Bitter

Ett helt vanligt jävla blogginlägg.
Never saw that one coming, huh?

So.. What can I say...
Igår (egentligen på lördag) så förlovade sig min vampirikaraktär! Det är ju.. Sött. Så man självdör lite.
Silly vet i alla fall vad jag menar.
Vad hände mer..

Jag har insett en sak angående folk omkring mig. Oftast, och då menar jag verkligen oftast, så vill jag ha dem komplett hjärndöda. Totala cyborgs, neutrala, som inte känner någonting eget. För jag blir så jävla arg varje gång de är antingen ledsna eller glada - av den enkla anledningen att jag blir handlingsförlamad själv.

Hur behandlar man sin bästa vän när hon är totalt nedbruten? Eller när en annan inte tycker att hon får någonting tillbaka?
Eller att en annan har gjort slut med sin tjej?
Jag har ärligt talat ingen aning.
Jag vill vara ett stöd, men jag vet inte om jag kan. Det känns tafatt, jag försöker vara vis, men det funkar bara inte.

Jag kommer inte riktigt ur mitt eget hål för att kunna hjälpa andra.

För tillfället går jag bara i cirklar. 

Jag har dock de där som för tillfället har sträckt ner en hand för att försöka dra upp mig från den här ensliga katakomben.

Yvonne som den ena, som är en av få som faktiskt kan få mig att fokusera på någonting annat än mig själv. Som ger mig en plats att sova på när jag behöver det, som ger mig sällskap när det krävs. Som faktiskt får ut Oscar i bil för att komma och hämta mig, när jag inte orkar gå någonstans, men samtidigt inte vill sitta kvar i lägenheten. Det är sannerligen sinnesjukt, men hon är en älskad syster av overklighet.

Någon annan som har hjälpt mig så avsevärt mycket genom åren, men som jag aldrig tror faktist har fått ett ordentligt tack för det hela är Kaj.
Jag kan.. Ärligt talat inte säga hur många gånger han dragit mig ur total selfdestruction, när det bara har varit sekunder ifrån att explodera. Från gymnasiet när jag inte överhuvudtaget kunde andas eller leva till nu när jag bara gräver ner mig själv lite spontant då och då. Han finns alltid med i alla fall, fast jag inte förstår varför.

Kan det ha varit för att jag gav honom ett awesome smeknamn?


Nah.

Jag kan inte beskriva dig, jag kan nog inte ens tacka dig.
Jag är bara så jäkla lyckligt lottad att ha med dig i livet på ett hörn
Och jag ångrar så hårt att jag någonsin försökte ta dig ifrån det.
Men nu så är du tillbaka, och du kommer stanna.
Mer utav en order, men så är det.

Vad gällandes andra, såsom bästa vänner och liknande - ni finns med mig. Jag vill ärligt talat inte lägga mer press på er än vad ni redan har, av den enkla anledningen att jag inte vill att ni ska lösa mig åt mig.

Och jag skulle så gärna vara ett större stöd än vad jag är.

Men det var allt från mig.
Kärlek och Kattungar till er alla.

- Nina "Bitter" Joelsson