne till toaletterna då hon inte vågade gå själv.
Så ut igen!
Dagen därpå hände det inte heller speciellt mycket saker, vissa dog men det var aldrig någon som jag la större vikt vid. Vi fick våra kuponger, vi fick pruta på varor och jag läste min bok. Allt gick i frid och fröjd, helt enkelt. Dagen därefter, däremot, var lördag och inte bara dagen då vi skulle rösta fram en ny kommitté, men också årsdagen för Östbacken. Så det var självklart fest framåt kvällen som man inte fick missa, men först och främst skulle vi rösta.
Under röstningen, sker dock det absolut häftigaste jag någonsin har varit med om.. Man hör flygplanen, man ser flygplanet..
Och så börjar bomberna falla.
Vi sprang därifrån, hukandes då en dansk skrek åt oss att hålla oss nära marken, men likväl springandes. Emma säger off att hon inte klarar all stress och vi springer in till vårat tält för att lugna ner oss. Då vi har fått nya krafter, går vi ut igen och de säger åt oss att gå in i byggnaden igen.
När vi väl kommer in, är det totalt kaos.. Stora män står och gråter som barn, Herman som jobbar i bageriet bredvid affären, sitter i chock med händerna tryckta mot öronen och tårar i hela ansiktet. Vi lyssnar på lite skitsnack ifrån folk som leker hjältar och därefter blir vi nerdragna i källaren.
Då jag off lider av otrolig mörkerskräck, så blir det här skitroligt för mig då källaren helt saknar någon form av belysning. SÅ jag gör det lättaste av situationen och låter karaktären hamna i skräck på grund utav vad som skedde utanför. Hyperventilerande andetag får mig att börja gråta (wii, jag kan teatergråta!) och tillslut sjunker jag bara ihop på golvet och gråter hysteriskt. När de tillslut vill få ut oss från källaren igen, vägrar jag följa med. Har jag satt mig, så har jag!
Men så kom Bengt såklart, tog tag i min hand och hävade upp mig på fötter. Och då är det klart man följer med.. Så länge Bengt var där!
Vi kommer ut, Bengt släpper taget om mig och försvinner och ungefär lika snabbt hamnar jag i chock. Levande död följer jag efter Nora dit hon vill att jag ska gå, besvarar henne dock inte med ord eller blickar och de får dra i mig för att få mig att sätta mig ned. När jag väl vaknar till igen, står vi i trapphuset och jag går från totalt likgiltig till grymt bitter. Sitter och halvskriker åt alla i närheten då vi väl kommer upp till Skänken (krogen) och äter kakor som bagarna kommer med.
Det lugnar dock också ned sig tillslut, och jag blir igen en normal Isolde.
Därefter händer det inte speciellt mycket.. Årsfesten drar igång, vi medverkar ett tag i Skänken där det är musikunderhållning och alkohol, men går tillslut ned till köket då Laban (våran köksvän) utlovar godsaker därifrån.
Och då vi sitter och småpratar, märker mina förälskade sinnen att Bengt går (scratch that. Han går inte, han blir släpad av en annan snubbe) till bänkarna. Bengt är nämligen totalt nerpackad. Och då Nora går iväg på toaletten, ser jag min chans och springer dit för att "hjälpa till". Vilket slutar i att snubben som tog med honom dit, går på vakttjänst och jag sitter kvar med dyngraka Bengt. Efter väldigt intelligenta samtal ("kastanjer är överskattade!" och "man får sova på vem man vill... för det är ett kollektiv..!") så lovar jag att leda upp honom till hans rum, vilket inte visar sig vara alltför enkelt. Halvt släpandes, halvt gåendes, drar jag honom med mig uppför trapporna.
Självklart bor grabben LÄNGST upp, LÄNGST in och på överslafen. Jag hjälper honom av med skorna, men går därefter då han somnar på en gång (dock inte utan att smeka honom kort över kinden, är man kär så är man!).
Vi väntar oss stora grejer den natten, men sover lugnt hela natten. Vaknar, allting är fortfarande perfekt och vi går tillbaka till affären.
Då vi sitter där, flirtandes med bagarna, ätandes kakor och bröd, så hör vi skott och tjejskrik. Minns tanken "neej.. det hade precis blivit så lugnt.." och vi får veta att NKU-ledaren är skjuten. Konrad (kupongmäster och vår kärlek i bosättningen) kommer förbi och säger åt oss att packa nödvändiga saker, för NKU -kan- ha en armé som inte är speciellt glada just nu.. och vi -kanske- måste fly till skogs. Jag och Nora får panik, slänger ner knivar och mat i en ryggsäck men avbryts av skrik.
"TILL FRAMSIDAN, TILL FRAMSIDAN, DE KOMMER!"
I ren panik springer vi och möts av en tuta som slår genom skriken.
LAJVET ÄR SLUT!
Nu orkar jag dock inte ta det mer detaljerat och jag tror inte heller att ni orkar läsa. Och då har jag ändå tagit bort viktiga moment, såsom danskarnas attack mot affären, Jo's historia, bröllopet, våran dejtingservice, BENGTS KONTAKTANNONS, Nora och Isabelle som var bitchar och skrev ett svar till den kontaktannonsen i Isoldes namn och Myrdals dikterande. Och mycket, mycket mer.
Kan man säga annat än att det var frikkin awesome?
Tror inte det.
Hallå Principessa!
Jag ska bli glad
Glada människor är per automatik söta.
Det har jag och Larben konstaterat.
Därför ska jag sluta vara cynisk
Och bli glad.
Och får jag ingen pojkvän
så kanske jag kan tycka att jag själv är söt istället
Glada människor är per automatik söta.
Det har jag och Larben konstaterat.
Därför ska jag sluta vara cynisk
Och bli glad.
Och får jag ingen pojkvän
så kanske jag kan tycka att jag själv är söt istället
Orgasmic Pain
...
Jag trodde
att flytta härifrån var mitt svåra val.
Att flytta tillbaka var det värre.
Och att nästa steg skulle vara
Huruvida jag överhuvudtaget skulle stanna kvar i den här staden.
Men som det verkar
Så hade det inte alls med plats och boende att göra.
Utan honom..
Jag har mött mitt svåraste val och jag vet inte vad jag ska svara.
Jag har bett om råd, men inga svar gör mig nöjd.
Ibland hatar jag att jag älskar honom så..
Jag trodde
att flytta härifrån var mitt svåra val.
Att flytta tillbaka var det värre.
Och att nästa steg skulle vara
Huruvida jag överhuvudtaget skulle stanna kvar i den här staden.
Men som det verkar
Så hade det inte alls med plats och boende att göra.
Utan honom..
Jag har mött mitt svåraste val och jag vet inte vad jag ska svara.
Jag har bett om råd, men inga svar gör mig nöjd.
Ibland hatar jag att jag älskar honom så..
