Bitter

När jag växte upp hade jag två katter, en vattensalamander, en groda, två krabbor, en hamster och därefter ett marsvin. Min syster hade tamråttor, en st Bernard-hund som fick tio valpar som alla överlevde och jag fick ibland rida och gosa med hästar.

Vi kanske inte hade speciellt mycket djur i min familj, men bannemig om vi inte hade Nog för att jag skulle vara omgiven av dem konstant. Jag har alltid beskrivit mig själv som en kattmänniska som älskar hundar, för även om hundar är fantastiska så tror jag inte att jag någonsin skulle palla att faktiskt ha någon. Det där med disciplin, att gå ut med dem i ur och skur och allt annat roligt som hör till är helt enkelt inte min kopp med te. Men jag älskar dem fortfarande.

Sen har vi hästar. Hästar är för mig någonting jag starkt förknippar med min barndom och på så vis också som någonting lite halvmagiskt och oskuldsfullt sagolikt. Jag träffade inte hästar Så ofta som barn och därför blev det någonting min syster kunde göra för mig på min födelsedag och liknande - ta med mig ut så jag fick rida. Det var helt enkelt det bästa jag visste och än idag så blir jag alldeles lugn i hjärtat av att komma i närheten utav en hästhaga - till trots att jag antagligen inte skulle klara av att ta hand om en sån heller.

Poängen är i vilket fall att jag älskar djur, för de gör mig avslappnad och på något vis fridfull. Någonting man behöver i en stressad, galen värld. Försök inte att säga emot.

Men så hade jag och Elenor den diskussionen häromdagen. Att det egentligen är konstigt att människor betryggar sina hem med små pälsbollar. Vi ansåg dock båda att det är hela flockdjursprincipen som börjar spöka och att det alltid är trevligt att gosa.

"Men andra djur då? Fiskar och så?"
"Ja, men de är väl mer estetiska att titta på. Och kanske fascinerande."
"Ah.. Som en vandrande pinne?"
"Jag antar det."

Men inte ens där gick poängen helt fram. Jag förstår att man kan ha fiskar som prydnad, för många jag känner verkar bry sig föga om att deras fisk har dött.

Som tidigare dock nämnt så hade jag som barn en vattensalamander och en groda. De lever än, trots att de båda två är över 30 år gamla. Och när jag kom på dem så kom jag att tänka på det första jag sa när min mamma berättade att de hade fått en rumskompis, en mal som numera heter Hedda.

"... Han sa att den skulle vara tio centimeter, men hon är fanimig säkert över trettiofem!"
"... Om den fisken ens börjar nibbla på Sune (grodan) eller Bertil (salamandern) så sliter jag upp den ur akvariumet och slår henne i väggen."
"Hon är en mal. De suger på rutan."
"Oh."

I vilket fall så menade jag varje ord jag sa. Ifall de två stackars snubbarna gick och dog så skulle jag fortfarande bli jätteledsen. Och det till trots att jag faktiskt aldrig har Kelat med dem och trots att, så vitt jag vet, så har de ingen personlighet. Och jag tror ärligt talat att de skiter totalt i vem jag är (Förutom Bertil, för han tittar på mig genom glaset och blinkar lite förföriskt).

Så vad är det som gör det?
Varför älskar man sitt husdjur?
Jag har ingen aning.
Men nyss hoppade Ting, Elenors ena katt, upp i soffan
Och la sig tillrätta mot mina fötter
Och jag är glad att hon är här
Som för att trösta mig
När jag tittar på den sorgligaste scenen i hela världen.


http://www.youtube.com/watch?v=y688upqmRXo