Spelglädje och väl dolda alteregon
(19:28:26) Memento Sont: *Hon var likt en spinnande katt med sitt byte, som hon gång på gång fiskar upp mellan sina särade läppar - för att därefter släppa ner med ett äcklande klafs'ande ljud ner i hennes munhåla igen. Gång på gång, liksom retade sig själv med smaken och känslan av en annans tunga som hon helt och rent hade stulit ur käften på denna. De annars bleka, nariga läpparna var täckta utav blodsplatter - liksom hennes ansikte var något prickat utav det. Hon fiskar upp den uppslitna tungroten där hon fortfarande ligger på rygg och när hon igen har fört den ur svalget för att höja den över sig, så sträcker hon ut sin egen tunga och berör dess tungspets. Allt ackompanjerat utav ett lågmält kuttrande skratt, som allt avbryts utav en dörrgnissling. Med läpparna om tungspetsen i ett lätt sugande så såg hon upp i taket, såg inte mot personen därborta även om hon visste Precis vem han var. Nherith, Azer, inte ens Sanfindell var ett hot - de var Vänner. Men Atta... Volpes... Att hon ens hade VÅGAT ge honom ett utav deras namn! Med en snärt från handleden så slänger hon fram den vedervärdiga tungan så att den slår i golvet i närheten utav honom, samtidigt som hon glider om på mage och ser tillbaka mot honom med vit blick.*"Fångat dig en hare, räv?"
(19:40:20) Atta Frost: *Skärrat hoppade han åt sidan, och steppade runt som om han inte kunde hålla fötterna i styr. Händerna flög upp som för att skydda bröstkorgen.* "Mori!" *Skrek han, trots att han redan insåg att något var å färde. Rösten var den samma och någon helt annan. Utseendet var detsamma och något helt annat. Läpparna skälvde om orden:* "Mori, vad gör du?! Varför... varför ligger du på... Vad är det som har hänt?!" *Uppspärrade ögon följde blodspåren, stänken, ränderna. De stirrade vantroget på de vita irisarna, medan han osäkert började skaka på huvudet. Det var inte såhär hon var. Räven inom honom skällde genom hans mun:* "Mori! Sluta! Du skrämmer mig!" *Det sista steg till ett gällt pip - ett hundaktigt, kuvat läte - medan han tassade frammåt, som om golvet varit bräckligaste is. Tårna var spettsade, sulorna bara. Bara ljudet av hans andning överrötade dem. Hes och förvirrad, allt trängre för varje steg han närmade sig. Det tog emot i axlarna när han böjde sig ned över henne och bredde ut händerna för att lyfte henne på benen.* "Är du skadad?" *Han kunde inte möta de vita ögonen. Blicken rusade över kläderna. Blodet. Blodet.*
Jag älskar att spela galen. Av någon anledning så betyder det att jag får släppa allt som egentligen vill förhindra mina ageranden från den verkliga världen och vem visste att så många roliga tankar kunde rinna ur om man lossade flaskens kork?
Det handlar inte om att spela otäck. Inte att göra de mest extraordinära och orginella sakerna.
Det har någon redan gjort.
Men att bara släppa alla hämningar.
Och ge sig in för att tänka som en galning.
Varför har jag så lätt för det..?
Och framförallt...
Varför gör jag det så Otroligt Gärna?
(20:47:05) Atta Frost: "Aaah!" *Atta tjöt till, och försökte slita sig loss, men hon var mycket starkare och han var rädd för att göra henne illa. Färfärat sköt han intill henne över golvet, grep med andra handen och försökte vrida sig loss.* "Släpp", *bad han skrämt.* "Du gör mig illa! Mori!" *Det är inte Mori! Skrek räven. Det är inte Mori! Fly! Fly medan du kan! Ett ynkligt skall undslapp honom, medan han grävde efter hennes fingrar - men det var inte förrän hon bet honom som det slog slint. Ögonen blev klotrunda och munnen häpet öppen. Det gjorde ont - mycket ondare än han varit beredd på - men insikten om vad hon höll på med gjorde honom stel och paralyserad.* "Mori..." *mumlade han medan han slutade kämpa för att komma loss.* "Varför...? Jag vill ju inte... Jag försöker ju hjälpa dig." *Det är inte Mori! Skrek räven igen. Se på henne! Se vad hon gör! Men Atta kunde inte tro det. Där var samma näsa. Samma vackara läppar. Samma tjocka ögonfransar. Den fria handen landade i hennes lockar. Strök dem medan tänderna gnagde sig så djupt att de snart skulle finna ben. Ansiktet ryckte till lite medan han kämpade för att inte ge några ljud ifrån sig, kämpade för att inte slita armen till sig.* "Det är... ingen fara...", *Tröstade han och lutade sig så nära att han kunde svepa den fria armen om hennes hals.* "Jag bryr mig inte om du slår mig... Jag tänker inte lämna dig sådan här. Du är så kall..." *Ansiktet sjönk ned i hennes hårsvall.*
(20:52:39) Memento Sont: *Hon njöt utav hans skräckslagna skrik, men då dessa förrändrats och därefter Försvann så kände hon ingenting annat än plötslig och häftig frustration. Med ögonen, om det hade kunnat, strålandes utav ilska och irritation så biter hon hårdare, känner strömmen utav hans blod samlas i hennes mun och hon sväljer vant. Hon stelnar. Stannar då han faktiskt börjar smeka henne. Klappa henne. Hon var så utom sig av ilska att hon blev alldeles still, känner bara hans mumlande ord och lätta omfamning. Men där fick det också vara nog. Hon släpper häftigt hans arm med sitt köttigt tydligare bitmärke. Blodet låg om hennes läppar och likt en mjölkmustasch även över och under dem. En hand lägger sig med samma hastighet som tidigare mot hans hals och hon gör det i en enkel rörelse - slår ner hela hans huvud mot golvet med en likadan styrka som Mirine en gång tidigare fått smaka på. Samtidigt som ett vrål tjöt ur henne.*"TRÅKIG! VI ÄR INTE MORI! KORKADE, DUMMA, TRÅKIG, TRIST!"*Skrek hon som ett barn, samtidigt som hon reste sig upp under komplett tystnad och tog ett kliv över hans huvud. Han var en utnyttjad leksak nu. Och med tanke på smällen torde han kanske vara medvetslös. Hon fiskar upp den slappa, äckliga tungan från golvet - bekymrar sig inte ens med att borsta grus, smuts och hårstrån ifrån denna - utan låter den bara glida ner mellan läpparna igen.*
Memento Sont - Yours truly
Atta Frost - Malin/Shi
(19:40:20) Atta Frost: *Skärrat hoppade han åt sidan, och steppade runt som om han inte kunde hålla fötterna i styr. Händerna flög upp som för att skydda bröstkorgen.* "Mori!" *Skrek han, trots att han redan insåg att något var å färde. Rösten var den samma och någon helt annan. Utseendet var detsamma och något helt annat. Läpparna skälvde om orden:* "Mori, vad gör du?! Varför... varför ligger du på... Vad är det som har hänt?!" *Uppspärrade ögon följde blodspåren, stänken, ränderna. De stirrade vantroget på de vita irisarna, medan han osäkert började skaka på huvudet. Det var inte såhär hon var. Räven inom honom skällde genom hans mun:* "Mori! Sluta! Du skrämmer mig!" *Det sista steg till ett gällt pip - ett hundaktigt, kuvat läte - medan han tassade frammåt, som om golvet varit bräckligaste is. Tårna var spettsade, sulorna bara. Bara ljudet av hans andning överrötade dem. Hes och förvirrad, allt trängre för varje steg han närmade sig. Det tog emot i axlarna när han böjde sig ned över henne och bredde ut händerna för att lyfte henne på benen.* "Är du skadad?" *Han kunde inte möta de vita ögonen. Blicken rusade över kläderna. Blodet. Blodet.*
Jag älskar att spela galen. Av någon anledning så betyder det att jag får släppa allt som egentligen vill förhindra mina ageranden från den verkliga världen och vem visste att så många roliga tankar kunde rinna ur om man lossade flaskens kork?
Det handlar inte om att spela otäck. Inte att göra de mest extraordinära och orginella sakerna.
Det har någon redan gjort.
Men att bara släppa alla hämningar.
Och ge sig in för att tänka som en galning.
Varför har jag så lätt för det..?
Och framförallt...
Varför gör jag det så Otroligt Gärna?
(20:47:05) Atta Frost: "Aaah!" *Atta tjöt till, och försökte slita sig loss, men hon var mycket starkare och han var rädd för att göra henne illa. Färfärat sköt han intill henne över golvet, grep med andra handen och försökte vrida sig loss.* "Släpp", *bad han skrämt.* "Du gör mig illa! Mori!" *Det är inte Mori! Skrek räven. Det är inte Mori! Fly! Fly medan du kan! Ett ynkligt skall undslapp honom, medan han grävde efter hennes fingrar - men det var inte förrän hon bet honom som det slog slint. Ögonen blev klotrunda och munnen häpet öppen. Det gjorde ont - mycket ondare än han varit beredd på - men insikten om vad hon höll på med gjorde honom stel och paralyserad.* "Mori..." *mumlade han medan han slutade kämpa för att komma loss.* "Varför...? Jag vill ju inte... Jag försöker ju hjälpa dig." *Det är inte Mori! Skrek räven igen. Se på henne! Se vad hon gör! Men Atta kunde inte tro det. Där var samma näsa. Samma vackara läppar. Samma tjocka ögonfransar. Den fria handen landade i hennes lockar. Strök dem medan tänderna gnagde sig så djupt att de snart skulle finna ben. Ansiktet ryckte till lite medan han kämpade för att inte ge några ljud ifrån sig, kämpade för att inte slita armen till sig.* "Det är... ingen fara...", *Tröstade han och lutade sig så nära att han kunde svepa den fria armen om hennes hals.* "Jag bryr mig inte om du slår mig... Jag tänker inte lämna dig sådan här. Du är så kall..." *Ansiktet sjönk ned i hennes hårsvall.*
(20:52:39) Memento Sont: *Hon njöt utav hans skräckslagna skrik, men då dessa förrändrats och därefter Försvann så kände hon ingenting annat än plötslig och häftig frustration. Med ögonen, om det hade kunnat, strålandes utav ilska och irritation så biter hon hårdare, känner strömmen utav hans blod samlas i hennes mun och hon sväljer vant. Hon stelnar. Stannar då han faktiskt börjar smeka henne. Klappa henne. Hon var så utom sig av ilska att hon blev alldeles still, känner bara hans mumlande ord och lätta omfamning. Men där fick det också vara nog. Hon släpper häftigt hans arm med sitt köttigt tydligare bitmärke. Blodet låg om hennes läppar och likt en mjölkmustasch även över och under dem. En hand lägger sig med samma hastighet som tidigare mot hans hals och hon gör det i en enkel rörelse - slår ner hela hans huvud mot golvet med en likadan styrka som Mirine en gång tidigare fått smaka på. Samtidigt som ett vrål tjöt ur henne.*"TRÅKIG! VI ÄR INTE MORI! KORKADE, DUMMA, TRÅKIG, TRIST!"*Skrek hon som ett barn, samtidigt som hon reste sig upp under komplett tystnad och tog ett kliv över hans huvud. Han var en utnyttjad leksak nu. Och med tanke på smällen torde han kanske vara medvetslös. Hon fiskar upp den slappa, äckliga tungan från golvet - bekymrar sig inte ens med att borsta grus, smuts och hårstrån ifrån denna - utan låter den bara glida ner mellan läpparna igen.*
Memento Sont - Yours truly
Atta Frost - Malin/Shi
Kommentarer
Trackback
