Edelfseys Hus 1. Vinden
Mina händer skakade redan innan jag vaknade. Inte våldsamt, men darrande som om kroppen vibrerade. Golvet var så hårt mot ryggen, lungorna gick inte riktigt att fylla ut med luft då jag kippade efter andan. Blinkade ett par gånger, försökte urskilja någonting i taket över mig.
"..."
Läpparna hade öppnats utan att jag kände det själv, tungan och stämbanden hade arbetat för att få fram ett ljud. Men misslyckades grovt.
Jag slöt ögonen igen, fortsatte hålla kroppen så avslappnad som det gick. Men det blev snart kallt och golvet tryckte fortfarande obehagligt mycket mot ryggen och bakhuvudet. Sakta, sakta satte jag mig därför upp, kurade ihop mig och tryckte ena sidan mot väggen som var närmast. Någonting som gick in i huvudet då jag hade rört mig var att jag var naken. Och att någonting fattades.
Som ett ben eller ett tungt halsband, någonting som man var van vid men som nu inte kändes av. Jag fuktade läpparna, slöt ögonen hårt och försökte att inte låta blicken leta efter det som kunde vara borta.. För jag visste redan att synen inte skulle vara vacker. Istället kröp jag ihop mig, blek och glåmig, håret avskuret i olika etapper och fortfarande utan att kunna få ur mig ett enda ljud.
Jag provade att ta ett ytterligare djupt andetag då jag insåg att jag höll andan, någonting som igen misslyckades. Lungorna gick att fylla, dock mycket mer än vad som var normalt.. Igen som om någonting fattades, någonting som annars tog plats.. Jag började igen skaka då ögonen långsamt öppnade sig, tårarna fuktade redan blicken när jag insåg vad som kunde ha hänt..
Långsamt såg jag ner mot mitt bröst, särade läpparna och fick ur mig skriket som funnits i svalget så länge nu och kastade mig bakåt. Skräcken fyllde hjärnan, skriket dog ut och utan att andas såg jag igen upp i det skitiga taket.
Någonting fattades..
Tårarna värmde upp kinderna, då jag igen satte mig upp för att betrakta bröstkorgen närmre. Rörde med blekvita fingertoppar mot det gapande såret som slet upp bröstkorgen och lungorna som andades därinne.
Fingrarna famlade i hålet, kunde känna revben, lungor och..
Långsamt drog jag ut fingrarna ur såret, la armarna runt bröstet och kurade igen ihop mig mot väggen.
Hjärtats avsaknad sved i kroppen och jag kunde inte få tanken ur huvudet att den måste finnas här någonstans. Om jag bara kunde hitta det, så kunde jag kanske plocka in det igen. Jag nickade, darrandes och gråtandes, halvt i panik men jag kom i alla fall upp på fötter. Det stack, sved under fotsulorna och jag insåg att de hade skurit i dem för att jag inte skulle springa. Vilket jag inte heller gjorde, istället började jag långsamt, långsamt att söka över det dammiga vindsgolvet för att hitta någonting som kunde skvallra om vad som hade hänt.
När jag inte kunde hitta någonting så började tankarna långsamt gå till att jag ville komma ut därifrån. Det måste finnas en lucka eller en trappa eller.. Någonting. Jag föll på knä när mina fingertoppar sökte över det dammiga golvet, letade efter en skarv eller gångjärn.. Men fann ingenting.
"Helvete.."
Ljudet av min egen röst gjorde att jag ryggade tillbaka, men lugnade igen ner mig då jag fortsatte söka. Ingen lucka.. Ingen trappa..
Vinden var stor, dammig, tom och mörk. Det enda ljuset som gavs var ifrån det gigantiska, runda fönstret som var så smutsigt att man inte kunde se någonting.
"Minsistachansut" tänkte jag och nickade då jag igen försökte leta efter en utväg.
Plötsligt slog jag i tån, ramlade framåt och återfick balansen. Såg ner mot golvet, där en mässingring tungt låg mot golvet. Den var täckt av damm och spindelväv, men jag förstod att det kunde vara min enda väg ut. Så jag tog språng mot golvet, fick upp den tunga mässingringen med iskalla händer och började dra. Det tog flera sekunder innan den ens började röra sig, men tillslut gnisslade gångjärnen och luckan började rubbas. Långsamt, långsamt uppåt tills den med en smäll föll tillbaka av att tyngdpunkten förflyttades.
Ljuset strömmade upp från luckans hål, en stege stod redan beredd för mig att klättra ner för. En stunds tvekan över min avsaknad av kläder, men tillslut förstod jag att jag inte hade något val.
Och jag klättrade nedför stegen.
"..."
Läpparna hade öppnats utan att jag kände det själv, tungan och stämbanden hade arbetat för att få fram ett ljud. Men misslyckades grovt.
Jag slöt ögonen igen, fortsatte hålla kroppen så avslappnad som det gick. Men det blev snart kallt och golvet tryckte fortfarande obehagligt mycket mot ryggen och bakhuvudet. Sakta, sakta satte jag mig därför upp, kurade ihop mig och tryckte ena sidan mot väggen som var närmast. Någonting som gick in i huvudet då jag hade rört mig var att jag var naken. Och att någonting fattades.
Som ett ben eller ett tungt halsband, någonting som man var van vid men som nu inte kändes av. Jag fuktade läpparna, slöt ögonen hårt och försökte att inte låta blicken leta efter det som kunde vara borta.. För jag visste redan att synen inte skulle vara vacker. Istället kröp jag ihop mig, blek och glåmig, håret avskuret i olika etapper och fortfarande utan att kunna få ur mig ett enda ljud.
Jag provade att ta ett ytterligare djupt andetag då jag insåg att jag höll andan, någonting som igen misslyckades. Lungorna gick att fylla, dock mycket mer än vad som var normalt.. Igen som om någonting fattades, någonting som annars tog plats.. Jag började igen skaka då ögonen långsamt öppnade sig, tårarna fuktade redan blicken när jag insåg vad som kunde ha hänt..
Långsamt såg jag ner mot mitt bröst, särade läpparna och fick ur mig skriket som funnits i svalget så länge nu och kastade mig bakåt. Skräcken fyllde hjärnan, skriket dog ut och utan att andas såg jag igen upp i det skitiga taket.
Någonting fattades..
Tårarna värmde upp kinderna, då jag igen satte mig upp för att betrakta bröstkorgen närmre. Rörde med blekvita fingertoppar mot det gapande såret som slet upp bröstkorgen och lungorna som andades därinne.
Fingrarna famlade i hålet, kunde känna revben, lungor och..
Långsamt drog jag ut fingrarna ur såret, la armarna runt bröstet och kurade igen ihop mig mot väggen.
Hjärtats avsaknad sved i kroppen och jag kunde inte få tanken ur huvudet att den måste finnas här någonstans. Om jag bara kunde hitta det, så kunde jag kanske plocka in det igen. Jag nickade, darrandes och gråtandes, halvt i panik men jag kom i alla fall upp på fötter. Det stack, sved under fotsulorna och jag insåg att de hade skurit i dem för att jag inte skulle springa. Vilket jag inte heller gjorde, istället började jag långsamt, långsamt att söka över det dammiga vindsgolvet för att hitta någonting som kunde skvallra om vad som hade hänt.
När jag inte kunde hitta någonting så började tankarna långsamt gå till att jag ville komma ut därifrån. Det måste finnas en lucka eller en trappa eller.. Någonting. Jag föll på knä när mina fingertoppar sökte över det dammiga golvet, letade efter en skarv eller gångjärn.. Men fann ingenting.
"Helvete.."
Ljudet av min egen röst gjorde att jag ryggade tillbaka, men lugnade igen ner mig då jag fortsatte söka. Ingen lucka.. Ingen trappa..
Vinden var stor, dammig, tom och mörk. Det enda ljuset som gavs var ifrån det gigantiska, runda fönstret som var så smutsigt att man inte kunde se någonting.
"Minsistachansut" tänkte jag och nickade då jag igen försökte leta efter en utväg.
Plötsligt slog jag i tån, ramlade framåt och återfick balansen. Såg ner mot golvet, där en mässingring tungt låg mot golvet. Den var täckt av damm och spindelväv, men jag förstod att det kunde vara min enda väg ut. Så jag tog språng mot golvet, fick upp den tunga mässingringen med iskalla händer och började dra. Det tog flera sekunder innan den ens började röra sig, men tillslut gnisslade gångjärnen och luckan började rubbas. Långsamt, långsamt uppåt tills den med en smäll föll tillbaka av att tyngdpunkten förflyttades.
Ljuset strömmade upp från luckans hål, en stege stod redan beredd för mig att klättra ner för. En stunds tvekan över min avsaknad av kläder, men tillslut förstod jag att jag inte hade något val.
Och jag klättrade nedför stegen.
