Bitter

And she fights for her life as she puts on her coat.
Nobody knows.

Så... Hur skriver man sånt här nu för tiden. När jag var mindre var det jätteenkelt, man hade liksom vissa ämnen man alltid kunde skriva om. Som när man gör en rollspelskaraktär! Namn, ålder, favoritgodis, favoritfärg, hemliga kärleken, bästa kompisen. Hade jag haft en sådan "Mina Vänner" bok här så hade jag kunnat dra dem, men jag har inte det, tyvärr.
Men jag kan försöka göra det så långt jag kan och minns?

Namn: Nina Joelsson
Ålder: 20
Födelsedag: 14 December 1989
Bor: Tjörn

Resultat efter flera år i terapi: Ingenting. Jag är frisk som en nötkärna trots varningar för paranoia, ångest och insomnia.
Godast maträtten: Någonting med kyckling skulle jag tro.
Favoritfärg: Rött eller turkos.
Vill bli när hon blir stor: Odödlig.
Intressen: Rollspel, lajv, musik, bild, teater, textil, handarbete, böcker, språk och att vara med om allt.

Jag har många gånger försökt att pinna ner exakt vem jag är. Jag tror att det gör det enklare för mig att förklara mina svagheter för andar, jag tror att det får mig att förstå mig själv bättre. Men det gör det aldrig.
Jag kan dock säga att jag har ett fruktansvärt dåligt tålamod. Jag vill lära mig saker på en gång, kan jag det inte så blir jag frustrerad och uttråkad. Jag orkar inte med människor som stör mig under en längre period och har många gånger brutit upp kontakten med folk för att jag inte orkar med deras dåliga attityd.
Samtidigt är jag fruktansvärt rädd.
Jag skulle inte säga att jag är fobisk. Det finns ingenting som jag Absolut inte kan göra, inte någonting som ger mig dödsångest. Jag Kan låta spindlar gå omkring på mig, jag Kan gå in i ett mörkt rum, jag Kan göra det. Men allting är obehagligt. Allt från insekter till att bli vuxen. Allt från att se på en skräckfilm till att lära känna nya människor.
Inte för att nya människor skrämmer mig, men för att de är osäkra i min kontaktskrets. Man måste etablera sig Länge för att jag ska börja lita på att de stannar.
Jag testar oftast mina vänner. Jag beter mig skitdåligt, jag fräser åt dem utan anledning, jag knuffar bort dem. Bara för att se om de kämpar emot, försöker ta sig tillbaka, vill ha mig trots allt.
Får jag en komplimang så är det bara för att den som säger den vill ha någonting. Däremot om jag får en pik så var det antagligen berättigad och jag ligger vaken i flera nätter och ältar.
Jag är fruktansvärt nervös och orolig, är rädd för att folk ska bli arga på mig. Jag är rädd för att få skäll, rädd för konflikter, rädd för att bli satt som ansvarig för någonting som har gått åt helvete.
Trots detta är jag slapp i skolan, jag tog på mig ansvaret som ordförande för en stor förening och jag vill gärna vara någon form av ledare när vi gör uppgifter.

Jag är osäker och skrämd. Jag är upprorisk i det tysta, jag är en hemlig rebell, en skräckslagen terrorist.
Ge mig en hand och jag biter av den,
ge mig den andra och jag ber på mina bara knän om att bli smekt.

Jag har länge fått höra att jag är överdramatisk, att ingenting jag säger har någon mening, att man inte borde lyssna på mig.

Kanske är det därför jag avundas, drömmer och beter mig. Därför jag behöver gå iväg från verkligheten ibland, därför jag behöver ett par minuter för att andas, därför jag får attacker när förhoppningarna blir för höga. Därför jag flyttade långt hemifrån där jag kan göra val utan att någon sticker hål på mina tankar.

Kanske är det därför jag blir tyst och istället skriver blogginlägg om det. Här kan ni inte ignorera mig.