Bitter

Någonting jag har insett väldigt tydligt på senare tid är min otroliga ointresse för allt vad skolgång heter.
Kanske för att jag för första gången på väldigt länge går någonting så otroligt Normalt som samhällsprogram.
Uppenbarligen fungerar det inte, för jag går alltmer sällan till skolan och stannar hellre hemma.
Planen nu är att försöka söka till en folkhögskola utanför Örebro, vart och vilken har jag ännu ingen aning om. Bara att jag antagligen kommer att gå teater.
Av någon anledning är teater ett utav mina främsta intressen, men ändå någonting jag aldrig har gått. Vi fick prova på en termin på gymnasiet och jag kom ut med ett strålande MVG, med den enkla kommentaren "Försök att inte spela så negativa roller så ska det nog lösa sig."

Och i ärlighetens namn så behöver jag inte stå på scen. Men en helt oförklarig känsla av Frid infinner alltid i mig när jag kommer in i en teater.
Jag bryr mig inte om Vad jag gör, sålänge jag får göra Någonting därinne. Klippa biljetter, fixa rekvisita, spela in musikmaterialet; Bara Någonting.

Om det här kan få Verklighetens stryptag om mig att lätta Lite mer, så är det fan värt det. För på sista tiden har jag bara känt hur Han börjar dra åt strypkopplet ännu lite mer och hur otroligt vant det börjar bli att Han kallar mig för sin lilla slyna.

Jag vill inte vara Verklighetens lilla slyna. Det smakar illa.

Så jag gör ett slag för Overklighet, blir en rebell och sliter lite i mitt koppel. Det kanske inte gör att jag blir fri, men Fan ta mig om jag börjar ge upp och ge in för de där viskningarna.

Idag struntar jag i skolan. Och går hem till Elenor och spelar Fable 2.