Bitter

Efter många (väldigt många) misslyckade försök till att liva upp den här förbannade bloggen, har jag äntligen gett upp. Det är faktiskt ganska skönt, trots att det är irriterande. Varför det inte fungerar fastän jag vet hur man ska göra, vet jag inte och snart känns det som om jag ska slå in tangentbordet i väggen.
Men det är faktiskt ingen nyhet, jag är sämst med datorer. Med program och scripts dvs. Helt värdelös verkligen, kan inte göra ett dugg med det. Vilket är hemskt irriterande då de flesta man känner och umgås med leker runt med sånt här som om det vore sandlådan medan man själv bara sitter och tänker "Ja, men det ser väl inte så svårt ut."
Tills man kommer hem. Och är ensam. Och inser.
Hur jävla frustrerande svårt det är.


Snart tar jag antagligen bort den här bloggen helt. För att därefter uppliva den.

Nåväl, bara för att få bort tankarna på vad jag är sämst på så ska vi ta hand om ett ämne som jag faktiskt tycker om.
Och fortfarande knappt vet ett skit om.

Jag var på mitt första skräcklajv nu i helgen (Huset som gud glömde, av Drakontia), tre dagar ute i en stuga i skogen. Det involverade blodiga händer på fönsterrutorna, en förbannat otrevlig docka, tre väldigt misära spöken och sex pers som satt livrädda i ett vardagsrum och skrek.
Jag måste säga att det var helt underbart.
Paniken och paranoian la sig aldrig, då jag var övertygad om att ljuset kom med räddningen så blev dagarna bara mer och mer otäcka när man insåg att det aldrig lugnade sig. Det skedde saker gång på gång, trots att det var sol ute och fåglarna kvittrade.

Varje morgon man vaknade (även om det bara var två) så hade någonting nytt skett, mer panik som la sig över den andra. Sedan var det bara att vänta på mörkret.. Och allting som det innebar.

Jag spelade Marlena Andreasson, en konststuderande bitter liten sak som inte litade på människor och som tillfälligt nog var gravid. Trots att jag många gånger failade på att hålla den något sura, deprimerade karaktären vid liv så var det fortfarande roligt och jag lyckades nog med att låta dryg för det mesta (kanske för att det ligger så nära min egen natur).
Men när man blir livrädd, så blir man livrädd och då fanns det inte tid att sitta i ett hörn och tycka att människor var pest. Man gjorde vad man kunde, använde tre lager med filtar som hjälp och sen bara satt och skrek in i någon annans arm eller bröstkorg, medan man klamrade sig fast vid personen i fråga.

När man väl var hemma och säker kom det dock krypandes. Tomheten, ensamheten.. Som om man var uttömd på egen personlighet, ville man bara tillbaka. Om än intet till skräcken, så till det livet. Hennes vänner.
Man saknar det trots allt, för även om man personligen bara hade träffat dom under tre dagar, så var de ju fortfarande gamla klasskamrater till ens karaktär. Och när lajvet väl var slut.. Så försvann vänskapen på ett vis, och det blev stelare. Som om vi var främlingar igen.

Likväl har jag bara blivit mer taggad nu, då jag fortsätter planera till lajvet i sommar samtidigt som jag väntar spänt på uppföljaren till Huset som Gud glömde.

Varför började jag inte med lajv tidigare..